Livslust

Och plötsligt
fylldes jag
av lust
att leva.


(Anna-Karin)


#Blogg100

Avstånd finns inte när man älskar

Ibland denna känsla

Den jag älskar är
på andra sidan
universum.

Och på samma gång ...

Inom mig.




(Anna-Karin)

Stress och oljud, lugn och tystnad

Jag tänkte att jag skulle njuta av en av fördelarna med att vara långtidssjukskriven igår. Lyxen att kunna ta vara på sol och värme när det dyker upp i vårt land. Det är dessutom mitt ansvar som sjukskriven att försöka göra det jag kan för att bygga upp min hälsa igen så mycket som möjligt.

Sträcka ut mig och bara vara i min älskade Baden-Baden, tänkte jag göra. Titta på himlen och skogslönnens limegröna trädknoppar som precis slagit ut. Humlorna som flög där och sög saft ur blommorna. Körsbärsträdets vackra knoppar. Så många. Så spännande att se om det kommer att vara varmt och soligt när de slår ut i år. Eller regnigt, blåsigt och kallt som förra våren.

Körsbärsträdsblomningstid är så smärtsamt kort och vacker på samma gång. Några dagar bara, kanske någon vecka. Sedan vänta ett helt år till nästa gång. Jag skulle kunna vara vaken dygnet runt när körsbärsblommorna blommar. Sova därute med de vita blommorna som tak. I min Baden-Baden.

Ja, där låg jag alltså i min Baden-Baden. Fast spänd som en fiolsträng. Jag kunde inte slappna av fast att jag blundade. Ljudet från motorvägen lät som att den var på andra sidan tomtgränsen fast att den är en dryg mil bort. Och aldrig tystnar det ljudet helt numera kring Jönköping. Trafiken har ökat så mycket sedan jag flyttade hit. Upplever jag det som i alla fall. Eller så är det mig själv det beror på. Hur jag uppfattar ljud sedan jag blev utmattad. En rest som inte är läkt eller som kanske alltid kommer att finnas kvar. Ljudkänsligheten.

När jag gick ner i gillestugan för att få tyst, så var det inte tyst i alla fall. Ett ständigt sus inuti mina öron, vad än jag gjorde.

När man är stressad är man mer känslig för ljud. Man kan uppleva att man har tinnitus, fast att man egentligen är stressad. Allt sitter i hjärnan. Utmattning, stress och tinnitus har ett samband.

Det blev så tydligt för mig nu i morse. Så fort jag vaknade var ljudet från motorvägen där igen. Så högt det lät ända in i mitt hus. Tyckte jag. Sedan mediterade jag en halvtimma. Under meditationen märkte jag hur bullret från motorvägen hördes allt mindre och mindre. Tills att jag inte längre stördes av det.

Det är inte konstigt alls för mig att jag upplever ljud högre om jag är stressad. Så klart att man i det tillståndet är mycket mer på sin vakt än när man är lugn. Sinnena är på sin vakt, beredda på att något kan hända. Som ett sorts försvar där inuti oss. Muskelspänningar i nacken hör till stress och utmattning och kan också ge upplevelser som tinnitus och öronsus.

Fast att ständigt vara på sin vakt gör att man blir väldigt trött och tappar mycket energi och glädje.

Därför är det så viktigt att vi människor tar oss tid att hitta till det lugn vi behöver.

Varje dag.




I den inre tystnaden och tryggheten bor ingen rädsla.

Där behövs ingen vakt. Inget försvar.

Där kan jag vila, hämta kraft.

Där är jag trygg.

Trygg i mig själv.

Jag är trygghet.

Jag är tystnad.



#Blogg100 - Dag 61

Smoothie och sommarliv

Vilken härlig helg det blev hos mig! Nu är trädgården städad. Två fina buskar rosenspirea planterade. Det har känts som sommar fast att vinden ibland var nordlig. Jag läste en långtidsprognos. Enligt den ska sommaren i Sverige bli mycket varmare än normalt och allra varmast i maj/juni och augusti.

När jag räfsat mig genomsvett igår gjorde jag smoothie. Jag gillar smoothie för jag kan ta det jag har hemma och mixa ihop det och ibland hittar jag en smak jag aldrig smakat förut. Smoothie ger mig en energikick och det är gott också. Så här långt för mig i alla fall.

Igår gjorde jag smoothie på banan, jordgubbar och mango, vatten och lite, lite yoghurt. Toppade med lakritspulver. Mums!

En smoothie är dessutom vacker att titta på, tycker jag.

Det är liksom halva njutningen.

Minst.

Jag såg årets första igelkott komma vandrande genom min trädgård i solnedgången. Lycka! 

Yngsta dottern kom hem på kvällen från sin mini-semester i London. Lycka!

Precis när jag skulle vila mina händer och njuta av solnedgången, hände något som gjorde att jag blev så arg och så ledsen. Något som fick mig att känna mig som en liten unge som ville krypa in i en trygg famn och bli tröstad och där någon sa till mig med lugn röst att "Det här behöver inte du ta hand om eller tänka på, det här ska jag ordna åt dig, alltsammans. Och det kommer att bli så bra alltihop."

Fast det är en helt annan historia som jag kanske skriver om en annan gång.

Jag hittade en strategi att hantera det så småningom.



#Blogg100 - Dag 60

Liv är förändring

Igår såg jag både citronfjäril, påfågelfjäril, humlor, myror och flugor. Många insekter har vaknat till liv efter vintern. Ur det som en gång var en puppa, är nu en fjäril som svävar genom luften på lätta vingar.

Att se en fjäril gör mig lycklig.

För mig är den ett av många bevis på den förändring allt liv innebär.

Också vad det innebär att vara människa.

Liv är rörelse.

Rörelse är liv.



#Blogg100 - Dag 59

Bland blommor och blader

Den här morgonen startade jag med en långpromenad. Himlen var klarblå och så långt den här dagen har jag inte sett till ett endaste moln på himlen. Däremot ser jag allt mer grönska, så härligt!

Efter frukosten som jag åt utomhus åkte vi till Nyströms Trädgård vid Axamosjön i Jönköping. Där blommade rosa träd och vita magnolior och gul forsythia bland härligt charmiga trädgårdsmöbler och detaljer. Verkligen en miljö som jag tyckte om att vara i.

Jag tror att jag kunde stannat i handelsträdgården hela dagen. Fast vi var där för att köpa några buskar. Så när vi äntligen hittat de buskar som vi skulle ha, åkte vi hem igen.

Sen fortsatte jag att räfsa gräsmattan i trädgården. Ja, eller mera mossmattan som vi har i vår trädgård. Det var så varmt i solen fast att det var nordanvind. Mimmi var med mig i trädgården. Det älskar hon, att få vara med. Precis som vi människor, vi vill ju också känna att vi får vara med, eller hur?

Nu är två av buskarna snart på plats. De skulle egentligen ha planterats för tre år sedan. Fast bättre sent än aldrig brukar man ju säga.

Det har varit en härlig försommardag hos mig.

Jag känner mig så glad att naturen är där att njuta av för oss människor.

Att solen gick upp idag också.

Precis som jag.

Det är stort.

Större än vi troligen ens kan ana.




#Blogg100 - Dag 58

En helg till trädgården

Denna fredag, lördag, söndag tänker jag ge den kraft jag har till min trädgård. Trädgårdar är så märkliga att den kraft man ger till dem brukar man få igen. Få se det vackra växa där. Sova bättre. Känna sig lugnare. Visste du att kroppen producerar rogivande hormon när man rör med fingrarna vid jord? Därför använder jag sällan trädgårdshandskar. Trädgårdsarbete som bygger på lust läker trasiga själar.

Att man (jag) sedan ibland överanstränger mig och knappt kan vrida ryggen efteråt, det är en annan sak. Det är något som jag jobbar på. Att lära mig ta pauser. Växla mellan de olika momenten i trädgården. Inte jobba statiskt allt för länge.

Idag ska jag räfsa bort gamla löv från i höstas som blåst in och ligger lite här och där. Samla ihop dem på ett ställe i alla fall i stället för utspridda överallt. Räfsa in dem i ett buskage där de inte syns för ögat. Bara gör nytta för jorden och blir mat åt maskarna. Bruna löv från i höstas blir jag inte glad av att titta på. Jag vill ha det nyutspruckna, gröna nu.

En och annan växt behöver klippas ned också. Jag klipper alltid ned växter på våren istället för hösten. Dels för att växterna klarar sig bättre då och dels för att jag tycker att de är vackra på vintern när det är snö eller rimfrost över dem.

Gruset från i vintras framför huset ska sopas bort. Garageuppfarten ska sopas.

Sen ska gräsmattan räfsas. Plattorna på framsidan göras rena från mossa.

Häcken ... nej, nu får det räcka för idag.

Hinner eller orkar jag med hälften av det jag räknat upp är jag nöjd idag.

Fortsättning följer.

Den vackra blå blomman ormöga blommar hos mig nu. Lönnen har precis börjat slå ut sina stora knoppar och jag kan se början till lönnens limegröna blommor som jag älskar. 

Igår hade jag både stenknäcken och rödhaken på besök i min trädgård. Pilfinkarna och kajan var också här och drack vatten. De verkar behöva vatten nu, fåglarna. Det är torrt för både dem och för oss människor.

Jo, förresten. Mina nya mörkläggningsgardiner som jag köpte på Rusta igår fungerade utmärkt. Jag har energi idag och har sovit gott. Underbart!



#Blogg100 - Dag 57

Dags för mörkläggningsgardiner

Det är underbart med de långa ljusa försommarkvällarna. Och de ljusa morgnarna också. Fast jag får inte de sovtimmar som jag behöver den här tiden på året. Jag blir så trött av allt ljuset.

Ibland smyger jag ner i gillestugan en stund på dagen och gömmer mig för ljuset.

Jag njuter av att se att snart, snart är där utspruckna blad på träden som ger trädskugga att vila ljuströtta ögon i.

Idag ska jag försöka få tag i mörkläggningsgardiner på Ikea att dra för fönstren i sovrummet på natten.

Man behöver ett svalt och mörkt sovrum på natten för att få den djupa läkande nattsömnen som ger kraft till en människa. Min känslighet för ljus har ökat med åren och alldeles särskilt mycket efter utmattningen.

Det handlar om balans mellan ljus och mörker i det här fallet också.

Precis som livet självt.



#Blogg100 - Dag 56

Det som får hjärtat att sjunga

I natt har jag sovit dåligt. Jobbiga drömmar har stört min sömn. Jag har jobbat med redovisning i Skrivklådan på förmiddagen. Känner ingen särskild inspiration till ett blogginlägg idag.

Därför tar jag hjälp av den här vackra bilden. Den kan man fundera över om man vill.

Vad får just mitt hjärta att sjunga?

Just mina ögon att gnistra?

Och just min själ att sväva?

Och vad får ditt hjärta att sjunga, fina bloggvän som läser här i min blogg?

Sök efter det.

Gör sedan mera av det.

För varför lägga energi på det som får mig eller dig att må på det motsatta sättet?



#Blogg100 - Dag 55

Förändring och växtkraft

Foto: Isabelle Mattsson

Min födelsedag blev en härlig dag med sol och skratt och blommor och god mat och gemenskap med människor som jag älskar. Vilken kontrast mot min födelsedag för fem år sedan när jag satt på en nära anhörigs begravning. Det var tungt.

Livet är en snirklig och snårig bana. Ibland trillar man ner i en grop. Tilltufsad kravlar man sig upp igen på något märkligt sätt för det allra mesta. Hur lång tid det tar att ta sig ur gropen kan man inte veta. 

Livet är förändring och vi utvecklas genom det vi upplever som människor. Det händer så mycket inuti en människa varje natt att man faktiskt aldrig är densamma idag som den man var igår när man gick och la sig. Det är fantastiskt, tycker jag.

Varje dag en möjlighet att växa som människa.

Växtkraft. Så som vi så påtagligt kan se därute i naturen just nu.

"Det är inte förändringen vi ska känna oss rädda för", läste jag någonstans häromdagen. "Det är stagnationen vi ska känna rädsla för". 



#Blogg100 - Dag 54