Dessa mobiltelefoner!

Min mobiltelefon fungerar inte. Eller så fungerar den men jag har kommit åt någon knapp eller inställning som gör att den inte fungerar. Jag kan inte skicka sms med den längre.

Jag har haft mobiltelefon i kanske tre år, inte så väldigt länge. Det har blivit många sms mellan mig och mina döttrar. Ett bra sätt att hålla kontakt med tonåringar, att kunna skriva till dem i stället för att tala till dem. Jag tycker att det har fungerat bäst, att skriva till mina tonåringar.

Idag använder jag mobiltelefonen i jobbet också. När den nu inte fungerar, så märker jag hur van jag är vid den. Mobiltelefonen är ju perfekt när man t ex är ute och firar att HV 71 har tagit SM-guld och det är fullt av människor. Kommer man ifrån varandra, så är det bara att sms:a eller ringa till varandra. Och jag tänker, hur gjorde jag förut då? I en sådan situation? Jo, då brukade vi bestämma en mötesplats i förväg om vi skulle komma ifrån varandra.

Jag har så många berättelser om just mobiltelefoner sedan de gjorde sitt intåg i min värld. Intåget skedde när mina tonåringar fick mobiltelefoner. Allt som har hänt sedan dess, det tror jag att jag skulle kunna ha en särskild blogg om; "Mina öden och äventyr med mobiltelefoner", så tror jag att den bloggen skulle heta.

Det har varit borttappade mobiltelefoner. Det har varit stulna mobiltelefoner. Det har varit mobiltelefoner med urusel kvalitet som inte har klarat en ilsken tonårings handhavande när hon slänger mobiltelefonen i golvet. Det har varit mobiltelefoner som varit av "fel" årsmodell. Ja, tänk bara alla gånger jag sprungit omkring och letat efter en borttappad mobiltelefon med någon av mina döttrar. Utan att hitta den. Tänk om jag räknade samman vad alla dessa mobiltelefoner har kostat! En liten förmögenhet. Det är bäst att låta bli att räkna, så här i efterhand.

Så, med tanke på det allt det här andra genom åren, så tänker jag att problemet med min lilla mobiltelefon just nu, att det inte går att skicka sms, det måste väl gå att lösa på något sätt. Jag får ta hjälp av experter om jag inte reder ut det själv. Eller om här nu finns någon kunnig bloggare, så är jag tacksam för tankar och tips. Jag gillar min lilla mobiltelefon, det gör jag. Då kan jag ju skriva i telefonen också. Bättre kan det ju knappast bli. Inte för mig.

Intervjuat Amy Diamond

">
I förrgår intervjuade jag Amy Diamond och nu är jag i full färd med att skriva artikeln om henne.

Hade någon sagt det till mig för ett år sedan, så hade jag nog mest skrattat åt tanken. Men det som verkar som en dröm kan bli verklighet. Att träffa Amy var att träffa ett härligt och strålande energiknippe! Jag önskar henne allt gott i livet och varmt lycka till med musiken.

Jag gjorde en personintervju med Amy och det har varit min dröm under många år. Att få göra just personintervjuer, med olika människor. Med olika bakgrund, olika livsval, gärna i alla möjliga åldrar. Kändisar lika väl som mer osynliga människor. Gärna människor som är osynliga i samhället. Människor som är viktiga att lyfta fram.

Jag har de senaste månaderna träffat så många människor och fått lära mig så många nya saker, att det skulle gå runt i huvudet på mig, tycker jag. Men det gör det inte. Jag mår bara bra av alla dessa möten. Det finns så mycket att lära sig i ett möte med en annan människa. Inte minst om sig själv.

Känsligheten

Jag är känsligare som människa idag än någonsin. Jag har närmre till skratt, gråt, empati och en hel massa andra känslor också. Det är en bonus som jag fått med mig genom att jag blev så svag. Kanske att alla människor som någon gång blivit svaga får den bonusen.

I början kändes det inte som en bonus. Mer som ett straff, en plåga, ett lidande.

Empati kan göra ont. Starka känslor känns. Sorg, kärlek, tvivel, glädje, hopp, förtvivlan, oro... alla dessa känslor som vi människor går omkring och bär på. Ofta inuti oss, utan att få möjlighet att släppa ut dem.

Allra mest ont gör nog känslorna när vi bär dem där inuti oss och inte har någon att visa dem för. Någon att prata med dem om. Eller något annat sätt att uttrycka dem på. Kanske saknar vi ibland orden för det vi känner. Det gör ont.

En del kanske kan få ur sig det de känner genom musiken, genom att måla, prata eller skriva som jag själv gör.

Idag är min känslighet, som experterna säger att jag nog får leva med länge, en tillgång i mitt liv. Den är min vägvisare. Jag lyssnar till den. Ibland kan den göra mig förvirrad, men efter ett tag brukar allt klarna och jag vet vilken väg jag ska ta. Den talar om för mig när det är dags att ta det lite lugnt. Den är en hjälpare för mig i mitt liv.

Jag vill hellre ha den här känsligheten trots smärtan, än att vara utan känslor. Jag har känt på det också, det halvåret jag fick äta anti-depressiv medicin. Att inte känna något överhuvudtaget. Att vara tom. Det var så mycket värre. För mig var det en mardröm.

Känslorna är en gåva för mig som människa. Utan mina känslor känner jag mig levande död. Med känslor är jag levande, varm och människa fullt ut. Att vara människa är att känna. Också när det gör ont.

Försommar!

Björkarna är ljusgröna, maskrosorna blommar och gräset är gräsgrönt. Det är frost på marken men strunt samma. Det är försommar! Jag ser hur skogslönnens knoppar växer från morgonen till kvällen. Jag har vårstädat lite i trädgården och lagt på duken på trädgårdsbordet. Solen lyser därute som att det var för första gången någonsin.

Och jag är fnissig idag också. Kan det vara våren? Jag har ingen aning.

Kanske att jag har sovit så gott? Jag har ingen aning.

Strunt samma. Jag är så lycklig att jag kan fnissa och att jag kan skratta! Att det är en sådan tid i livet just nu!

Visdomsord

"Nöj dig inte med en relation som inte tillåter dig att vara dig själv".

Glee Cast "I´ll stand by you"

">

Läst i Tara om att blogga

Det händer att människor i min närhet undrar vad i hela friden jag håller på med när jag bloggar. En del är rent av misstänksamma. Tror att det är något skumt, något otäckt och farligt.

Därför blev jag så glad häromdagen när jag fick hem tidningen Taras senaste nummer, nr 7, med en flera sidor lång artikel om just bloggandet. Där fick jag något att sätta i händerna på den som funderar kring vad det är att blogga. En mycket bra artikel om att blogga och jag kunde känna igen mig i vad det betytt för mig som människa att blogga.

För mig personligen har bloggandet betytt så oerhört mycket, mer än jag någonsin kunde drömma om. På, faktiskt, en ganska så kort tid. Drygt ett år. Jag har alltid tyckt om att skriva och genom bloggandet har jag kunnat göra det så ofta jag har lust (med andra ord, väldigt, väldigt ofta... :).

Den stora bonusen för mig har varit att förutom skrivklådan som jag fått utlopp för, har jag mött så många likasinnade. Och också oliksinnade. Jag har fått dela med mig av mina tankar och erfarenheter. Jag har fått ta del av andra människors tankar och erfarenheter. Jag har fått känna stöd när jag behövt det. Och jag har kanske kunnat stötta andra när de behövt det. Jag har fått både skratta och gråta tack vare bloggandet.

Blogga är en generös och kärleksfull handling för mig. Jag är så glad för att jag har möjligheten att blogga!

Jag rekommenderar artikeln i Tara nr 7 om just bloggandet. Här är ett litet, litet exempel på vad där står:

"Fem bra saker med att blogga:

1. Det är din anslagstavla. Du skriver i stort sett vad du önskar.

2. Du hittar nya bekantskaper, människor du aldrig mött annars.

3. Det finns en plats där du kan få ur dig allt du går och undrar var du ska lägga det.

4. Du har en fantastisk möjlighet att påverka. Vad som helst.

5. Du lär dig massor!"

Källa: Tara, nr 7/2010

Jag kan skriva under på alla de här fem punkterna när det gäller min erfarenhet av att blogga. Jag tyckte att det var lite kul att det stod att bloggen är "din anslagstavla". Jag minns att jag vid ett tillfälle kallade min blogg för mitt "klotterplank". Så känns den faktiskt fortfarande för mig. Mitt alldeles egna älskade klotterplank, min blogg.

Valborg - Berättelsen om Tant Våffla

Idag är det Valborg. Jag vill berätta om en Valborg som betydde mycket för mig när jag var barn. Hon var hushållerska i min familj och passade mig när jag var liten och min mamma inte orkade med mig eller att sköta hushållet. Kanske tyckte jag att Valborg var ett svårt namn att uttala. Eller så fick hon heta Tant Våffla av någon annan anledning som jag har glömt. Jag kallade henne i alla fall Tant Våffla.

När Tant Våffla kom hem till oss för att städa, laga mat, baka och se efter mig, då var det fest! Hon kom i sin kappa och städrocken under och sitt varma, glada ansikte med de bruna ögonen och det uppsatta mörka håret. Sin alltid så solbrända hud.

Tant Våffla var en mycket stilig, glad och humoristisk kvinna. Hon såg ut som en drottning, också i sin städrock. Hon skrattade högt, ofta och länge. Jag kan höra hennes skratt fortfarande när jag tänker på henne. Hon skrattade så mycket och så ofta att "folk" tyckte att hon var lite väl glad. Men hon städade bra och det var det folk betalade henne för.

Hon var inte så rik och inte hennes make heller. Därför jobbade hon som hushållerska.

Jag minns en gång när Tant Våffla skulle hjälpa mig med dragkedjan till min jacka när jag var ivrig och skulle gå ut och leka. Tant Våffla råkade klämma fast mitt skinn i dragkedjan och jag minns att jag grät. Tant Våffla var underbar på att kunna trösta en liten unge. Hon torkade mina tårar och fick mig att skratta igen.

Tant Våffla var hos oss och gjorde julmat. Jag fick stå och hålla i korvskinnet när Tant Våffla skrattande malde ned köttet i skinnet. Och jag tyckte att det var så spännande att stå där på pallen och se hur korvskinnet fylldes med köttsmeten.

Tant Våffla bakade underbara vetekransar och vetelängder. Och jag stod bredvid och åt av degen. Mamma var också med och gjorde det hon orkade. Det var glädje i det varma köket. Och doft av nybakat.

Ibland gav Tant Våffla mig en äggtoddy när vi bakade. Hon rörde ihop råa äggulor med strösocker, gav mig det i ett glas och med en gaffel vispade jag runt i det tills det var en god och knastrig gegga att slicka i sig. Undra på att jag blev glad! Av allt det sockret!

Sedan blev jag säkert trött. Och jag kan minnas än idag hur det kändes när Tant Våffla satt bredvid mig på en stol när jag skulle vila middag. Hur det kändes när hon strök mig längs med ryggen med sin mjuka hand så där härligt så att man blir jättesömnig. Och hur hon nynnade när hon strök mig längs med ryggen tills jag somnade.

Jag önskar att Tant Våffla skrattar i sin himmel. Hon fick leva länge här på jorden och jag uppvaktade henne med en blomma på hennes 90-årsdag för många, många år sedan. Hon skrattade fortfarande lika ofta, högt och glatt som när jag var liten. Och brydde sig inte det minsta om att andra tyckte att det var lite väl ofta, högt och länge.

1:a maj för mig är trädgårdsarbete

Jag har aldrig gått i något demonstrationståg vid 1:a maj. För mig har 1:a maj alltid förknippats med att dra igång trädgårdsarbetet. I mina hemtrakter för kanske 15-20 år sedan gjorde man absolut ingenting i trädgården eller kolonilotten före just 1:a maj. Visst, beskärning gjorde man och man kunde småstäda lite.

Men 1:a maj började det på allvar. Då ansåg man att jorden hade "rett sig". Den var klar att börja bearbeta för att sedan så i och att plantera. Både blommor och grönsaker.

Jag har varit en entusiastisk trädgårdsodlare tills ryggen bromsade upp min entusiasm. Nu har jag fått lära mig ett annat sätt att arbeta i trädgården. Att ta många pauser. Att variera mig i det jag gör. Att jobba där inte av tvång, utan av lust och längtan.

Den här våren har jag inte så stor plätt att ta hand om, eftersom vi dränerat om kring vårt hus. Men jag har hela mitt grönsaksland kvar. Där finns numera inte bara grönsaker utan också en del perenner att ta hand om. Det är rabarber på gång där och jag har sett att gräslöken kan jag redan plocka av.

Det är en gåva att ha en liten jordplätt att vårda, tycker jag. Jag älskar verkligen att vara i, arbeta med och försöka tillföra min trädgård något varje år.

Och precis vartenda år, så blir det inte ett dugg som jag har tänkt mig. Min trädgård överraskar mig. Och det är nog den allra, allra största anledningen till att jag älskar den som jag gör. Oförutsägbarheten. Min trädgård är nästan totalt utanför min kontroll. Den gör som den vill, inte som jag vill. Min älskade, älskade bit jord på detta stora jordklot.

Maskroskvinnans Vårtal

Jag kom på att jag har ju möjligheten att få förverkliga en dröm idag. Jag kan hålla ett vårtal här i min blogg. Så det tänker jag göra nu.

Vårtal ska det finnas en mening i, något viktigt att förmedla, känner jag. Det viktigaste jag vill säga till den som läser mitt vårtal är att älska. Att sätta kärleken främst. Vem eller vad det än är du älskar, så älska...

Älska din katt, din soptunna, din man, ditt barn, din lärare, din granne, din dammsugare, din trädgård, himlen och solen och månen. Älska...

Och när du älskar någon eller något, visa det!

Du kanske är en sådan människa som visar att du älskar genom att berätta det.

Du kanske är en sådan människa som visar att du älskar genom att ge bort en present eller en blomma.

Du kanske är en sådan människa som visar att du älskar genom att hjälpa den du älskar med något.

Du kanske är en sådan människa som visar att du älskar genom att ge den du älskar en kram eller en kyss.

Du kanske är en sådan människa som visar att du älskar någon genom att umgås med den du älskar.

Hur du än gör...

Älska...

Visa världen din kärlek!

Det är det viktigaste vi kan göra för varandra här i världen.

Börja våren med att visa världen att du älskar redan här och nu!

Det kan aldrig någonsin bli för mycket kärlek här i världen.