Vissna för att sedan blomma

Snödropparna blommar, påskliljorna är på gång och jag ser förvånad att rosenspirean på framsidan av huset redan har små, små blad.

Har jag någonsin upplevt en så här tidig vår förut i mitt liv? Jag minns inte.

Jag minns en vår för några år sedan när det blev 23 plusgrader i april. Vi hade ett litet körsbärsträd som var två år. Vintern hade varit kall och det var tjäle i jorden. Den häftiga värmen det året ströp vårt lilla körsbärsträd. Det satte fart att slå ut. Fast tjälen i jorden gjorde att det inte fick det vatten det behövde. Det dog.

Det är som med oss människor. Något i livet kan få oss att börja växa och blomma. Vi hoppas, vi tror, vi litar till. Vi vänder ansiktet mot solen och ler. Äntligen! Nu är det dags. Nu är det vår tur att blomma!

Och just när det känns som att det som knoppats inom oss ska spricka ut, dyker det upp något annat som gör att det inte blir så.

Kanske är vi inte redo för det nya än. Kanske är det våra egna rädslor som stryper oss. Kanske Jante. Kanske en händelse utanför vår kontroll som vi inte kunde ana skulle hända just då. Ett trauma.

Lilla körsbärsträd, vad jag led med dig den där gången du lurades av våren, solen och värmen och sedan ströps så hänsynslöst av tjälen i jorden.

Sedan planterade jag ett nytt körsbärsträd. Det har vuxit sig stort i min trädgård nu.

Leva för att en dag dö.

Vissna för att sedan blomma.

Riva upp för att plantera nytt.

Tappa hoppet för att tända det igen.



 #Blogg100 - Dag 23

Denna dagen

Jag är förkyld. Regnet har smyckat fönsterrutan med glittriga droppar. Det är mulet och blåsigt. Inte ens min lilla dvärgpudel Mimmi vill gå ut idag. Fast hon måste ut en stund i alla fall.

Mimmi är så långhårig nu. Hennes päls är härlig att borsta. Ibland trillar hennes långa hår på huvudet ner och hon får mittbena. Det ser roligt ut. Jag får försöka låta bli att skratta när jag ser henne så. Det är tre veckor kvar tills hon ska klippas kort. Tills jag kommer att se den lilla kroppen som är där under hennes stora päls.

Jag hörde på vädret igår att det är värme på gång. 10-15 plusgrader. Längtar efter att köpa penséer. Jag behöver nya stora krukor att plantera dem i. Korgen jag haft på framsidan har gjort sitt.

I mitt stora fönster blommar novemberkaktusen som min mamma köpte en gång. Den har en så ovanlig färg, champagnefärgad. Jag har aldrig förut eller senare sett en novemberkaktus i just den färgen. Det känns lite speciellt att den slog ut sin första knopp på min mammas dödsdag. Ett tecken? En hälsning? Vem kan säkert veta. Allt jag kan göra är att tro.

Idag ska jag ta det lugnt. Vattna blommorna. Lyssna på musik. Läsa. Ta hand om mig. Vara i stillhet.

Göra något vackert av denna dagen som jag fått.


#Blogg100 - Dag 22

Våga gå utanför ramarna

Hudkrämen på apoteket var inte markerad med det erbjudande jag sett i broschyren jag fått med direktreklamen i veckan. Jag tog med mig förpackningen och gick fram till kassan.

"Är det rabatt på den här hudkrämen", frågade jag. "Jag läste det i broschyren från er."

"Nej, tyvärr", svarade kassörskan. "Det erbjudandet gick ut igår."

"Okey", svarade jag och började vända mig om.

Kanske såg kassörskan min besvikelse.

"Vänta", sa hon.

Jag vände mig tillbaka mot henne igen.

"Vänta, jag kan fixa det åt dig", sa hon. "Kom till mig i kassan när du handlat klart så ska jag fixa så att du får rabatten i alla fall."

Hon blinkade mot mig och log.

Jag log tillbaka. Hämtade två förpackningar i hyllan. En dagkräm och en nattkräm.

Fick rabatten som var på 30 % vilket i det här fallet betydde mer än hundra kronor mindre att betala för mig än utan rabatten.

Fast det som gjorde mig mest varm i hjärtat var inte pengarna jag tjänat på rabatten. Utan att jag hade mött en människa som vågade gå utanför ramen. Som kunde fixa till den där rabatten trots att vi idag har så många system som styr och ställer över människan själv. Att där var en människa som inte såg den direkta lönsamheten som det viktigaste just då. Utan att jag blev nöjd i stället för besviken.

Efteråt ledde det som hänt mig vidare i tanken till den där dagen som jag önskar att jag aldrig behövt uppleva i mitt liv. Den där dagen när ambulansmännen vägrade ta med min mamma till sjukhuset. Trots att de konstaterade att hon var oförmögen att ta hand om sig själv, att hon var döende, uttorkad och djupt deprimerad. Därför att mamma i sin vilsenhet och utmattning just då sa nej till att de fick ta med henne till sjukhuset.

"Tyvärr. Jag har mött massor av sådana här fall", sa ambulansmannen vänd till mig där jag satt i soffan i det rum där min mamma låg med ansiktet mot den motsatta väggen i sin säng. Hopkrupen, så liten, tunn och trött som bara en döende, svårt sjuk, gammal människa kan vara.

"Hon kan inte ta hand om sig själv", fortsatte han. "Men hon säger nej till att vi tar med henne till sjukhuset, så tyvärr kan jag inte ta med henne."

Hade inte jag den gången protesterat så kraftigt som jag gjorde, vet jag inte hur det hade blivit för min mamma. Vilket lidande hon skulle ha mött i det lidande hon redan led.

Och jag undrar ibland hur det hade varit för alla de där andra likadana fallen som ambulansmannen sa att han hade mött. Hade han lämnat dem ensamma i sina hem i det tillståndet? Därför att de var så förvirrade att de sa nej till att han skulle ta med dem?

Vad är det som gör att en människa vågar gå emot svarta bokstäver på ett vitt papper för att i stället lyssna på sitt hjärta?

Eller att en människa inte vågar göra det?

Jag tror inte att ambulansmannen var ond och kassörskan på apoteket god.

Jag tror att det handlar om att välja feghet eller att välja mod.

Det behövs modiga människor i världen.

Människor som ifrågasätter regler och som ibland också vågar gå emot dem i handling.

Som vågar lyssna till och följa sina hjärtan.



#Blogg100 - Dag 21

Rehabilitering för utmattade

Hos bloggaren Marie-Louise Nilsson hittade jag ett intressant inlägg igår om rehabilitering för utmattade. Marie-Louise som själv drabbades av utmattning 2011, hade av sitt kommunala skyddsombud fått en bok med namnet "Vad du som är sjukskriven behöver veta om rehabilitering" (2012).

I boken finns bland annat en rehabiliteringsplan för en person med utmattningssyndrom.

Där finns också tio råd för nedvarvning och återhämtning. Råden stämmer väl överens med vad jag själv känner har hjälpt mig genom åren efter min utmattning. Fast jag har fått söka mig fram själv och gått på många nitar längs med den vägen. Aldrig någonsin under fjorton år har någon gett mig en bok med liknande rehabiliteringsplan eller råd i som i denna bok.

Jag undrar vem och var jag skulle varit idag om jag och inte minst mina anhöriga, fått den boken när jag blev sjuk. Om myndigheter, arbetsgivare, läkare och andra experter, jag själv och anhöriga fått information om vad jag behövde och också gett mig en rehabilitering som var lämplig utifrån det. Tänker jag för länge på det är det risk att jag blir bitter. Och det vill jag inte. Därför skriver jag ur mig mina tankar här och nu och sedan släpper jag taget om dem.

När jag minns tillbaka hur jag behandlades från vården och myndigheter när jag blev utmattad, går den processen fullkomligt tvärt emot det som står i den här boken. Jag pressades bortom den vägg jag redan gått in i.

Fast det går inte att vrida tillbaka tiden. Jag får leva med att det blev som det blev för mig. Det känns bra att se att man vet mer idag om utmattningssyndrom än man visste för 14 år sedan. Om vad som verkligen läker.

Förmodligen var det okunskap som gjorde att jag blev så illa behandlad som jag blev. Och jag får förlåta mig själv för alla gånger som jag gått på nitar.

Jag har gjort så gott jag kunnat.

Fått med mig så mycket annat på vägen i stället.

En del på gott. Annat på ont.

Jag rekommenderar dig som är utmattad eller känner någon som är det att läsa de här råden. Boken ska också finnas i en särskild utgåva för arbetsgivare.

Det är viktigt att bra information om rehabilitering för utmattade sprids. Allt fler människor i Sverige drabbas av utmattningssyndrom. Så länka gärna till det här inlägget eller Marie-Louise inlägg så att många kan läsa. Eller sprid det på annat sätt. Prata om det. Därför att det är viktigt.

De här råden skulle egentligen alla människor ta till sig och försöka att leva efter. Det är alltid lättare att förebygga än att bota. Vi lever i en tid med så många intryck att vi behöver lära oss hur man varvar ned för att orka i längden.



#Blogg100 - Dag 20

När barnen flyttar hemifrån

Aldrig kunde jag ana hur tyst och tomt det skulle bli när barnen flyttat hemifrån. Det är en nästan lika stor omställning att barn flyttar hemifrån som det en gång var när de flyttade in som små bebisar.

Nu kanske jag känner av det ännu mer än genomsnittet eftersom jag som sjukskriven i fjorton år varit hemma så mycket med mina barn.

Det handlar inte bara om att barnen inte bor hemma längre. Deras kompisar har också flyttat från den lilla orten där jag bor. In till stan eller någon annanstans. Alla de som brukade ringa på och dyka upp titt som tätt. Vi brukade prata och skratta tillsammans. Bara att höra deras röster gav mig massor av liv utan att jag behövde anstränga mig alls.

Jag är en människa som trivs med ensamheten i lagom dos. De åren jag jobbade heltid njöt jag av ensamhet när jag var ledig. Som sjukskriven blir ensamheten ibland (inte alltid) för stor.

Fast det finns ingen ensamhet som är så stor att den inte går att fylla med musik har Åsa Jinder sagt.

I den tiden i livet jag är nu när barnen och deras vänner sällan är här längre, dyker det också upp nya möjligheter. Vi är färre som kompromissar om det vardagliga. Jag behöver ta mindre hänsyn som man ju av respekt för varandra behöver göra när man lever i en familj.

"Familjen" är på ett sätt borta. Ett tillstånd som jag levt i så många år. Det är omtumlande att känna att jag inte behöver så stora ytor längre som förut. Det tar lite tid att lära om att handla lagom mycket mat och inte längre till fyra personer och ibland också barnens kompisar. Det går åt mindre duschcrème och tvättmedel. Jag vet alltid numera var någonstans jag har min mascara. I garderoben hänger alltid alla mina kläder på sin plats och ingen har lånat något där längre. Det största lyftet för ekonomin i ens liv sägs vara när barnen flyttar hemifrån.

Vad vill jag nu med mitt liv? Vill jag bo i stan eller på landet? Vill jag bo i villa eller lägenhet? Vill jag vara sambo eller singel? Vill jag renovera eller strunta helt och hållet i det? Vad vill jag göra med all den tid jag har fått nu till mig själv? Läsa böcker? Gå på gym? Träffa egna vänner? Odla växter? Resa dit jag aldrig varit förut?

Ett stort plus med att barnen inte längre bor hemma är att vanligtvis är det läggdags hos mig före midnatt numera, vardag som helg. Fast katten väcker mig ofta vid fyra-tiden med sitt jamande. Hon kommer aldrig att flytta hemifrån. Stannar hos mig tills hon dör.

Norges förre statsminister Jens Stoltenberg berättade en gång i Skavlan om hur tomt och tyst han tyckte att det blev när barnen flyttat hemifrån. Han tyckte att det fanns massor med information, samtal och rådgivning om hur det är att bli förälder, att få barn, att bli en familj. Fast nästan inget alls skrivet om hur det känns när barnen flyttar hemifrån och vilka frågor man kan ställas inför då kring sitt liv. Att det många gånger finns lika stor risk för kris i en relation när barnen flyttar hemifrån som när de en gång föddes. Det brukar visa sig när barnen flyttat hemifrån om man lyckats bevara närheten mellan sig i en parrelation genom de många år som man varit familj. Eller om man har glidit isär alltför mycket.

Det är märkligt att känna hur det känns som att bitar faller på plats när döttrarna kommer hem ibland, båda två samtidigt. Och hur det känns i bröstet när de reser sin väg igen.

Jag har läst att när man lever under samma tak binds man samman hormonellt. Det kan ta upp till två år innan den hormonella bindningen är över när barn flyttar hemifrån. Innan man är i balans igen, både den som flyttat hemifrån och den som är kvar i hemmet.

Det är som med allt annat i livet en omställning till något nytt. Liv är rörelse och förändring hela tiden. Vissa förändringar är större och känns mer än andra. Det finns både det som känns bra och det som känns jobbigt i en förändring. Där vilar många möjligheter till utveckling i förändringar.

Jag minns att jag redan när min äldsta dotter låg på golvet och lyfte sitt huvud för allra första gången, tänkte: "Hon är redan på väg bort från mig". Och så föll några tårar på min kind den gången. Samtidigt som jag log över hennes nyförvärvade styrka i sin lilla kropp.

Så är det ju. Det lilla barnet växer och utvecklas för att en dag kunna klara sig helt själv. Och sedan strålar vi samman ibland, jag och mina älskade unga vuxna döttrar. Fast för alltid är de i mitt hjärta sedan den dagen de sov under det den allra första gången.

Det är livets gång och mening. Jag är så lycklig och tacksam att ha fått vara med på den resan.

Det är bara det att det har varit så underbart och så roligt och så lärorikt att jag ibland frågar mig:

"Vad gör jag nu? Vad mer och större kan hända i mitt liv än det som redan hänt?"

Med ett öppet och nyfiket sinne går jag vidare på mitt livs väg.

Förväntar mig att bli överraskad av livet självt.



#Blogg100 - Dag 19

Anti-stress: Relationer

Vad jag fått lära mig är att relationsstress är den näst starkaste stressen efter sorg och dödsfall. Det är så viktigt för min hälsa att jag är i goda relationer med människor.

Människor som accepterar mig för den jag är. Som respekterar mina åsikter och mina känslor. Som jag kan lita på. Som är äkta och ärliga. Som är med mig därför att de tycker om mig som den jag är, som inte försöker att förändra mig eller förminska mig som människa. Som jag kan ha berikande samtal med. Och inte minst; relationer där vi kan skratta tillsammans. Med mera. Det är en del av vad en god relation är för just mig. Goda relationer innebär också god kommunikation.

Självklart förutsätter goda relationer att man ömsesidigt hanterar varandra på ett bra sätt. Det är ett samspel som ska kännas gott i magen och lämna en varm känsla efteråt att vilja träffas igen.

Relationer kan vara så olika. Det finns vänskapsrelationer. Kärleksrelationer. Arbetskamratsrelationer. Föräldra/barn-relationer. Och varför inte också bloggrelationer och cyberrymdsrelationer. Det är i de nära relationerna som det är allra viktigast att jag känner att jag har det bra och kan slappna av och vara mig själv.

Det är klokt att ibland fundera över de relationer man lever i och med.

Ibland får jag kanske välja bort en relation eller minska tiden och kraften jag ger i en relation. För att ta hand om mig själv. Om jag väljer bort en relation där jag mår dåligt, får jag kanske både tid och ork till två relationer där jag mår bra i stället. Vilken vinst! Dåliga relationer suger musten ur mig som människa. I värsta fall kan de leda till utmattning, ångest och depression.

Dalai Lama menar att vi människor skulle må bra av att känna närhet till egentligen allt som finns runt omkring oss. Att ha en god relation till naturen och till djur är lika viktigt och avstressande som att vara i goda relationer med människor. Att ta hand om en blomma kan få mig att må lika gott inuti som att vara i en god relation med en människa. Vi kan ha relationer med allt levande som finns runt omkring oss.

Den viktigaste relationen av alla är den som vi oftast inte ens tänker på när vi talar om relationer; relationen till oss själva.

Har du älskat dig själv idag?

Att vårda sina relationer och ibland utvärdera dem, är ett av många sätt att älska sig själv.


#Blogg100 - Dag 18

Söndagsutflykt och skogspromenad

Idag fick Mimmi följa med på bilutflykt. Det älskar hon. Och jag också. Vi åkte norr om Gränna. Stannade vid en parkeringsplats med utsikt över en sagolikt blå Vättern, himmel och sol.

Vinden har mojnat idag. Solen värmde min kind där jag drack kaffe och åt ostmacka på bänken på parkeringsplatsen. Hur kommer det sig att mat smakar så gott utomhus i friska luften? Mimmi beundrade utsikten, tror jag. Eller om hon nu hörde något intressant som inte jag hörde.

Nere vid Gränna hamn var där knappt en kotte. Fast jag såg blommande rosa prydnadskörsbär och krokus och polkagrisar i Gränna. Och många söta små hus så klart.

Kottar fanns det däremot gott om när vi gick på skogspromenad i eftermiddag.

Jag plockade blåbärsris i skogen. Det har jag ställt i en vas i köket. Det är så vackert med blommande blåbärsris. Alldeles ljusgrönt och ger mig en härlig vårkänsla.

Sådana här härliga söndagar önskar jag mig många, många!


#Blogg100 - Dag 17

Brev till mamma

Lördag den 15 mars 2014

Hej mamma!

Hoppas att allt är bra med dig. Att det blåser mindre där du är än här hemma hos mig. Jag blir så trött av blåsten. Precis som du brukade bli.

Fast regnet är skönt. Jag har aldrig paraply. Älskar att känna regnet i mitt hår och mot mitt ansikte. Precis som du brukade göra. Jag vet ingen som kunde komma gående så genomblöt och så leende, i regnet, som du, mamma.

Om du visste vad jag ibland önskar att du kom gående på din gata i stan när jag åker omkring där i bilen. Fortfarande går du där när helst jag vill i mitt minne. Jag minns dina rörelser. Hur din jacka såg ut. Din stickade basker. Din handväska.

Jag minns hur du alltid log när du gick där på din gata i stan. I ditt älskade Jönköping, som du brukade säga till mig. Du log mot människorna du mötte. Mot den blå himlen. Till och från affären. Särskilt mycket log du de där gångerna du kunnat hämta ut din pension och fått pengar att köpa lite extra god mat och små överraskningar till mig eller dina barnbarn.

Jag trampar vidare på livets stig. Och som du vet alltför väl, så är den ibland lätt att vandra på och ibland lite tyngre. Fast jag trampar på hur som helst. Jag lär mig nya saker om mig själv. Får nya tankar om livet och människorna. Tänker ofta att jag skulle velat dela de tankarna med dig. Och höra hur du tänkte. Samtala med dig som vi brukade göra.

Jag tänker ofta på vilken människa du var, mamma. Så självständig och stark du var. Modig. Du var inte en död fisk som följde strömmen. Du gick din egen väg. Gjorde tvärt emot det alla andra gjorde. Vågade säga din mening. Protestera när du blev orättvist behandlad. Säga ifrån när människor försökte trycka ner dig. Bryta upp och våga nytt. Gång på gång. Du fantiserade och kunde drömma och leka och skämta ända in i döden.

Tack, mamma, för att du gick före mig på jorden och visade mig hur stark en människa kan vara. Det bär mig när jag känner mig trött och svag.

Tack för alla de gånger som jag fick gå bredvid dig.

Det är tomt utan dina samtal. Det är tyst som i graven. Ibland.

Fast inuti mig pratar jag med dig ofta fortfarande. Ibland.

Frågar dig och hör dig svara mig. Jag minns din röst. Eller så är den verkligen där och svarar mig.

Jag viskade till dig i ditt öra då för idag exakt två år sedan, den allra sista gången. När jag valt ut de kläder du skulle bära i din kista. Sjungit "Tryggare kan ingen vara" för dig en sista gång där på äldreboendet, där du låg så vacker i sängen med ditt silvriga mjukt lockiga hår som flöt ut över kudden och dina ögonlock slutna för alltid. När jag pussat din panna till avsked. När jag följt de sista stilla stunderna av din stund på jorden. Så nära tätt intill dig. Med min hand i din. Som jag nu fick släppa.

"Vi ses, mamma", viskade jag.

Så vill jag tro.


Kramar från din dotter Anna-Karin


P.S. Jag älskar dig. Nu och för alltid.

#Blogg100 - Dag 16

Anti-stress: Pauser

Idag påminner jag mig själv om hur avstressande det är att ta sig en kort paus en gång i timmen varje dag. Fem eller tio minuter när man gör inget alls.

Jag läste nyligen att det vi människor behöver mest av allt i vår tid är att göra ingenting alls.

Fast våra liv och samhället är så fullt av det som lockar oss att vara aktiva hela tiden, dygnet runt. Så vi glömmer ibland bort vad det är att "göra ingenting".

I början efter min utmattning när jag fick det här rådet från min vägledare, om att ta en paus en gång i timmen, ställde jag äggklockan så att den ringde en gång i timmen. Då gick jag och satte mig i en skön fåtölj och vilade fem eller tio minuter. Tittade ut i det blå.

Det hjälpte mig mycket att hitta tillbaka till balansen mellan vila och aktivitet. Att lära min kropp hitta tillbaka till det läkande vilotillståndet igen efter så många år med negativ stress både på jobb och privat.

Det gick inte första gången. Fast så småningom hittade jag känslan igen av att vara avslappnad.

Det kan ta tid att lära om.

Så det bästa är att förebygga.

Att ge sig själv tid och plats för återhämtning.


#Blogg100 - Dag 15

Nära Havet: "Släpp taget om andra och börja bry dig om dig själv"

Tack vare #Blogg100-utmaningen möter jag på nya intressanta bloggar. Eva Åström har bloggen "Nära Havet". Idag skriver hon om att vara medberoende och hur hjälp ibland kan vara en stjälp.

I många år var jag en medberoende människa. Jag växte upp i en dysfunktionell familj. Tog vuxenansvar tidigt i mitt liv. Kände att jag skulle "rädda" min familj när jag var tolv år.

Det var väl inte särskilt "farligt" att jag tänkte den tanken när jag var tolv år. Det värsta och som delvis så småningom blev mitt fall. Eller min räddning hur man väljer att se det. Det var att jag också levde efter det. Mitt livs mål och mening var att rädda min familj. Reparera den. Se till att alla i familjen höll sams. Älskade varandra. Var glada. Hade det bra ställt ekonomiskt.

Som tolvåring satte jag målet för mig i mitt liv att jag en dag skulle köpa en liten sommarstuga vid havet. Till min familj. Att min lillebror och min mamma aldrig skulle behöva be om socialbidrag någonsin. Jag skulle hjälpa dem.

Som fjortonåring fick jag höra från vuxna människor omkring mig: "XX (min mamma) behöver vi inte oroa oss för. Henne kommer Anna-Karin att ta hand om". (Inte särskilt smart att lägga ett sånt ansvar på en fjortonåring, tänker jag idag. För jag hörde det de sa och tog det till mig på djupaste allvar. Alltså var jag ensam om att "ta hand om" min mamma. De andra vuxna tog sina händer från det. Det var så som jag uppfattade det då.)

Det gick ju så klart helt åt skogen.

Jag arbetade sönder mig själv. Fanns tillgänglig dygnet runt för att stötta de andra i familjen som mådde dåligt. Lånade ut pengar fast att jag själv inte tjänade särskilt mycket. Fixade semestrar för andra i stället för mig själv. Var medberoende till min mammas ångest. Kollade åt henne att spisen var avstängd. Att hon hade låst ytterdörren. Dubbelkollade när hon bad mig om det.

Tills jag en dag började förstå. Förstå att det var något som var galet.

Jag började säga nej. Sätta gränser.

Mötte starkt motstånd.

Fast fick också uppleva att mamma slutade be mig om sådant som hon klarade själv. Och se hur hon växte genom det.

Sedan kollapsade jag.

Eller om det var just då som mitt gamla jag försvann för att mitt nya jag skulle kunna växa fram.

Ibland tror jag det. Att det var det sjuka i mig som dog den där gången. Och det friska som växte sig starkt. Fast att det hette att jag "blev sjuk".

Det tar kraft att skapa om sig själv.

Fast ger så småningom kraft i stället.

Medan jag oroade mig för hur min mamma och min lillebror skulle klara sig när jag kollapsat, började de ta ansvar för sig själva. För sin ekonomi. För sina känslor.

Jag fick se dem växa som människor. Jag fick höra dem tacka mig för att jag börjat vägra ställa upp i tid och otid. "Det fick mig att ta ansvar för mig själv och min ekonomi, tack".

Sedan dess vet jag att hjälp ibland är stjälp.

Jag får alltid vara vaksam på att jag inte trillar i de där groparna igen, hjälpare som jag har varit i så många år.

Nu är tid att hjälpa mig själv i första hand.

Nu är tid för mig.


#Blogg100 - Dag 14