 |
| Mimmi kramar sin kanin. |
 |
| Älskade katten min ... |
onsdag 21 november 2012
Bombhot
Idag var jag för första gången i mitt liv på en astmaundersökning. Jag kände mig nervös innan. Gillar inte att vara på läkarundersökningar.
Mitt i halva undersökningen knackade det på dörren. En annan sköterska sa att vi skulle skynda oss ut därför att vårdcentralen var bombhotad. Så det var bara att ta kläderna i famnen, skynda mig till hissen och ta mig ut snabbt som ögat. Precis som alla andra gjorde där inne.
Sköterskan hann i alla fall konstatera att hon tror inte att jag har astma. Hon ska ringa mig. Kanske får jag göra ett besök till där, eftersom hon inte var riktigt klar med undersökningen av mig.
Man gör utredningen för att försöka förstå om min trötthet och andfåddhet kan bero på skadan i mitt hjärta. För att utesluta astma, helt enkelt. Just nu verkar det alltså som att andfåddheten jag känner ibland har med mitt hjärta att göra. Skadan i hjärtat som gör att pumpkraften i det är något nedsatt.
Jag fick i alla fall ett frikort idag. Kanske dags att fundera över om jag har några fler krämpor som jag ska passa på att undersöka nu så länge frikortet gäller. Eller om det är något som jag kan få hjälp med när det gäller de besvär som jag har. Smålänning som jag är.
Mitt i halva undersökningen knackade det på dörren. En annan sköterska sa att vi skulle skynda oss ut därför att vårdcentralen var bombhotad. Så det var bara att ta kläderna i famnen, skynda mig till hissen och ta mig ut snabbt som ögat. Precis som alla andra gjorde där inne.
Sköterskan hann i alla fall konstatera att hon tror inte att jag har astma. Hon ska ringa mig. Kanske får jag göra ett besök till där, eftersom hon inte var riktigt klar med undersökningen av mig.
Man gör utredningen för att försöka förstå om min trötthet och andfåddhet kan bero på skadan i mitt hjärta. För att utesluta astma, helt enkelt. Just nu verkar det alltså som att andfåddheten jag känner ibland har med mitt hjärta att göra. Skadan i hjärtat som gör att pumpkraften i det är något nedsatt.
Jag fick i alla fall ett frikort idag. Kanske dags att fundera över om jag har några fler krämpor som jag ska passa på att undersöka nu så länge frikortet gäller. Eller om det är något som jag kan få hjälp med när det gäller de besvär som jag har. Smålänning som jag är.
måndag 19 november 2012
Ringt Alecta
Idag har jag ringt Alecta. Jag får ingen retroaktiv ersättning från dem för perioden sedan jag utförsäkrades förra sommaren fram tills nu. Fast från och med december 2012 får jag tillbaka ersättningen från dem. Den summa pengar varje månad som jag förlorade i samband med att jag utförsäkrades.
Jag känner revanschkänsla i mig. Härligt! Inte ofta jag känner så fast just nu gör jag det.
Själv så anser jag att jag skulle få skadeståndsersättning för personligt lidande för både mig själv och de närmaste runt omkring mig för hur jobbigt det varit med ovissheten, press från Försäkringskassan och ständiga ifrågasättanden kring den ersättning som jag egentligen hade rätt till. Sedan de nya reglerna i sjukförsäkringen gjorde att jag utförsäkrades.
Men jag väljer att släppa taget om det nu. Unna mig att njuta av livet så mycket det går.
Jag önskar att jag hade kunnat berätta detta för min mamma. Hon skulle varit så glad för min skull. Hon led mycket av att jag utförsäkrades, kände starkt med mig sin sista tid i livet.
Om min mamma hade levt fortfarande, skulle jag köpt en bakelse till henne och mig idag. Åkt hem till henne och berättat att jag får lugn och ro nu. Får återhämta mig i min takt. Vi skulle pratat om det. Vi skulle skrattat och varit så glada och lättade, hon och jag. Säkert pratat om julen. Och hon skulle ha sagt att hon bakar jultårtan till julafton så som hon gjort hela tiden sedan jag kollapsade. Vi skulle ha sagt hejdå till varandra med leende ögon och munnar.
Mina tårar faller nedför mina kinder när jag tänker på det. Hur hon led med mig sin sista tid i livet därför att jag utförsäkrades och fick så mycket oro och stress kring det. Förutom att hon själv var döende.
Jag saknar henne så mycket. Alldeles särskilt dagar som de här.
Jag tror att jag ska fira med min yngsta dotter idag. På något sätt.
Framåt, framåt ...
Lämna det som varit.
Ta första steget.
Framåt.
Jag känner revanschkänsla i mig. Härligt! Inte ofta jag känner så fast just nu gör jag det.
Själv så anser jag att jag skulle få skadeståndsersättning för personligt lidande för både mig själv och de närmaste runt omkring mig för hur jobbigt det varit med ovissheten, press från Försäkringskassan och ständiga ifrågasättanden kring den ersättning som jag egentligen hade rätt till. Sedan de nya reglerna i sjukförsäkringen gjorde att jag utförsäkrades.
Men jag väljer att släppa taget om det nu. Unna mig att njuta av livet så mycket det går.
Jag önskar att jag hade kunnat berätta detta för min mamma. Hon skulle varit så glad för min skull. Hon led mycket av att jag utförsäkrades, kände starkt med mig sin sista tid i livet.
Om min mamma hade levt fortfarande, skulle jag köpt en bakelse till henne och mig idag. Åkt hem till henne och berättat att jag får lugn och ro nu. Får återhämta mig i min takt. Vi skulle pratat om det. Vi skulle skrattat och varit så glada och lättade, hon och jag. Säkert pratat om julen. Och hon skulle ha sagt att hon bakar jultårtan till julafton så som hon gjort hela tiden sedan jag kollapsade. Vi skulle ha sagt hejdå till varandra med leende ögon och munnar.
Mina tårar faller nedför mina kinder när jag tänker på det. Hur hon led med mig sin sista tid i livet därför att jag utförsäkrades och fick så mycket oro och stress kring det. Förutom att hon själv var döende.
Jag saknar henne så mycket. Alldeles särskilt dagar som de här.
Jag tror att jag ska fira med min yngsta dotter idag. På något sätt.
Framåt, framåt ...
Lämna det som varit.
Ta första steget.
Framåt.
söndag 18 november 2012
fredag 16 november 2012
torsdag 15 november 2012
Beslutet från Försäkringskassan
ÄNTLIGEN!
Idag fick jag beslutet från Försäkringskassan i min hand.
Jag är beviljad tre fjärdedels sjukersättning tills vidare. Det innebär att jag slipper att utförsäkras till jul.
Det öppnar sig en dörr för mig där jag får den lugn och ro som jag behöver för att läka samman.
Jag kommer nu att kontakta Alecta för att få tillbaka ersättningen därifrån som togs ifrån mig när jag utförsäkrades förra sommaren.
Mina känslor är mycket blandade just nu. Jag känner lättnad över att slippa bli ifrågasatt och utredd gång på gång. Lättnad över att inte behöva gå till min läkare varannan eller var tredje månad för att Försäkringskassan ska ha ett nytt intyg från henne om hur jag mår. Lättnad över att flera gånger per år slippa leva i ovisshet om Försäkringskassan kommer att bevilja mig sjukpenning eller inte.
Samtidigt väcks sorgen till liv i mig över att allt blev som det blev. Att jag slet ut mig själv så tidigt i livet. Sorgen över att jag fick lämna arbetslivet och allt vad det innebär, inte minst socialt sett, så mycket tidigare än vad jag en gång drömde om. Fast där jag varit, känner jag också stor stolthet över mig själv att jag har hållit ut. Att jag har lyckats läka samman så mycket att jag idag klarar att arbeta 25 %. Jag känner tacksamhet över att min kropp och själ har lyckats laga sig så mycket som den har gjort.
Jag känner också ett lugn lägga sig i mig. Ett lugn att slippa den ekonomiska stressen som jag har levt med under så lång tid och som accellererat de senaste åren med de nya reglerna i sjukförsäkringen.
När jag läste brevet jag fick idag från Försäkringskassan darrade mina händer. Jag skrattade och grät på samma gång.
Inuti mig känner jag nu hur en stor, stor lättnad stilla breder ut sig allt mer i min trötta kropp och själ.
Detta är jag och alla andra i liknande situation som jag själv, värd.
Nu får jag en grund att bygga från.
En grund att skapa ett bra liv för just mig.
"Because I´m worth it".
Inatt drömde jag om mamma igen
Inatt drömde jag om mamma igen.
Hon och jag pratade med varandra. Lugnt och stilla med mjuka, kärleksfulla röster.
Jag berättade för henne hur mycket jag längtar efter att prata med henne nu när hon är död. Vi pratade om hur det kändes, jag och mamma.
Mamma försökte att trösta mig. Hon log mot mig. Sa till mig att jag ska försöka hitta andra människor att prata med. Och att jag alltid kan prata med henne också. Att hon är där hos mig.
Sedan vaknade jag.
Med en sten av gråt i mitt bröst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)