Glad Påsk!

En riktigt härlig och Glad Påsk önskar jag alla er som kikar in här i min blogg!

Efter det som dött ska komma nytt

Jag åkte buss genom den gamla oxelallén den allra första gången. Minns att jag tänkte "här ser ju ut som i Skåne, så vackert".

Inte visste jag då att jag ett antal år senare skulle bo i ett av husen på just den platsen. Och dessutom kunna se den vackra oxelallén från mitt köksfönster. Se träden blomma med vita blommor i försommarnatten. Njuta av alla fåglarnas röster när oxlarna var fulla med röda bär hela hösten. Vandra längs med träden. Se sprickorna i dem.

Jag minns den gången jag hoppade till. I en av trädsprickorna hade ett par kajor byggt bo. De var i ögonhöjd med mig och jag hoppade till när en av dem kikade ut på mig när jag gick förbi.

Jag älskade de gamla träden, jag älskade allén.

Genom åren och genom stormarna som varit, föll gren efter gren. Allt större grenar. Ibland fick något av träden tas bort helt och hållet.

Under en våldsam storm de senaste åren, klövs ett av träden i två bitar. Trädet blev v-format, jag kunde se himlen i sprickan. Jag skrev en dikt om just den oxeln.

Ett par dagar efter att min mamma dött, fick jag telefonsamtal. En röst berättade för mig att man hade tagit ned nästan alla träden i allén på den ena sidan. Jag kände sorg. Det känns när åtta stora oxlar, långt mer än hundra år gamla tas ned. Jag är en trädälskare. Fast jag inser att av säkerhetsskäl finns det en gräns för hur länge man kan låta gamla träd stå kvar intill en trafikerad väg och gångväg.

Först ville jag inte åka hem, jag ville inte se hur tomt där skulle vara, var skulle alla fåglarna hålla till nu? Inga fler vita blommande trädkronor mot skymningsblå försommarhimmel från mitt köksfönster.

Igår när jag åkte till min mammas begravning, fick jag se stora jordhögar och stora gropar i marken en bit från de färska trädstubbarna med alla sina årsringar. Kommunen ska plantera nya träd där de gamla oxlarna stått. Så snabbt, redan nu. Något dör. Något nytt får möjligheten att födas, ge liv.

Det är lätt för mig att känna symbolik mellan de gamla träden och det jag själv upplevt den senaste tiden. Något som dör. Något nytt som ska födas.

Tack alla träden för den tid jag fått njuta av er.

Välkommen alla nya träd som ska växa och vara vila och mat för många fåglar länge, länge.

Välkommen förändring.

Välkommen livet.




DET KLUVNA TRÄDET

Framför det kluvna trädet
fastnade jag
på min promenad.

Min gamla kompis,
det kluvna trädet.

Ena halvan
livlös och bruten.

Andra halvan
levande och hel.

Ena halvan
sjunker ned i jorden.

Andra halvan
söker himlens ljus.

akm©2010

Mamma är begravd

Mamma är begravd. Nu vilar hon på en underbar plats nära där jag bor.

Jag kommer att minnas all den vackra musiken, blommorna, den blå himlen, det glittrande vattnet, solen som strålade och de människor som var med och tillsammans skapade en vacker stund att spara i mitt hjärta för evigt.

En liten fågel satt i trädet ovanför mitt huvud och kvittrade när jag la en rosa ros på den vita kistan som ett sista farväl till min älskade mamma.

Jag känner mig lycklig att ha en plats att gå till nu de stunder jag saknar mamma. För sakna henne kommer jag att göra. Mycket.

Jag älskar dig, mamma. 

Tack för allt. 

Begravningsdagen

"Jag vill inte". Det är min första tanke när jag vaknar. "Jag vill inte begrava min mamma".

Hur barnslig och liten kan man bli inför döden? Fast så klart att jag går upp i alla fall. Jag går upp, jag gör min frukost, jag sminkar mig lite, tittar på bilden av dig, mamma, stryker din kind och känner ögonen tåras.

Jag ställer mig en stund i köksfönstret och ser solen gå upp över de öppna fälten. Det blir en vacker begravningsdag. Den vackraste jag kan önska mig. Lite frost på marken därute fortfarande. Fast solen med sin värme kommer att driva bort allt som känns kallt och svårt. Både i luften och i mitt hjärta just nu.

Kanske inte idag. Kanske inte imorgon heller. Fast någon gång. Någon gång ... Så småningom.

Sakteliga är idag början på något nytt i mitt liv. Som alla andra dagar. Fast ändå inte. Sakteliga ... kommer jag att känna att du är nära fast ändå borta. Sakteliga ... en sekund, en stund, ett steg i taget.

Jag vill skriva om dig. Jag vill skriva om hur du älskade att hänga tvätt på tvättlinan i min trädgård. Du älskade det så mycket att du gärna hängde upp min tvätt också därute, inte bara din egen.

Jag vill skriva om hur du njöt av att sitta en varm försommardag på stentrappan intill husväggen där jag bor, vända ditt ansikte mot solen ... och de runda kinderna. Jag kan se dig le och blunda och njuta av värmen, ljuset, fågelsången.

Jag vill skriva om hur du alltid lyckades se rakt igenom mig och hur irriterad jag kände mig för det ibland. Jag ville ha vissa saker för mig själv som vuxen, fast du såg mig, du såg hur jag hade det.

Jag vill skriva om alla de gånger vi gick till Västra Torget och handlade. Hur lycklig du var för potatisen du köpte med dig hem, morötterna, de svenska äpplena.

Efteråt fikade vi i pingstkyrkan, satt där och pratade innan vi promenerade hem till dig med det vi handlat.

Jag vill skriva om hur mycket jag kommer att sakna stunderna med dig, småpratet och också de djupa samtalen om livet, människorna, oss själva, naturen, mina barn och dina barnbarn och inte minst samtalen om kärleken och sorgen.

Jag kommer att sakna dig, mamma. Mycket. Ofta. Jag kommer att fortsätta prata med dig och jag tror att du ser rakt igenom mig precis som du alltid gjort. Jag tror att du hör mig.

Och sakteliga ... kommer jag att känna att du är där med mig fast ändå borta.

Idag är det din begravningsdag. Begravningsdag ... en födelsedag, något nytt ska födas fram nu.

Kram, mamma.

Inför begravningen

Imorgon är begravningen för min mamma. Det känns tungt just nu. Jag längtar tills att den är över. Många tårar har redan trillat från mina ögon idag. Jag har en sten i mitt bröst. Det lättar när jag skriver här i min blogg.

På något sätt är begravning en milstolpe i själva sorgeprocessen efter någon man älskat.

Jag har ställt en vas med gula tulpaner intill mammas foto på det bruna skrivbordet nu på morgonen. Där ligger också den lilla nallen hon hade som nyckelring de senaste åren. Hon älskade att hålla den i sin hand, hon sa det ofta till mig. Nu håller jag mammas lilla nalle i min hand ibland. Och minns.

Så många gånger den här vintern som jag tittat på nyckelringen med nallen i plåtasken där mamma lagt den på byrån och undrat för mig själv om hon skulle använda den någon gång mer i sitt liv. Eller inte. Det blev ingen mer gång och nu är nyckelknippan tom på nycklar. Mamma behöver inga nycklar längre.

Ibland tittar jag på det sista fotot jag tog av mamma med min mobiltelefon, två dagar innan hon dog. När jag ser hur glad hon ser ut, trots vissheten om det som väntade, så kan jag inte låta bli att le tillbaka mot hennes foto.

Tack, mamma, för allt du gav mig. För att du visade mig vad det är att vara äkta, att vara människa, att våga bryta upp, våga nytt gång på gång, våga visa sig svag, hur du lyckades resa dig om och om igen i ditt liv. Du lärde mig vad det är att vara verkligt modig. Du lärde mig vad som är det verkligt viktiga i livet. "Det är inte guldet", sa du. "Det är naturen, blommorna, djuren, det levande".

Solrosuppropet Annandag Påsk 2012

Annandag Påsk är det upprop på olika platser i Sverige mot försämringarna i sjukförsäkringssystemet och mot FAS 3.

Svenska Kyrkan är en av de krafter som står bakom protesterna, förutom många ideella. Frågan är ingen politisk fråga utan en fråga som berör varje människa i Sverige. Vem som helst kan bli sjuk och därmed utförsäkrad.

Fattigdomen i Sverige ökar liksom klyftorna. Samtidigt som sjuka människor utförsäkras läser jag om hur Försäkringkassan gör miljardvinster.

Utförsäkringarna är ett inhumant system. Den press och stress som det innebär att utförsäkras är inte till någon som helst läkning för den sjuka människan. Sjukdom går aldrig någonsin att tidsbestämma.

Jag kommer att fortsätta att med mina ord protestera mot det som sker i Sverige idag så länge det finns något som heter utförsäkringar.

Bland det snällaste man kan göra som människa är att stå upp för de svagaste av alla i ett samhälle, trots att man själv är stark.

Att vara snäll är för mig att bry sig, att visa empati, att våga säga det man tycker om orättvisor i ett samhälle, att våga protestera när människor dukar under av olika skäl. Att inte bara stillatigande se på utan att aktivt handla på något sätt. Alla kan göra något.

Fram för mer snällhet och färre orättvisor i världen.

Det lönar sig att vara snäll. Vi hör alla samman. Vinner en blir vi alla vinnare. Och tvärtom.

Här är några länkar gällande Solrosuppropet Annandag Påsk och försämringarna i trygghetssystemen:

Kyrkliga protester fortsätter, nu också mot Fas 3

Kyrkligt upprop för sjuka och arbetslösa

Solrosuppropet 2012 lyfter fram utförsäkringarna och Fas 3

Vi har Västvärldens hårdaste regelverk

Alliansen har avskaffat sjukförsäkringens grundidé

Ändrade sjukförsäkringen fick liten effekt - Förväntade 7 500 personer blev 14


(Bilden till det här inlägget kommer från "Solrosuppropet" i Facebook. "Påskuppropet" och "Påskuppropet mot utförsäkringar" finns också med på Facebook och där finns mycket fakta,  information och länkar kring försämringarna i trygghetssystemen. Många människor delar också med sig av sina personliga erfarenheter från försämringarna som skett de senaste åren.) 

Sorg

Min sorg är tung att bära.

Jag har dig ej längre,
min kära.

Hand som strök min kind
så ömt ...

Evigt stilla.

Ögon slutna.


Jag väntar tömd på allt.

Ett sista farväl till dig,
mamma ...

Älskad - Saknad

Evinnerligen.

akm©2012

Så får du platt mage

A real friend

Rensa i lägenheten

Jag tömmer garderoberna på min mammas kläder. Mina händer tar varsamt i plaggen. Det känns högtidligt.

Jag kramar den bruna varma täckjackan hon hade på sig när hon åkte till sjukhuset den sista gången, gömmer mitt ansikte i den och gråter länge.

På en tröja hittar jag ett silvrigt hårstrå från mamma och mina tårar faller igen.

Jag hittar den röda klänningen mamma hade på sig på mitt bröllop. I så många år har hon sparat den där i garderoben. För att hon var så lycklig i den.

I hallen hänger hennes vårjacka. Jag minns hur glad hon var över att hemtjänsten tvättat den och att den blivit som ny efter det. Hur mamma gladde sig åt att kunna ta på sig den till våren, förskottsglädjen. Där hänger den och väntar, jackan. Fast mamma behöver inga kläder längre. Hon fryser inte längre. Någon annan ska få dem i stället. Jag lägger jackan varsamt i papperssäcken.

Mimmi är med mig i mammas lägenhet. Direkt när jag öppnar dörren springer Mimmi fram till mammas säng och viftar på sin svans, tittar gång på gång, letar efter att mamma ska vara där eller någon annanstans i lägenheten. Jag blir förvånad att Mimmi minns så väl, att hon letar efter mamma.

Till slut ger hon upp. Lägger sig att vila på den lilla ryamattan.

Jag vattnar mammas blommor. Sedan letar jag bland alla diktböckerna hos min mamma. Där ligger små lappar som bokmärken i böckerna för texter och dikter som mamma tyckt särskilt mycket om.

Mitt i boken dyker det upp ett foto på mig. Någon annanstans ett foto på min lillebror.

I en bok några skrivna rader med min mammas hand; "Från min älskade Olle den sista julen på Haga".

Det är smärtsamt. Det är så många minnen från både nutid och dåtid som fladdrar förbi inuti mig.

Jag längtar tills det här är över.