Mitt nya liv

Mitt

nya

liv

börjar

här

och

nu.


(Anna-Karin)

Tomheten

I tomheten tar saker och ting form.


(Anna-Karin)

Beslutet från Försäkringskassan

ÄNTLIGEN! 

Idag fick jag beslutet från Försäkringskassan i min hand. 

Jag är beviljad tre fjärdedels sjukersättning tills vidare. Det innebär att jag slipper att utförsäkras till jul.

Det öppnar sig en dörr för mig där jag får den lugn och ro som jag behöver för att läka samman.

Jag kommer nu att kontakta Alecta för att få tillbaka ersättningen därifrån som togs ifrån mig när jag utförsäkrades förra sommaren.

Mina känslor är mycket blandade just nu. Jag känner lättnad över att slippa bli ifrågasatt och utredd gång på gång. Lättnad över att inte behöva gå till min läkare varannan eller var tredje månad för att Försäkringskassan ska ha ett nytt intyg från henne om hur jag mår. Lättnad över att flera gånger per år slippa leva i ovisshet om Försäkringskassan kommer att bevilja mig sjukpenning eller inte.

Samtidigt väcks sorgen till liv i mig över att allt blev som det blev. Att jag slet ut mig själv så tidigt i livet. Sorgen över att jag fick lämna arbetslivet och allt vad det innebär, inte minst socialt sett, så mycket tidigare än vad jag en gång drömde om. Fast där jag varit, känner jag också stor stolthet över mig själv att jag har hållit ut. Att jag har lyckats läka samman så mycket att jag idag klarar att arbeta 25 %. Jag känner tacksamhet över att min kropp och själ har lyckats laga sig så mycket som den har gjort.

Jag känner också ett lugn lägga sig i mig. Ett lugn att slippa den ekonomiska stressen som jag har levt med under så lång tid och som accellererat de senaste åren med de nya reglerna i sjukförsäkringen.

När jag läste brevet jag fick idag från Försäkringskassan darrade mina händer. Jag skrattade och grät på samma gång.

Inuti mig känner jag nu hur en stor, stor lättnad stilla breder ut sig allt mer i min trötta kropp och själ. 

Detta är jag och alla andra i liknande situation som jag själv, värd.

Nu får jag en grund att bygga från. 

En grund att skapa ett bra liv för just mig.  

"Because I´m worth it".

Inatt drömde jag om mamma igen

Inatt drömde jag om mamma igen.

Hon och jag pratade med varandra.  Lugnt och stilla med mjuka, kärleksfulla röster.

Jag berättade för henne hur mycket jag längtar efter att prata med henne nu när hon är död. Vi pratade om hur det kändes, jag och mamma.

Mamma försökte att trösta mig. Hon log mot mig. Sa till mig att jag ska försöka hitta andra människor att prata med. Och att jag alltid kan prata med henne också. Att hon är där hos mig.

Sedan vaknade jag.

Med en sten av gråt i mitt bröst.

Kärleken

Kärleken hittar dig.

Du behöver inte jaga den.

(Anna-Karin)

Blivande yogi?

Så här vig var jag när jag var åtta-nio år.

Eller höll jag på med yoga redan då, tänker jag?

Jag tar ingen skit längre

Jag har tagit så mycket aggressivitet i mitt liv.

Svalt den.

Tills jag känt lust att kräkas.

Alltför ofta för andras skull. Och också för min egen skull. För att jag trodde att jag genom att hålla mig helt lugn dränkte aggressiviteten.

För att inte öka på aggressiviteten, valde jag så många år att svälja och hålla tyst.

Också när aggressiviteten handlade om projicering.

Aggressiva känslor från personen som inte alls hade med mig att göra. Utan istället om att jag användes som något man kunde slänga ur sig skiten på. Som en sophink. Där man slängde aggressivitet som man samlat på sig någon annanstans. Kanske under hela dagen. Aggressivitet som hade med någon annan att göra än mig. Den slängde man på mig.

Kanske just för att jag stod där och tog den.

Verkade stark. För jag var tyst.

Trots att mitt inre vek sig varje gång det hände.

Jag är en lika sårbar människa som vilken annan människa som helst. 

Det händer numera att jag gråter när det händer.

Jag är hudlös.

Känslorna går rakt in i numera, lika väl som att de går rakt ut ur, mitt hjärta.

Idag kan jag säga ifrån.

Vänligt men bestämt.

Tala om för den som försöker att projicera, att jag inte längre tar någon skit.

Sopor som hör hemma hos andra ska placeras där de hör hemma.

Inte längre hos mig.

Det är över. Jag har fått nog.

Jag har bara så svårt att förstå att det skulle ta så många, många år av mitt liv innan jag slutade ta skit.

Innan jag äntligen förstod att också jag har rätt att sätta gränser kring mig själv.

Att ingen annan än jag själv kan berätta om var just den gränsen går.

Och att det är viktigt att jag gör det.

Både för min egen och för andras skull.

Jag önskar mig en hel värld av ömsinta, vänliga, mjuka, kärleksfulla människor runt omkring mig.

Så att jag får en chans att läka samman som människa.

Hittar du mig på bilden?

Här är jag åtta år gammal och har födelsedagskalas för mina kompisar.

Vem tror du är jag på bilden?

Kan du känna igen mig?

Öppen för kärleken

Så kan det kännas ibland i livet när man möter en människa; som att alla murar man byggt upp för att skydda sig själv rasar samman.

Ett korthus där väggarna faller runt om en.

Och man står där; synlig, naken, i ett vidöppet landskap, sårbar, hudlös ...

Öppen för kärleken.

Med alla sina försvar nedlagda.

Vart än det kommer att leda. 

 

 

 

Människan

Människan vill ...

Känna sig

Behövd.


(Anna-Karin)