Bilder från Is-land

Igår tänkte jag ta bilder på snö och is innan det försvinner.

Det började med att jag inte kunde köra ut från vår gata därför att äntligen har man börjat köra bort snö härifrån. Så gatan var blockerad av grävmaskinen och två stora lastbilar fulla av snö.

Efter att ha gjort en intervju, åkte jag till Is-land. En plats som jag länge drömt om att åka till för att fotografera. Jag är lite "hemlig" nu, när jag skriver Is-land. Jag har tänkt skriva lite senare här i bloggen varifrån bilderna kommer egentligen.



På Is-land fanns inte en kotte förutom jag själv (jo, kanske kottarna i träden då förstås). Jag parkerade bilen och sen gav jag mig iväg i snön med kameran.

Jag blev så hänförd av det jag såg, att jag glömde tänka på var jag satte fötterna där jag gick. Så plötsligt var jag mitt i en trappa. Med fullt av snö på trappstegen.

Där trillade jag på rumpan och så var det bara att åka med, som nedför en lång pulkabacka, på rumpan. Som jag skrattade, för mig själv. Tur att jag var ensam. Tur att jag har lite "hull" där, på rumpan.

Jag är mörbultad idag, dagen efter fallet.

Under snön vilar syrendoften

Under snön vilar syrendoften. Det känns fint inuti mig att tänka den meningen. Det har varit en så lång och tröttsam vinter i år. Vi behöver allt ljus, all glädje, alla blommor och alla vackra tankar som vi bara kan skaffa oss just nu.

Under snön vilar syrendoften. Visst är det fantastiskt!

Doftminnet är spännande. När jag vill kan jag föreställa mig doften från vår gamla lila syrenbuske här hemma. Den som var en liten stickling för snart tio år sedan och som kommer från min svärmors trädgård. Svärmor är död sedan länge, men syrenen lever och påminner om hennes vackra trädgård.

Under snön vilar syrendoften...

Väntar på solen, värmen och försommaren.

Precis så som jag själv väntar just nu.

På rumpan nedför trappan

Idag hade jag tur. Som att jag hade hållit en lyckoklöver i handen. Jag druttade på ändan i en snöfylld trappa. Åkte som en liten boll nedför hela trappan. Tur att det var mjuk snö. Och tur att man har lite hull där, på rumpan. Spänt är det nu. Och det smärtar bak i ryggen.

Alltsammans för att jag tänkte ta kort till min blogg.

Kort blev det. Kort som var mödan värd, kan jag säga.

Jag ska lägga in ett eller flera här i min blogg så småningom.

På vad?

Det får bli en överraskning.

Katten har intagit toaletten

Det här är min katts nya favoritplats i vårt hus. Mitt framför toalettstolen i det nyrenoverade badrummet. Där krafsar hon ihop den lilla mattan så att hon får det mysigt och skönt och stöd för sitt vackra huvud. Och så ligger hon där, ibland flera timmar i sträck, och njuter av golvvärmen.

Det är en ren livsfara att kliva in på toaletten om det är mörkt. Man vet ju inte om hon ligger där eller om hon inte ligger där. Och ligger hon inte där, så kanske mattan är alldeles knölig där, så att man snubblar på den, och slår i huvudet i den hårda kakelbelagda väggen.

Dessutom måste man numera vara något av en akrobat för att kunna gå på toaletten överhuvudtaget. Först kliva över katten. För flyttar på sig, det gör hon inte. Och sedan sitta där på toalettstolen med en katt precis under fötterna. Är man barfota, då kan man ju värma fötterna på katten medan man sitter där. Alltid något.

Katter är härliga! Och ibland lite besvärliga...

Monets trädgård och jag

Nu när snön vräker ned så har jag inte annat att göra än att drömma mig bort. Idag drömmer jag mig bort till Monets trädgård utanför Paris i Frankrike. Jag undrar hur långt våren har kommit där? Det skulle inte förvåna mig alls om marken är täckt av blå scillor och snödroppar. Det är ett av de resmål som jag drömmer om att komma till någon gång innan jag dör. Monets trädgård.

Jag skulle vilja stå på just den här bron som är på bilden och titta ned på vattnet och näckrosorna. Vandra bland alla blommorna. Kika in i huset.

Jag köpte en bok om Monets trädgård på bokrea för några år sedan. Där är härliga bilder som jag kan njuta av en sådan här vinterdag som idag. Härliga bilder, inte bara på Monets fantastiska trädgård, utan också på den härliga interiören. Det vackert gula köket. Underbara färger, möbler, tapeter, mönster, prylar.

Och så sätter min fantasi igång. Jag skulle vilja hoppa in i boken, flyga bakåt i tiden och få sitta med där vid bordet. Med Monet och hans vänner. Jag skulle sitta alldeles, alldeles stilla, tyst som en liten mus, bara jag fick vara med där en liten stund och lyssna på samtalet.

Skratten. Funderingarna. Det vackra, sjungande språket franska som jag älskar.

Sedan så skulle jag så klart inte kunna hålla tyst. Jag skulle börja prata jag också. Med människorna som var där. Kanske om blommor. Kanske om känslor. Kanske om gardinerna. Fåglarna. Fjärilarna. Vädret. Böcker.

Det skulle vara härligt att kunna röra sig mellan olika tider och olika rum.

I fantasin går det.

Där finns det inga begränsningar.

1-årsfirande för Maskroskvinnan Passagen

Idag för exakt ett år sedan började jag blogga i min blogg Maskroskvinnan på Passagen.

Maskroskvinnans Tankefrön här på Blogspot är en systerblogg till bloggen Maskroskvinnan på Passagen.

Du är varmt välkommen att fira min blogg Maskroskvinnans 1-årsdag om du har lust!

Du hittar dit genom att klicka på länken "Maskroskvinnan Passagen" här till höger bland länkarna.

Happy Birthday, bloggen min. Det har betytt så mycket för just mig att blogga.

Celine Dion "My heart will go on"

Paradisbusken borta...

Min vackra paradisbuske på bilden, kanske åtta år gammal. Nu är den borta. Grävmaskinen har ryckt upp den. Jag trodde att den skulle klara sig, men det gjorde den inte.

Mina tårar bara rinner nu när jag kommer in från min promenad. Jag vill helst inte gå ut så länge det är ljust. Jag vill inte se hur det ser ut i min trädgård just nu. Den är snart bara som en enda tom plätt, min trädgård. Plan, tråkig, och känns inte alls som min trädgård längre. Jag kunde lika gärna flytta, känns det som. Jag kanske gör det. Jag får se.

Jag sörjer min trädgård. Det kanske blir bra så småningom. Jag hoppas på det. Men alldeles just nu så är det väldigt tungt i mitt bröst.

Jag har inte velat det här med att göra om dräneringen. Inte nu. Inte samtidigt med arbetsträningen. Jag ville väntat ett år, minst, med att göra om dräneringen till vårt hus.

Jag är "överkörd", som det heter. Överkörd, precis som min trädgård. Jag fick inte vara med och bestämma det. Jag blev inte lyssnad till, trots att jag sa ifrån att jag inte ville. Det är pinsamt, vuxen kvinna som jag är. Och jag är ledsen för det också. Inte bara för paradisbusken. Just nu är jag ledsen.

104-åring twittrar och är med på Facebook

I Aftonbladet idag läser jag om Ivy Bean, 104 år, som är världens äldsta Facebook-användare. Alldeles nyligen har denna pigga 104-åring också börjat använda sig av Twitter.

Ivy Bean, f d kvarnarbetare, är populär på nätet. Hon har nära 5000 vänner där. Fler än 54 000 personer följer hennes liv via Twitter. Den siffran är, enligt Aftonbladet, större än de svenska twittrarna Ebba Von Sydow, Johan Rheborg och Adam Alsings – tillsammans.

Där fick jag ännu en förebild i mitt liv.

Det är aldrig för sent så länge man andas.

Vättern har lagt sig

Jag läser i Jönköpings-Posten idag att nu har Vättern lagt sig. Det betyder att det är is över hela den djupa sjön. Det är bara kraftig blåst som kan förhindra isläggningen just nu. Isen är inte så tjock ännu, men nu när den är där över hela sjön, så växer isen till sig snabbt, läser jag i tidningen.

Skridskoentusiasterna är glada. Jag är inte särskilt glad. När Vättern har lagt sig blir det en sen och kall vår i Vätterbygden. Men det är ingenting som jag kan göra något åt.

Mer än att åka på semester till varmare breddgrader. Som till exempel till Brighton. Jag planerar för när jag ska kunna göra det. Hälsa på min dotter därborta. Jag längtar mycket efter henne.