Ibland i livet
är tårar
lika svåra
att få ut
Som kaviar
ur en tub
där kaviaren
nästan är slut
(Anna-Karin)
torsdag 29 september 2016
måndag 26 september 2016
Omfamna livet i punktskrift
Boken "Omfamna livet" som jag skrivit finns nu också i punktskrift. Fantastiskt! Så glad jag känner mig över det.
Om man vill låna den som talbok istället kan ett lokalt bibliotek lämna in en förfrågan till Myndigheten för tillgängliga medier och be att de producerar den som talbok.
fredag 23 september 2016
Omfamna livet på Jönköpings stadsbibliotek
Det är en härlig känsla att se boken jag skrivit, "Omfamna livet", på Jönköpings stadsbibliotek. Jag känner mig stolt.
Minns när jag gick in här på biblioteket första gången som 19-åring när jag var nyinflyttad till Jönköping och inte kände en enda människa här. Lyckokänslan när jag såg alla böckerna. Hur jag tänkte att böckerna kommer aldrig att ta slut. Här finns så många berättelser att de räcker ett helt liv och blir över. Det kändes underbart inuti mig. Underbart och trösterikt att veta att det alltid finns böcker om allt annat i livet försvinner för mig som människa någon gång. Böckerna är ibland en människas allra bästa vän. Och livräddare.
Alla människor bär på en berättelse. Ibland på flera. Tänk att nu är min berättelse här bland alla de andra!
Vunnit
Så glad jag blev idag när jag fick mail från en bloggare om att jag vunnit i en tävling. Det är så sällan som jag vinner i tävlingar, så när jag vinner blir jag väldigt glad och faktiskt förvånad.
Jag vann en låda full med godis. Det blir roligt att få hem den så småningom.
Tänk så fantastiskt det är att ha en blogg som gör att man får bloggvänner. När man följer varandra i flera år så lär man känna varandra på ett alldeles särskilt sätt. Och ibland blir man vänner också IRL.
Trötta dagar när jag inte orkar socialt liv utanför mitt hem så finns där alltid någon vän i cyberrymden som jag kan skriva till och läsa hos. Det är verkligen fantastiskt och alldeles, alldeles underbart.
Tack till alla mina bloggvänner för att ni finns!
Jag vann en låda full med godis. Det blir roligt att få hem den så småningom.
Tänk så fantastiskt det är att ha en blogg som gör att man får bloggvänner. När man följer varandra i flera år så lär man känna varandra på ett alldeles särskilt sätt. Och ibland blir man vänner också IRL.
Trötta dagar när jag inte orkar socialt liv utanför mitt hem så finns där alltid någon vän i cyberrymden som jag kan skriva till och läsa hos. Det är verkligen fantastiskt och alldeles, alldeles underbart.
Tack till alla mina bloggvänner för att ni finns!
onsdag 21 september 2016
BlueCall App när själen gör ont och du behöver någon att prata med
Nu i höst har en ny app lanserats som heter BlueCall App. Den är tänkt att hjälpa till att fylla behovet att lätt nå någon att prata med när man mår psykiskt dåligt.
Jag vet själv hur svårt det kan vara ibland att dels ta steget att ringa till någon när man mår psykiskt dåligt. Och dels vilka köer det kan vara att få någon att tala med även fast man har fått en remiss från sin läkare. Det finns alltså fler människor som mår psykiskt dåligt än vad det finns lyssnare i Sverige. I alla fall professionella lyssnare.
Ibland räcker det att tala med en närstående när man mår dåligt i själen. Men ibland gör det inte det. Det kan också vara att det man behöver tala med någon om är känsligt. Man är kanske rädd att såra någon eller att tynga en vän eller anhörig. Det finns också ofta känslor av skam över att man mår dåligt i själen. Även om det så klart inte alls är något att skämmas över. Nästan alla människor drabbas någon gång i livet av en livskris eller något annat som gör att man mår dåligt. Att få berätta hur man känner det och att få bra feedback kan ibland vara skillnaden mellan liv och död.
I den tid vi lever i tycker jag att en app i mobiltelefonen kan vara ett sätt bland många att hjälpa den som mår psykiskt dåligt. Inte minst bland unga människor är ju appar och mobiltelefoner numera som en förlängning av oss själva och alltid tillgängliga.
När man ringer till BlueCall app väljer man själv om man vill tala med en medmänniska eller någon som är utbildad inom samtalsstöd. Man är alltid anonym och stödpersonerna har tystnadsplikt. Samtalen är kostnadsfria eller har en låg kostnad.
HÄR är BlueCall apps hemsida och därifrån kan du också ladda ner appen till din mobiltelefon. Det är kostnadsfritt att ladda ner appen. .
Öppettider för samtal hos BlueCall app är måndag, onsdag och söndag kl 19-22.
Du kan också följa BlueCall app i sociala medier som t ex Facebook och Instagram. Där finns tankar och också länkar som handlar om psykisk ohälsa och hälsa.
Jag har själv inte testat appen eftersom den så här långt bara fungerar för Iphone och jag har en Android. Så småningom kommer appen också att finnas för Android.
Hur som helst tycker jag att idén är bra och helt rätt i tiden. Allt fler, inte minst unga, drabbas av psykisk ohälsa. Varje litet steg som vi kan göra för att människor ska må mindre dåligt i själen är stora och viktiga steg för oss alla. Ingen människa ska behöva känna att där inte finns någon att tala med när man mår psykiskt dåligt.
BlueCall är skapat av tre tjejer, Caroline, Charlotte och Lisa, som alla tre har upplevt psykisk ohälsa på mycket nära håll och vet hur viktigt det är att få hjälp och stöd när man behöver det. Så här berättar de:
- Vi har upplevt frustrationen av att se nära och kära lida för att samhällets resurser inte räcker till att hjälpa alla som behöver stöd. Vi har själva stundtals varit långt under isen, men lyckats ta oss tillbaka med hjälp av medmänskligt samtalsstöd, och vill nu göra något för de där ute som är i behov av stöd, men som kanske inte vet vart de ska vända sig, eller väntar på en psykologtid från en remiss, inte har råd att gå till en privatpsykolog, eller bara vill ha någon som lyssnar.
Jag vet själv hur svårt det kan vara ibland att dels ta steget att ringa till någon när man mår psykiskt dåligt. Och dels vilka köer det kan vara att få någon att tala med även fast man har fått en remiss från sin läkare. Det finns alltså fler människor som mår psykiskt dåligt än vad det finns lyssnare i Sverige. I alla fall professionella lyssnare.
Ibland räcker det att tala med en närstående när man mår dåligt i själen. Men ibland gör det inte det. Det kan också vara att det man behöver tala med någon om är känsligt. Man är kanske rädd att såra någon eller att tynga en vän eller anhörig. Det finns också ofta känslor av skam över att man mår dåligt i själen. Även om det så klart inte alls är något att skämmas över. Nästan alla människor drabbas någon gång i livet av en livskris eller något annat som gör att man mår dåligt. Att få berätta hur man känner det och att få bra feedback kan ibland vara skillnaden mellan liv och död.
I den tid vi lever i tycker jag att en app i mobiltelefonen kan vara ett sätt bland många att hjälpa den som mår psykiskt dåligt. Inte minst bland unga människor är ju appar och mobiltelefoner numera som en förlängning av oss själva och alltid tillgängliga.
När man ringer till BlueCall app väljer man själv om man vill tala med en medmänniska eller någon som är utbildad inom samtalsstöd. Man är alltid anonym och stödpersonerna har tystnadsplikt. Samtalen är kostnadsfria eller har en låg kostnad.
HÄR är BlueCall apps hemsida och därifrån kan du också ladda ner appen till din mobiltelefon. Det är kostnadsfritt att ladda ner appen. .
Öppettider för samtal hos BlueCall app är måndag, onsdag och söndag kl 19-22.
Du kan också följa BlueCall app i sociala medier som t ex Facebook och Instagram. Där finns tankar och också länkar som handlar om psykisk ohälsa och hälsa.
Jag har själv inte testat appen eftersom den så här långt bara fungerar för Iphone och jag har en Android. Så småningom kommer appen också att finnas för Android.
Hur som helst tycker jag att idén är bra och helt rätt i tiden. Allt fler, inte minst unga, drabbas av psykisk ohälsa. Varje litet steg som vi kan göra för att människor ska må mindre dåligt i själen är stora och viktiga steg för oss alla. Ingen människa ska behöva känna att där inte finns någon att tala med när man mår psykiskt dåligt.
BlueCall är skapat av tre tjejer, Caroline, Charlotte och Lisa, som alla tre har upplevt psykisk ohälsa på mycket nära håll och vet hur viktigt det är att få hjälp och stöd när man behöver det. Så här berättar de:
- Vi har upplevt frustrationen av att se nära och kära lida för att samhällets resurser inte räcker till att hjälpa alla som behöver stöd. Vi har själva stundtals varit långt under isen, men lyckats ta oss tillbaka med hjälp av medmänskligt samtalsstöd, och vill nu göra något för de där ute som är i behov av stöd, men som kanske inte vet vart de ska vända sig, eller väntar på en psykologtid från en remiss, inte har råd att gå till en privatpsykolog, eller bara vill ha någon som lyssnar.
måndag 19 september 2016
Träning, stress och utmattningssyndrom
Allt oftare läser jag om hur träning både förebygger stress och kan läka stressrelaterad ohälsa. HÄR är ännu en intressant artikel i just det ämnet.
Bland annat läser jag tankar om att livet är ju sådant att ibland kan man inte plocka bort en stressfaktor ur sitt liv. Istället kan man öka sin stresstålighet genom konditionsträning och styrketräning.
Jag motionerar själv så mycket som min kropp klarar idag. Ibland utmanar jag mig själv och ökar nivån eller byter aktivitet. Det är viktigt med motion. Både för kroppen och för själen.
Ändå finns det stunder när jag reflekterar över budskapet som syns allt mer om att man ska motionera så förebygger man stress och utmattning. Det finns en risk att man lägger ansvaret helt på individen känner jag. Att man själv helt kan styra om man blir utmattad eller inte. Vilket jag inte håller med om. Ibland är det som händer i livet alltför påfrestande, det händer alltför traumatiska saker med kort tids mellanrum och man får inte den möjlighet till återhämtning som man behöver för att orka. Det blir helt enkelt för mycket.
Varför reflekterar jag över detta? Jo, helt enkelt för att jag tänker på mig själv och mina personliga erfarenheter. När jag blev utmattad jobbade jag heltid. En gång i veckan gick jag på motionsgymnastik. I stort sett varje kväll efter jobbet promenerade jag olika långa sträckor. Jag var beroende av mina promenader. Var så van vid dem att jag inte gärna lät bli dem. Det var sträckor på mellan 2-7 km i kuperad mark om jag inte hade någon besvärlig infektion. Jag sprang i långa trappor både på jobbet och hemma. Alla mina värden och min kondition var bra. Jag rökte inte och jag drack ingen alkohol.
Ändå, trots det jag gjorde för min hälsa, så en dag efter tre års tid med accellererande olika märkliga stressrelaterade symptom, slutade min kropp att fungera. Mina händer löd mig inte längre. Jag kunde inte ta mig ur sängen. Jag orkade inte tala eller att lyssna. Kunde inte koncentrera mig. Med mera med mera.
Så ja, visst är det viktigt och visst kan det göra att man som människa blir mer stresstålig när man tränar. Men det är inte så enkelt som att det är en 100 % garanti att man klarar sig i alla fall från att drabbas av stressrelaterad ohälsa. Det är min personliga erfarenhet.
Bland annat läser jag tankar om att livet är ju sådant att ibland kan man inte plocka bort en stressfaktor ur sitt liv. Istället kan man öka sin stresstålighet genom konditionsträning och styrketräning.
Jag motionerar själv så mycket som min kropp klarar idag. Ibland utmanar jag mig själv och ökar nivån eller byter aktivitet. Det är viktigt med motion. Både för kroppen och för själen.
Ändå finns det stunder när jag reflekterar över budskapet som syns allt mer om att man ska motionera så förebygger man stress och utmattning. Det finns en risk att man lägger ansvaret helt på individen känner jag. Att man själv helt kan styra om man blir utmattad eller inte. Vilket jag inte håller med om. Ibland är det som händer i livet alltför påfrestande, det händer alltför traumatiska saker med kort tids mellanrum och man får inte den möjlighet till återhämtning som man behöver för att orka. Det blir helt enkelt för mycket.
Varför reflekterar jag över detta? Jo, helt enkelt för att jag tänker på mig själv och mina personliga erfarenheter. När jag blev utmattad jobbade jag heltid. En gång i veckan gick jag på motionsgymnastik. I stort sett varje kväll efter jobbet promenerade jag olika långa sträckor. Jag var beroende av mina promenader. Var så van vid dem att jag inte gärna lät bli dem. Det var sträckor på mellan 2-7 km i kuperad mark om jag inte hade någon besvärlig infektion. Jag sprang i långa trappor både på jobbet och hemma. Alla mina värden och min kondition var bra. Jag rökte inte och jag drack ingen alkohol.
Ändå, trots det jag gjorde för min hälsa, så en dag efter tre års tid med accellererande olika märkliga stressrelaterade symptom, slutade min kropp att fungera. Mina händer löd mig inte längre. Jag kunde inte ta mig ur sängen. Jag orkade inte tala eller att lyssna. Kunde inte koncentrera mig. Med mera med mera.
Så ja, visst är det viktigt och visst kan det göra att man som människa blir mer stresstålig när man tränar. Men det är inte så enkelt som att det är en 100 % garanti att man klarar sig i alla fall från att drabbas av stressrelaterad ohälsa. Det är min personliga erfarenhet.
lördag 17 september 2016
Äppeltider
Oj så många friska och goda och vackra äpplen det är den här sensommaren! Jag har gjort äppelmos och jag har bakat äppelkakor. På förstukvisten står en brun rund korg full med gröna äpplen från vårt gamla äppelträd i trädgården. Det doftar så gott från dem så fort jag kliver ut på förstukvisten.
Av en vänlig granne fick jag en brun papperspåse full med äpplet Vit Astrakan. Det är en gammal klassisk äppelsort från 1700-talet. Själva sorten får mig att tänka på min mormor och morfar och också på Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrarna som fick kärnor av Vit Astrakan i ett brev från Sverige. Som hon sådde i jorden i sitt nya hemland Amerika och drömde om smaken av just Astrakan-äpple.
Dofter och smaker hör så nära samman med minnen och känslor. När jag känner doften av äppelkaka minns jag glada stunder med människor jag älskar som inte längre är med mig här i det jordiska livet.
När jag bjuder någon jag älskar på äppelkaka idag, skapar jag glada minnen och känslor i min tur.
Soluppgång och solnedgång
En morgon gick jag på promenad tidigt för att få igång kroppen innan hettan slog till. Jag fick se en vacker soluppgång över den lilla sjön nära där jag bor.
En kväll såg jag en så vacker solnedgång. Allt runt omkring var stilla och tyst.
Älskade naturen. Tack för att du finns där för mig när helst jag vill.
onsdag 7 september 2016
Tacksamma Elefantöra
Jag har en stor Elefantöra i mitt köksfönster. Den har jag fått en gång av en vänlig granne. Hela våren och sommaren har jag tänkt att jag skulle ta sticklingar av den. Hux flux gjorde jag det häromdagen.
Från min enda planta fick jag fem nya fina Elefantöra. Så nu har jag fullt av Elefantöra på fönsterbrädorna här hemma.
Elefantöra är en lättskött och tacksam krukväxt. Behöver inte mycket vatten alls. Själv vattnar jag den en gång i veckan. Sticklingarna sätter jag direkt i jorden i en kruka. Där sköter de sig helt själva sedan.
Jag hade den här krukväxten första gången när jag flyttade hemifrån som 19-åring. Då var den populär. Sedan såg jag inte till den på länge, länge. Men nu har den blivit en populär krukväxt igen och finns att köpa hos blomsterhandlare.
Blogginlägget om sjukersättningen - många läsare
Mitt förra inlägg om sjukersättningen har så här långt haft 952 besökare. Jag har fått så fin respons i olika grupper i FB på det jag skrivit. Det har fått mig att känna mig mindre ensam i min situation.
Tack till dig som läser det jag skriver.
Många vill liksom jag förbättringar när det gäller sjukersättningen.
Det önskar jag att politiker tar till sig. Det är på tiden att de gör det anser jag.
Tack till dig som läser det jag skriver.
Många vill liksom jag förbättringar när det gäller sjukersättningen.
Det önskar jag att politiker tar till sig. Det är på tiden att de gör det anser jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)