Jag mår så gott!

Jag ser ut som jag fått stryk. Jag fick som ett blåmärke under högra ögat i förrgår. Vad jag vet har jag inte varit i slagsmål med någon. I så fall måste det ha hänt under natten, när jag sovit. Jag har inte bestämt mig än om jag bara ska låta det vara där och sminka över det blå, eller om jag ska ringa till Vårdcentralen.

Jag är förkyld och jag är stel och öm i ryggen. Det blir sämre när jag promenerar, fast jag tar små promenader i alla fall, för jag har ju inte feber i alla fall.

Det var min kropp det. I själen är det precis tvärtom.

Jag sover gott. Vaknar utsövd. Jag känner mig väldigt glad och så där fnissigt busig idag, trots valresultat och allt.

Jag känner mig så glad så jag skulle vilja skriva något riktigt, riktigt roligt här i min blogg just nu. Fast jag kommer inte på vad jag ska skriva om. Jag letar och letar bland mina minnen genom livet efter något riktigt, riktigt roligt. Jag menar, jag har ju varit med om precis hur mycket roligt som helst i mitt liv. Där skulle jag ju kunna få en idé, tänker jag.

Men den delen av hjärnan har visst inte vaknat än. Det är bara att invänta att den gör det, då. Vissa saker kan man inte tvinga fram. De kommer när man minst väntar dem. Som märkliga blåmärken under ögonen, till exempel.

 

Reinfeldts vallöfte och vad hände sen?

För fyra år sedan ville jag som långtidssjukskriven inget hellre än att få jobba med den kraft jag hade. Jag minns debatterna i TV inför valet som jag följde noga. Jag minns när Reinfeldt med sina så bruna ögon, sa att varendaste en av de långstidssjukskrivna som skulle och ville arbeta, om så bara en timme varje dag, skulle få göra det om han fick förtroendet att regera.

Det var nästan att jag föll för hans bruna ögon. Det var, nästan, att jag röstade på honom den gången. Men bara nästan.

Reinfeldt fick makten av folket. I början av de fyra åren som följde trodde jag på det han lovat oss långtidssjukskrivna. Jag ringde själv Försäkringskassan gång på gång på gång. Bad dem om hjälp. Fick ibland ett litet skratt tillbaka, att nej, följa det statsministern lovat, det kunde man inte göra, då skulle vi ju ha ministerstyre i Sverige.

Jag envisades med att tro på det Reinfeldt sagt där i TV-rutan. Jag tänkte, att då får jag väl göra något själv då, med hans löfte i ryggen. Jag tog själv kontakt med Svenska Kyrkan och jobbade ideellt där ett och ett halvt år trots protester från Försäkringskassan i början, arbeta, det fick jag ju inte göra. Jag gjorde det i alla fall och efter ett tag tystnade protesterna från Försäkringskassan.

När jag fått beskedet att det ideella arbetet inte skulle kunna leda vidare till en anställning, man hade inte råd, sa man, trots att jag som anställd skulle vara "nästan gratis" tack vare alla bidrag från staten, bestämde jag mig själv för att lämna Svenska Kyrkan som arbetsplats. Jag hade fått bekräftat för mig själv att jag hade en viss arbetsförmåga. Jag ville få använda mig av den i ett "riktigt" arbete. Med möjlighet att kunna försörja mig själv till viss del och också kunna bidra med något till samhället.

Jag mediterade och funderade sedan ett bra tag över nästa steg. För det var jag själv som fick ta stegen, vartendaste ett. Jag fick ringa Försäkringskassan gång på gång på gång. Sitta i telefonköer. Någon gång lyckas få tag i en handläggare som förklarade att tyvärr var han/hon inte längre min handläggare längre utan jag hade fått en ny. En gång fick jag till svar att jag hade ingen handläggare alls längre. Därför att från Försäkringskassans sida var jag "ute ur rullarna" som den här handläggaren så "varsamt" uttryckte sig till mig där i telefonluren.

Jag fick kämpa för att få en handläggare. Det tog ett par månader, kanske ett halvår, så hade jag en handläggare igen. Då minns jag att jag var glad. Ett steg närmre ett jobb, tänkte blåögda jag. Som fortfarande drömde så starkt om att få bidra till samhället med den kraft jag hade, få vara del i en arbetsgemenskap igen, trots att jag inte var en "perfekt" människa. Trots att jag var en alldeles vanlig människa som slitit ut sig både på arbetet och därhemma men som ändå faktiskt ville arbeta, trots panikångesten, trots den ständiga smärtan. Om så bara en timme om dagen... Jag menar, Reinfeldt hade ju faktiskt sagt det, där i TV-rutan, precis innan han fick makten, att jag skulle få jobba.

En dag läste jag i tidningen att det fanns ett projekt för just sådana sjukskrivna som mig. De med tidsbegränsad ersättning. Jag ringde blixtsnabbt upp min handläggare. Men, nej, han hade inte hört talas om att det fanns ett sådant projekt. Han fick läsa tidningen och sedan skulle han återkomma till mig. När han undersökt om det fanns ett sådant projekt.

Han återkom inte. Jag fick ringa upp honom. Inte bara en gång utan ett par gånger. Till sist hittade han projektet det handlade om. Sedan blev det väntan på om jag skulle få lov att delta i projektet. Åren gick.

I mitten av våren 2009 hade jag väntat färdigt. Jag ringde upp handläggaren igen. Han skulle leta i sina papper och sedan återkomma till mig. Den här gången ringde han faktiskt upp mig, efter någon månad. Han bad om ursäkt, jag hade blivit bortglömd, som han sa. NU skulle han ta tag i mitt ärende. Den här gången gick processen förvånansvärt snabbt.

Förra hösten fick jag vara med i det projekt jag läst om som min handläggare först inte ens visste fanns. Jag fick, på egen begäran vilket man noterade i pappren, möjligheten till utredning av min arbetsförmåga idag. Slumpen, eller vad det nu var, gjorde att jag själv kunde ordna en praktikplats på ett riktigt företag på bara två veckor. Jag jobbade där under cirka ett års tid. Hela tiden hoppades jag på att få bli anställd. Jag kände att jag hade viss arbetsförmåga. Jag var ju också nästan "gratis" att anställa. Under hela fem år. Ändå kände jag visst tvivel om att få bli anställd. Därför hade jag som plan B att starta eget.

Projektet jag var med i tog nyligen slut. Resultatet blev att läkare, Arbetsförmedling, Försäkringskassa och också jag själv konstaterade att jag idag klarar att arbeta 25 %. Jag fick ingen anställning, trots att jag är nästan "gratis". Däremot fick jag erbjudande från företaget jag praktiserat hos om att arbeta, om att skriva artiklar och få betalt för dem. Om jag hade ett eget företag.

Jag kände där i den stunden att det var dags för mig att ta den chansen. Jag bestämde mig definitivt precis där och då. Därför är jag idag på väg att starta eget. Jag arbetar idag. Med den kraft jag har. Jag kommer att få betalt för det jag gör. Inte på grund av Reinfeldts bruna ögon eller vallöften. Utan därför att jag är en enveten rackare som aldrig någonsin ger upp. Mer än den enda gången jag gjorde det, därför att min kropp la av, helt utanför min kontroll, så utmattad och överansträngd som jag var då, för drygt tio år sedan, när jag bröt samman.

Ungefär två veckor efter att jag bestämt mig för att starta eget blev jag kallad till Arbetsförmedlingen igen för ett nytt möte där också Försäkringskassan skulle delta. På det här mötet fick jag veta om att jag hade blivit utförsäkrad. Jag fick information om vad som skulle ske med mig, att eftersom jag redan fått ett beslut på ersättning året ut skulle jag få det. Efter nyår kommer jag att utredas en gång till. Jag kommer att få delta i ett nytt program hos Arbetsförmedlingen. Jag kommer att få börja om från början, där jag var för drygt tio år sedan. Börja om från början med att sjukskriva mig som om att det var för allra första gången. Jag fick veta att det idag är mycket svårare att få bli sjukskriven än det var för drygt tio år sedan.

Jag hörde det man sa på mötet mycket tydligt, men jag tog inte in det känslomässigt på fullt allvar förrän den dagen jag fick brevet om utförsäkringen i min hand. Det var då jag förstod.

Jag är glad att jag redan innan inifrån mig själv hade fattat beslutet om att starta eget. De mycket svarta tankar som började dyka upp i mitt huvud när jag fick brevet om utförsäkring, kunde jag därför slå bort med att börja ta tag i mitt liv, börja göra ett litet arbete, ta ett litet steg i en konstruktiv riktning för mig själv. Jag hade ändå hoppet kvar! Jag hade min arbetsförmåga på 25 %. Jag har en positiv diagnos, jag kan bli ännu friskare än jag är idag.

Det här var berättelsen om Fredrik Reinfelds vallöfte till mig som långtidssjukskriven före förra valet. Det började med ett löfte om att alla långtidssjukskrivna som ville och kunde arbeta, om så bara en enda timme, skulle få göra det.

Det slutade med ett brev om utförsäkring i min brevlåda för drygt en vecka sedan.

Besök hos Almi

Idag ska jag till Almi på ett kort möte för att få de första råden om hur jag startar eget. Jag har haft tankarna på att starta eget under kanske sex års tid. Det har känts som mitt sista halmstrå, när allt annat känts osäkert, när jag känt mig rädd för att inte längre få vara sjukskriven, för att inte orka eller kunna få ett arbete, det är då som jag tänkt för mig själv att "då startar jag eget". I mina drömmar och fantasier har jag drivit ett litet pensionat, jag har drömt om att skriva, så klart, jag har drömt och fantiserat om att bli torgknalle, med mera, med mera. Tankarna, drömmarna och fantasierna har gjort mig glad, fått mig att skratta!

Men jag har inte orkat närma mig det i verkligheten förrän nu. Det är först nu som jag är tillräckligt stark för att kunna ta de första stegen för att göra verklighet av min dröm. Märkligt hur det då har sammanfallit med allt annat, med praktikplatsen som passade mig så bra, ja, till och med med utförsäkringen, rent ut sagt.

Det känns som att det finns ett samband, som att det inte är en slump. Utan en mening med det som sker mig just nu i mitt liv. Kanske att alltsammans började med min tanke för så många år sedan. Och att tanken tillsammans med bättre självkänsla, bättre självförtroende, bättre hälsa lett mig dit där jag är just nu.

Jag behöver se bakåt i backspegeln ibland för att se vem jag är idag, för att påminna mig själv om min resa. För att se styrkan i mig själv. Styrkan i människan.

Vi människor är så starka! Fast vi vet inte alltid om vår styrka. Små, små barn vet om sin styrka, de känner inga gränser, vågar allt och lite till, litar till sig själva och sin kropp, slänger sig handlöst ut i världen. Behöver dock vuxna som finns där som livräddare ibland.

Kanske att någon människa någon gång för länge, länge sedan tryckt ned kraften i dig, gjort dig svag. Som vuxen kan jag nästan alltid hitta tillbaka till kraften inifrån mig själv. Ibland av mig själv, ibland med hjälp av någon annan.

Efter besöket hos Almi:

"Så långt som du har kommit, det är bara att köra på". Sa han på Almi. Han kände igen företagen jag ska jobba för, han kände igen tidningar som jag har skrivit i. Han kom till och med ihåg några av artiklarna som jag skrivit, till min stora glädje.

Jag tänker göra det.

Jag tänker starta eget.

Och nu har jag fått vet hur jag ska göra det.

Skatteverket nästa.

Brevet om utförsäkringen

Idag fick jag brevet om min utförsäkring i brevlådan. Strax innan hade jag skrivit och skickat iväg artikeln från intervjun som jag gjorde idag.

Det skulle vara en lögn att påstå att jag är likgiltig inför brevet om utförsäkring. Jag kände mig ilsk när jag tog det i min hand. Jag fick en panikattack.

Men jag är tacksam att jag strax innan öppnat en dörr för mig själv genom att skriva och skicka iväg artikeln. Jag är lycklig att jag är så pass frisk idag att jag kan öppna en dörr av mig själv när en annan dörr stängs.

Men hur är det för de som inte kan det, som inte orkar? Vad händer med dem?

Det var allra, allra främst för deras skull som jag kände mig så ilsk där jag stod, med brevet om min utförsäkring från Försäkringskassan i handen.

Tänk om jag gör precis tvärtom

Jag fick nyligen veta att jag är utförsäkrad från Försäkringskassan. Jag kommer att få börja om och ansöka om att bli sjukskriven igen. Först nu känner jag att jag tagit in det på allvar.

Nu fick jag en tanke inifrån mig själv. Tänk om jag inte gör det. Tänk om jag låter bli att ansöka om att bli sjukskriven igen. Tänk om jag i stället bestämmer mig för att satsa allt jag har och allt jag är på mina starta-eget-planer i stället. Tänk... tänk om jag gör det. Rättar mun efter matsäcken, lever på det jag får in när jag får in pengar och snålar när jag har det fattigt. Jag har ju haft det riktigt fattigt förut i mitt liv och det skrämmer mig inte särskilt att vara fattig. Vad nu det är att vara fattig. Det finns så många varianter på det.

Tanken lockar mig. Den gör mig rent av glad! Tänk att slippa Försäkringskassan, alla blanketterna och alla regler och utredningar och möten där. Tänk om... jag är så modig att jag törs det.

Fast först... betänketid.

Utförsäkrad

Jag var på slutmöte i projektet genom AF och FK idag. Trodde jag och det trodde jag förra gången också. Och jo, det var slutmöte för projektet den här gången. Papper att skriva under. Information att lyssna på. Regler att följa. Folk att ringa. Brev som väntar. Brev om att jag är utförsäkrad får jag snart hem i min brevlåda, fick jag veta idag.

Sedan kommer jag att få andra brev om att jag får börja om från början igen. Med att vara sjukskriven. Fast det är svårare nu för tiden att få bli sjukskriven. Och så kommer jag att prövas om tre månader igen för att se om jag inte kan jobba mer än 25 % då. Hoppas att jag åtminstone har hunnit registrera mitt företag tills dess. Med julen och allt som väntar framöver.  

Men ett definitivt sista slutmöte för mig när det gäller FK och AF, det slutmötet känns det just nu i denna stund som att jag väl aldrig får uppleva i hela mitt liv. Om nu inte jag tillfrisknar till 100 %. Och så klart när jag blir ålderspensionär, då kommer jag ut ur det här systemet. Fast in i ett annat, troligen. Det känns som en enda rundgång alltsammans, tycker jag.

Det är märkligt hur lätt det var att komma in i det här sjukförsäkringssystemet och hur otroligt svårt det är att ta sig ur det. Jag är ingen myndighetsperson, helt enkelt. Jag har svårt att ta in att det ska behöva vara så krångligt allting. Så många regler, så många blanketter, så många frågor.

Ibland undrar jag ju, så mycket som man utreder varje sjukskriven människa nu, med all den hantering som det innebär, vad kostar det? Vad använder man pengarna till? Till en massa dyra utredningar som får många människor att känna sig pressade, oroliga och misstänkliggjorda. I stället för att använda de här pengarna till stöd för att man ska må bättre på något sätt. Nu finns det säkert sådana pengar också, men jag undrar ändå; vad är priset för alla dessa utredningar? Är det verkligen värt det, vad det kostar? Svaret finns väl någonstans i framtiden, kanske.

Jag får i alla fall pengar än så länge, det gick att lösa på något sätt som tur var. På villkor att jag deltar i möten, aktiviteter o s v. Och så arbetar jag ju 25 % också. Så jag slipper ligga vaken på nätterna av oro för att jag inte får pengar. Det känner jag mig mycket tacksam för.

Jag blev mycket vänligt bemött idag igen och jag känner att jag är på samma nivå som handläggarna jag talar med. Jag känner att vi respekterar varandra. Det känns bra. Vi är allesammans människor med samma värde. Antingen vi sitter bakom skrivbordet eller framför skrivbordet. Det är viktigt att man vet om det, som människa.

Möten, jobb och Almi Företagspartner

 Det är mycket nu. Idag har jag varit på möte och fått med mig en stor bunt jobb hem. Den här veckan får jag ringa många telefonsamtal och boka in intervjuer. Jag har också förhandlat om vad jag vill ha betalt för artiklarna jag ska sälja. Jag har kontaktat Almi Företagspartner och fått tid för ett möte där med en vänlig människa nästa vecka, som jag förväntar mig ska kunna svara mig på alla mina frågor om att starta eget. Bli min lots på vägen. Jag har också haft lite kontakt med Arbetsförmedlingen eftersom mitt projekt där inte är helt avslutat än. Jag ska dit på ett möte nästa vecka.

Jag har också bett en stilla bön för mig själv att allt ska gå vägen som jag har tänkt mig det. Jag känner tillit till mig själv och det jag gör. Jag har allt att vinna och inte mycket att förlora. Min "lön" är inte bara pengar utan också frihet att styra min tid, möjlighet att lära mig många nya saker, att få ha ett liv också utanför hemmet, att få många spännande möten med människor, att få vara med i en arbetsgemenskap och sist men inte minst att få ha roligt.

Jag känner mig stolt över mig själv och det jag har gjort idag. Nu tar jag en dag i taget, en sak i taget, så långt det är möjligt. Jag har ridit genom värre stormar än den här. Det är en styrka att veta det djupt därinne i mig själv.

Konsten att kunna lyssna

Människan har öron. På varsin sida om huvudet i höjd med kinderna sitter de. Nu ska jag inte skriva mer om det rent biologiska, för som kanske du vet så var jag befriad från biologin eftersom jag svimmade när man pratade om människokroppen. Så jag vet inte så mycket mer om öronen än var de sitter. Och att det finns något som heter örontrumpeten, visst gör det?

Öron har vi, de flesta av oss. De allra flesta av oss kan också höra med öronen. En del mer, andra mindre. Några behöver hörapparater.

Sedan finns det en annan sorts "öron". Sådana "öron" som hör det de vanliga öronen inte hör. "Öron" som lyssnar med hela kroppen och själen och hjärtat också. För mig som inte läst biologi, känns det som att jag förstår just de här "öronen" bättre än de som är synliga. Jag vet när jag stöter på en människa med sådana "öron". Då känner jag mig förstådd, bekräftad, synlig... älskad.

Det är små signaler från en människa till en annan som går genom de här "öronen". Små, små signaler som inte behöver vara ord eller saker eller något påtagligt alls. Det som sker mellan dessa "öron" är ofta osynligt och ohörbart.

Jag tror att människor med de här särskilda "öronen", förutom de vanliga öronen på varsin sida om kinderna, har en särskild uppgift i vår värld och vår tid. Jag tror att vi alla som människor kan träna upp våra själsöron. Öva oss i den stora konsten att lyssna på det som inte sägs, se det som sker bakom fasaden, känna av stämningar och känslor.

För att kunna göra det, tror jag att jag först behöver öva mig i konsten att glömma mig själv. Släppa taget om allt som är jag. Det kan kännas ovant i början, men ju mer man lär sig det, desto mer lär jag känna inte bara andra människor utan också mig själv. Och jag kan se att det finns något som förenar mig med alla de andra.

Vi är alla små länkar i en lång, lång kedja av liv. Osynliga eller synliga. Hörbara eller tysta.

Kan du höra mig? Kan jag höra dig? Så att vi når fram till varandra, så att jag får dig att känna dig sedd. Så att du får mig att känna mig sedd.

Kanske finns det det som är större än orden. Kanske finns det det, även om mina fingrar fortfarande pirrar av lust att få skriva just ord.

Första jobben till mitt företag

Nu har de första jobben till mitt företag ramlat in. Fast mitt företag existerar ju inte ännu. Jag har inte ens ett namn på det än. Undrar vad jag ska kalla det?

Jag har läst om vissa kvinnor som startat eget och som känt det som att de fått en liten bebis att ta hand om. Det ger mig en fin känsla. Jag har en företagsbebis.

Var sak får ta sin tid. Jag tar ett steg i sänder, en dag i taget. Jag ska kontakta Almi i Jönköping för att få råd där.

Det känns i alla fall helt rätt att börja med att få in uppdrag när jag ska starta eget. Det andra får lösa sig efterhand.

Och så vet jag hur man skriver fakturor. Det måste vara en bra kunskap när man ska vara sin egen, tänker jag.

Och jag växte minst 5 cm!

När dörren till Arbetsförmedlingen slår igen bakom mig och jag går ut därifrån mellan de köande människorna på väg in till AF, känner jag att jag säkert svävar en bit ovanför marken där jag går. På väg hem i bilen önskar jag att jag befann mig på motorvägen i stället för inne i stan. Jag känner lust att trycka foten i botten på gaspedalen och köra så fort jag får och så fort det går. Det jublar och sjunger inne i hela mig och jag vill hem. Jag vill hem och skrika ut min lyckokänsla här i min blogg. Och jag undrar hur jag ska kunna skriva så att andra förstår hur jag känner mig och varför jag känner mig som jag gör.

För mer än tio år sedan nu, när jag befann mig i en svag period som människa, sa "experter" till mig att jag inget dög till längre. Jag fick veta att jag aldrig mer skulle bli frisk, jag skulle aldrig mer kunna arbeta. Jag fråntogs möjligheten att ens försöka prova att arbeta. Jag tvingades till sjukskrivning, fast jag inte ville det, fast jag vägrade skriva under pappren.

I mer än tio år nu, har jag kämpat för att bli frisk och stark igen, för att skaffa mig ett så gott liv som jag kan trots det som skett. I mer än tio år nu, har jag varit beroende av bidrag, fast jag inget hellre önskat än att kunna vara så stark att jag skulle kunna försörja mig själv.

Jag minns ett samhälle där man som människa fick lov att vara svag, att vara missbrukare, att ha psykiska funktionshinder, att vara handikappad och ändå få vara med. Jag minns ett samhälle där företag överanställde därför att man räknade med att det kommer alltid att finnas perioder i en människas liv när man kanske är lite svag, när man inte orkar prestera maximalt.

Jag minns ett mänskligt samhälle, ett samhälle där människor fick lov att vara människor. Med sina styrkor och också med sina svagheter. Det samhället finns inte längre i Sverige. Vi har ett annat samhälle idag. Ett samhälle där man som anställd ska prestera maximalt precis hela tiden. Och helst lite till. Vi har ett samhälle där endast supermänniskor får plats. Supermänniska, det kan man vara ibland. Men ingen människa klarar att vara supermänniska hela tiden. Det löser man lätt i vårt samhälle idag. Man byter helt enkelt ut supermänniskan som inte orkar längre, mot en annan, ny supermänniska. Och använder henne så länge hon hänger med.

Från och med idag är jag friskförklarad till 25 %. Jag får stanna upp i skrivandet en stund nu och läsa den senaste raden en gång till. Jag är frisk till 25 %. .. Jag har själv vetat om att det varit så i ett par års tid nu. Jag har fått kämpa som bara den för att övertyga myndigheterna om att det är så. Jag har jobbat ideellt för att bevisa att jag kan. Jag har ringt och tjatat och varit grymt enveten. Jag tog risken att hoppa på projektet förra hösten, för att en gång för alla bevisa att jag kan jag också. Trots mina besvär med stressöverkänslighet, panikångestattacker. Jag kan ändå. Jag har något att ge i alla fall till samhället av mig själv. Jag har rätt att få vara med, jag också. Det ska finnas plats för alla i ett samhälle. Inte bara för mig den tid i livet som jag är en supermänniska. Jag ska få vara med också när jag inte är på topp. Jag tänker ta plats i det samhälle jag har rätt att få vara en del av, sådan som jag är.

Idag har jag själv fattat beslutet att starta eget. Jag har redan idag fått veta flera jobb som väntar på mig. Faktiskt så många att jag känner att jag kanske får sålla bort, säga nej. Jag ser många fördelar för just mig med att starta eget. Jag räknar med att kunna styra min egen tid på ett annat sätt än som anställd. En fördel med de besvär som jag trots allt har. Jag räknar med att kunna skriva i flera olika sammanhang. Jag räknar med att få lära mig massor av nya saker, jag räknar med att få det bättre ekonomiskt i stället för sämre.

Jag har blivit så självgående efter mer än tio år som sjukskriven så att starta eget, att få vara min egen chef, kändes som det allra bästa för just mig. Jag har blivit min egen allra bästa chef. Jag har ställt mig frågan "Vem vill jag ha som chef?". Och jag kom fram till svaret att det var mig själv jag ville ha till chef. Ingen annan. Så kan det gå, här i livet.

Nu blir det en del praktiska saker att fixa med, saker som jag aldrig gjort förut i mitt liv. Jag har förut funderat över att starta eget och frilansa i mitt liv, men min rädsla för att råka ut för samma sak som min pappa, att gå i konkurs och förlora hus och hem har skrämt mig så att jag inte vågat.

Också där har stora saker hänt inuti mig själv. Jag har vänt mina rädslotankar till raka motsatsen. I stället för att tänka att det som hände min pappa kan hända mig, tänker jag idag att det finns ingenting helst i världen som säger att det som hände min pappa kommer att hända mig. Kanske till och med att det är en fördel för mig idag, att jag kan vända det till en styrka, att eftersom jag vet hur det gick för min pappa, så kommer jag ibland att tänka till mer än en gång innan jag kastar mig in i något. Ta mig betänketid. Meditera. Följa mitt hjärta.

Jag följde mitt hjärta helt och hållet idag. Belöningen för det är att jag svävar fortfarande en bit ovanför marken. Det jublar inuti hela mig och jag känner fortfarande att jag vill ge mig ut på motorvägen, trycka foten på gaspedalen och bara skrika rakt ut i luften så hela världen hör det:

"YES!!! I did it!!!"