Valet 2014 handlar om att bygga ett starkt eller svagt samhälle

Det är bara några veckor kvar till valet nu. Ett val som jag väntat på ända sedan förra valdagen för fyra år sedan. Vi är många som har drabbats hårt av den politik som Alliansen fört under åtta år. Vi är många som IRL på ett hårt sätt fått uppleva hur klyftorna ökat i vårt svenska samhälle.

Det är en kunskap som historien lärt oss människor sedan länge att ökade klyftor i ett samhälle leder till konflikter. Till främlingsfientlighet. Till rädsla. Till ett svagt samhälle för oss alla.

Trots den kunskapen har Alliansen gjort allt de kunnat för att öka klyftorna mellan människor i Sverige. För mig som långtidssjukskriven har det inneburit åtta års hetsjakt med otaliga blanketter att fylla i. Ökat förmynderi, byråkrati och ökade kontroller. En utförsäkring där min ersättning minskade rejält en period. En otrygghet i socialförsäkringssystemet som inte fanns innan Alliansens tid. Sömnlösa nätter, ångest och oro över att behöva lämna mitt hem under perioder av väntan på ersättning och beslut från Försäkringskassan. En press som fick min redan trasiga hälsa att rasa ännu mer i stället för att läka samman.

Sjuka människor har under Alliansens tid trasats sönder, pressats och misstänkliggjorts. Ibland in i döden. Det är inhumant och en ren stöld av de skattepengar som vi alla betalar in till den sjukförsäkring som man har rätt att få som invånare i Sverige när man blir sjuk.

En försäkring, precis som arbetslöshetsförsäkringen, som finns till för att människor i kris ska kunna känna en viss trygghet som bär dem under mörka perioder. Som hindrar rädslan att växa i ett samhälle. Rädslan att få lämna sitt hem. Rädslan att hamna utanför. Rädslan att inte ha råd att försörja sin familj. Rädslan att inte längre kunna försörja sig själv. En rädsla som ibland kan bli mycket destruktiv för den människa det handlar om. Och också för de människor som finns runt omkring den människan. Eller en rädsla som kan vända sig utåt mot andra, växa till ett hat.

Att ta från de mest utsatta för att ge till de mest rika och till de som har arbete, har varit ett medvetet sätt från Alliansen att öka klyftorna i Sverige. Det banar väg för ett svagt samhälle. Något som allt fler forskare och ekonomer varnar för. Inte bara i Sverige utan ökade klyftor mellan människor är något som försvagar samhällen över hela världen (se Omvärlden).

"I en nyligen publicerad ­artikel av Branko Milanovic, ­före detta chef för Världsbankens forskningsavdelning, visar han hur ­inkomsterna för medel­klassen i såväl USA som ­Europa har stagnerat medan de rikaste dragit ifrån. Han kopplar denna stagnation till framväxten av höger­populistiska rörelser, och varnar för konsekvenserna om inget görs." (Citat Aftonbladet).

Jag önskar av hela mitt hjärta att människorna i Sverige på valdagen om några veckor röstar fram en politik där målet är minskade klyftor mellan människor och därmed också ett starkt samhälle för alla invånare.

Ett samhälle byggt på trygghet och tillit i stället för rädsla.

Så kommer vi alla att växa.

De som får ge. De som får ta emot.

För så fungerar vi människor.

När vi hjälper vår granne hjälper vi också oss själva.




Lästips: "Nästa gång kan det vara du som ramlar" (Aftonbladet, debattartikel)




#bloggswe

För gammal för arbetsgivare vid 55+?

För gammal för arbetsgivare vid 55+, läser jag idag i Sveriges Radio Ekot. När har man "rätt" ålder som anställd? Inte särskilt många år när man är kvinna i alla fall.

När jag var i 20-årsåldern och nyutbildad hette det från arbetsgivarna att jag saknade erfarenhet.

När jag skaffat mig erfarenhet hette det att jag skulle kanske skaffa barn och familj snart. Alltså mindre attraktiv att anställa. Ändå fick jag jobb.

När jag skaffat mig barn och familj, ja, då var jag en småbarnsförälder som kunde ha sjuka barn ibland.

Jag var alltid uppskattad som anställd. Fast ändå dessa ord om att man inte var tillräcklig. För att man var för ung, för oerfaren, för att man drömde om barn och familj, för att man hade små barn att ansvara för också förutom jobbet. Alltid något som bedömdes som "fel" av de som skulle anställa.

Jag planerade att min karriär skulle ta fart när mina barn kom in i tonåren. Då skulle jag satsa för fullt på jobbet som jag älskade.

Minst 110 %.

Fast då hade jag redan slitit ut mig.

Och nej. Jag är inte bitter. Jag ser bara klart hur allt var och är.

Det enda av de val jag gjort i mitt arbetsliv som jag ångrar är att jag så ofta sa "ja". Att jag hade så svårt att säga nej att jag till sist gick rakt in i väggen.

Fast om jag inte gjort det, hade jag kanske aldrig blivit min egen chef som jag är idag. Aldrig lärt mig att säga "nej" som jag kan idag.

Och dessutom; som min egen chef har jag numera alltid precis rätt ålder.


#bloggswe

Träna zumba i höst

Häromdagen sökte jag efter en lydnadskurs för Mimmi på SBK. Den administrerades av Medborgarskolan. Där fick jag syn på en sommarkurs i zumba. Fyra tillfällen för 300 kronor. Åh sån lust jag fick! Jag anmälde mig direkt.

Igår var jag på den första träningen. Det var härliga rörelser till härlig musik. Att röra sig till musik, att dansa, löser upp spänningar, sätter fart på cirkulationen och på en massa fantastiska hormoner. Minskar risken för depression och minskar ångest och oro. Övar upp koordinationsförmågan och balansen. Med mera med mera.

Jag mådde så gott efter passet. Sov hela natten inatt. Idag hade jag till min egen förvåning ingen träningsvärk alls. Mådde istället bättre än jag brukar göra. Kände mig smidigare i hela kroppen och hade mycket mindre smärta än jag brukar ha.

Nu har jag anmält mig också till höstkursen i zumba.

Så härligt det ska bli att zumba mig igenom hösten!

#bloggswe

Samla kulturupplevelser i Kulturdagboken

Jag har sedan flera år tillbaka känt att kulturen kommer att växa, det som människor i vår tid kommer att längta efter särskilt mycket och söka sig till. Inte minst som en läkande kraft.

Därför blev jag så glad när jag fick se att en av mina vänner, Elisabeth Jönsson, skapat en Kulturdagbok genom Punctum saliens.

Jag beställde ett exemplar. Det är inte så ofta längre som jag skriver med en vanlig penna. Fast när jag fick Kulturdagboken i min hand, kände jag stark lust att skriva med kulspetspenna igen.

I Kulturdagboken kan jag anteckna olika kulturmöten. Om jag går på teater, bio, en utställning eller lyssnar på musik. Läser en bra bok eller hör en dikt. Berörs av en händelse i naturen. Ser en staty som griper tag i mig. Gör en resa. Allt som berör mig som människa är kultur för mig.

Anteckningssidorna i Kulturdagboken har vackra fotografier som gråvit bakgrund.

Genom att anteckna hur jag känt i ett kulturmöte kan jag så småningom efteråt följa vad som sker med mig som människa i de mötena. Hur kulturen får mig att växa som människa.

I slutet av boken finns bland annat blanka sidor med önskelistor och favoritlistor där man själv kan skriva i det man drömmer om att uppleva i kulturens värld.

Tack, Elisabeth, för att du skapat denna vackra bok som fyller mig med ännu större lust att söka mig till kulturens alla former och att skriva ned hur de påverkat mig.

Kulturdagboken finns att köpa HÄR.

#bloggswe

Hur hårt hon än föll

Hur hårt hon än föll.

Reste hon sig igen.

Och människorna
omkring henne
stod där
med tappade hakor
och gapande munnar.

För det trodde de
aldrig ...




(Anna-Karin)

Stigen till lyckan

 

Och en dag
fann hon
en stig
dit hennes fötter
glömt vägen.

Stigen till lyckan.

Darrande satte hon
den ena foten framför
den andra.

Började varsamt vandra.

(Anna-Karin)

Vättersommar

Vättern tidigt i morse. Spegelblank. Ljummet vatten.

Frankrike dag 8: Paris, hemresa och mötte jag en ängel?

Jag framför Eiffeltornet i Paris. Det hade jag aldrig kunnat tro för ett år sedan. Man måste våga för att vinna.

Det var dags för en fyra timmar lång sightseeing-tur i Paris med bussen. Vi fick en ny busschaufför den här dagen. Han var försenad och förklaringen från honom var att han inte hittade till hotellet. Stämningen bland resenärerna blev lätt irriterad. Den steg inte till det bättre när det visade sig att den nye chauffören inte fick upp luckorna på bussen till de utrymmen där vi skulle förvara våra resväskor tills det var dags att resa till flygplatsen Orly på kvällen.

Den stackars chauffören som kanske bara hade en dålig dag, vad vet väl jag, hade sedan otur när han skulle ut ur det stora bussgaraget med en busslast smått irriterade resenärer. Det visade sig att personen som skötte porten till garaget hade fikarast. Så hur än chauffören tutade, kom inte portvakten och öppnade porten. Vi fick helt enkelt vänta tills han fikat klart. Helt OK för min del. Det är viktigt med pauser i arbetet. Och det var gott om tid tills vi skulle vara vid flygplatsen.

Till sist var vi i alla fall ute ur garaget och färdades genom Paris gator och sevärdheter. Reseledaren guidade och jag fick höra så mycket intressanta saker som jag inte hade en aning om förut. Fyra timmar lång var guidningen. Vi fick kliva av vid två tillfällen för att ta bilder. De flesta bilderna i min blogg här idag är därför tagna genom bussfönstret.

Gryningsljus från hotellrummet sista dagen i Paris.

I Paris åker man motorcykel också klädd i kostym.

Varuhuset Printemps i Paris.

Academie Nationale de Musique i Paris. Musikalen Fantomen på Operan är skriven med inspiration från den här byggnaden. Bussarna i Paris var vita och turkos, vackert mot de gräddfärgade byggnaderna.

En av många kända restauranger i Paris.

Louis Vuitton, Paris.

På väg mot Triumfbågen.

Triumfbågen. Vacker och mäktig i sitt uttryck.

 

Känns den här igen, kanske? Eiffeltornet. Mycket vackrare och större än jag föreställt mig det.

Byggnad intill Eiffeltornet med en vacker text skriven i guld.

Den franska flaggans färger, blått, rött och vitt, gjorde sig så bra till de gräddfärgade husen. Hela centrala Paris andades för mig genomtänkthet, skönhet och harmoni, rent arkitektoniskt. Jag är imponerad. Och förälskad i Paris. Vill tillbaka dit igen för att uppleva mer av allt som finns att se där.

Paris är byggd utifrån en mittpunkt där det strålar ut gator som uppifrån bildar ett stjärnmönster. Det var en underbar känsla att mitt bland alla husen hitta långa gröna gator som denna. Grönskande rum där det gick att andas och där sikten var fri och kändes oändlig. Det var enligt reseledaren en av kejsar Napoleons söner, Napoleon III, som byggde upp centrala Paris på det här sättet. Så som staden fortfarande ser ut.

Här är jag i Paris. Äntligen, det var på tiden!

 

Här ligger bland andra kejsar Napoleon begravd. I sex kistor, tydligen. Intill byggnaden finns som ett äldreboende för krigsskadade soldater. Det finns så mycket intressant historia kring Frankrike. Inte minst kring den Franska Revolutionen. Där folket till sist segrade över maktgalna, förmögna människor som lät folket svälta. Det som är grunden till "Frihet, jämlikhet och broderskap"-tankarna i Frankrike. Grunden till demokratin. Frankrike idag har tyvärr stora problem med både ekonomin och hög arbetslöshet. Vilket i sin tur leder till andra negativa effekter i ett samhälle.

Le Rouquet ska enligt reseledaren vara ännu en populär restaurang i Paris.

En av oändligt många vackra vyer inne i Paris.

En färgglatt målad dörr som jag undrar vart den ledde.

 

Restaurangen Le Voltaire.

Att åka båt på Seine har jag kvar att göra till nästa gång jag åker till Paris. Något ska man ha kvar, något ska man ha att drömma om som människa. Det är viktigt.

Var i hela världen känns ett Pariserhjul mer självklart än i Paris? Jag ska kolla upp närmre varför Pariserhjul heter just Pariserhjul, kom jag på nu.

Efter rundturen i Paris var vi tillbaka i kvarteren där hotellet låg. Den här gatan, Avenue de Clichy, ska enligt reseledaren vara en "vanlig" gata i Paris. Priserna på både restauranger och i butiker där var rimliga. Jag köpte en fin topp till min yngsta dotter där för cirka hundra kronor. Och hittade skor till lägre priser än i Sverige. Fast jag köpte inga. Jag var trött efter allt jag sett och hört om under rundturen.

En "vanlig" gata i Paris. Vackert med alla svarta balkonger i järn, tycker jag.

I en restaurang på hotellet, där vi väntade och vilade för att åka till Orly, fanns en tavla över Paris som finns att köpa på Ikea. Jag tycker mycket om den här tavlan av olika skäl. Kände mig som hemma när jag stod där och tittade på den.

Vad gör man när man väntar på att tiden ska gå så att man kan ta bussen till Orly den sista dagen i Paris? När fötterna bränner och benen värker av allt promenerande. Man vilar och köper till exempel sig en bamsestor Glace Bretonne i hotellets restaurang. Mums, minnet av den glassen räcker hela sommaren för mig!

Nu lämnar vi Paris. Au revoir!

Halv sju på kvällen åkte vi med bussen till Orly flygplats. Där fick chauffören problem med att hitta rätt. "Fransk skyltning", skojade reseledaren om. "Där var skyltar som visade vart vi skulle, fast plötsligt försvann de och nu vet vi inte vilken väg vi ska ta."

Plötsligt hörde vi ett brak som kom uppifrån. Chauffören hade kört in i en vägbro. Där kom vakter som visade vilken väg chauffören skulle köra. Några minuter senare var vi framme vid flygplatsen.

Ja. Jag var alltså framme vid flygplatsen. Jag skulle flyga. Igen. Trots att jag när jag klev ur flygplanet en dryg vecka tidigare sagt att jag skulle åka vad som helst utom flygplan tillbaka till Sverige igen. Sparkcykel. Moped. Gå. Vad som helst utom att flyga igen. Fast man ska aldrig säga aldrig, sägs det.

Med bestämda tankar motade jag bort flygrädslan så fort den dök upp inuti mig. "Jag ska hem till min hund, min katt och mina ungar. Det här är det mest trygga och snabbaste sättet att ta sig hem. Nu gör jag det, helt enkelt, jag flyger."

Märkligt hur stark kraft tankar kan ha på rädslor. Jag var så bestämd inuti mig själv att rädslan vek undan och viljan att flyga tog över.

Just när jag klev ombord på flygplanet som skulle ta oss till Sverige igen, mötte jag ett par besynnerligt vackra ögon från en man som redan satt på sin plats i planet. Vi såg in i varandras ögon för en sekund. Jag har ingen aning om vad som hände. Mer än att något hände. Därför att under några sekunder av mitt liv, där i flygplanet, landade våra ögon i varandras tre eller fyra gånger efter varandra. Jag mötte hans. Hans sökte mina. Jag mötte hans igen. Till sist log vi mot varandra. Det var allt. Det kändes som att jag mött en ängel, på riktigt. Kanske en skyddsängel. Den sista gnuttan rädslan i mig försvann på ett kick. Tänk vad ett ögonmöte kan göra. Undrar vem han var? Vad var det som gjorde att han såg på mig som han gjorde?

En pilot med skånsk dialekt berättade med glad röst att flygvädret var mycket bra. Vi skulle förmodligen vara i Malmö om redan en timme och fyrtio minuter i stället för två timmar.

Planet lyfte. Jag kände mig fortfarande lugn. Läste i en fransk tidning med vackra bilder och klarade att fokusera och förstå det jag läste, till min egen förvåning.

Vi flög genom solnedgången. Jag tittade ut ibland genom flygplansfönstret och såg molnen därunder oss, gråtonade. Den guldfärgade solen som spred gyllene, orangetonade strålar över de grå molnen ibland. Jag kände glädje över att få uppleva detta, att få flyga och uppleva hur det ser ut där uppifrån. Solnedgången. Malmö i kvällsljus som så småningom närmade sig under oss.

Några svängar och sänkningar med planet och nu hade jag vant mig vid kittlingarna i magen och kände mig trygg när planet lugnt tog mark.

Tillbaka i Sverige igen. Det var natt fast ändå inte helt mörkt. Vi hade bestämt att köra i alla fall en bit. Eventuellt ta in på hotell om vi kände oss för trötta.

Jag slumrade till flera gånger under resan hem. Fast det var som tur var inte jag som körde. Jag vägrade köra i det trötta tillstånd som jag befann mig i. Vi rastade ibland och drog in frisk luft. Min make kände sig tillräckligt vaken för att köra.

Vi följde ljuset som egentligen aldrig försvinner i Sverige kring midsommar. I stället blev det ljusare och ljusare ju längre vi körde. När vi närmade oss Vätterbygden var det inte soluppgång än, fast ändå fullt dagsljus som en mulen dag.

I soluppgången kröp jag nyduschad ner i min säng hemma där jag bor och somnade.

Trött och mycket nöjd med allt jag upplevt och sett under min semester.

Au revoir, Le France et Paris!

På återseende!


#bloggswe

Din soldat

Den här låten hörde jag på radion häromdagen.

Jag gillar texten massor.

Och ja, jag har varit där.

"Låt mig vara din soldat"

Tänk om vi alla kunde vara varandras soldater.



#bloggswe

So many books ...

"So many books. So little time."

(Frank Zappa)


De här orden påminner mig om hur jag kände det när jag var tonåring och klev in i biblioteket i Jönköping för första gången i mitt liv. Det största bibliotek jag varit inne i någonsin då.

Jag minns att jag tänkte: "Tänk, jag kommer aldrig att hinna läsa alla böcker som finns under mitt liv." Minns att det kändes sorgset inuti mig.

Fast så tänkte jag: "Vilken himla tur att där är så många böcker att de aldrig tar slut. För tänk om det var tvärtom, DET hade varit sorgligt."

Hoppas att ni har det så bra som möjligt i värmen, mina vänner.

Själv så läser jag idag. Mest tidningar och en novell ibland. Tar det lugnt, lyssnar på musik och dricker vatten.

Och det blir en till magisk sommarkväll ikväll.

Då är det som bäst just nu, tycker jag, när solen har gått ned.


#bloggswe