Häromdagen blev jag intervjuad och fotograferad utanför Ikea. Det var ett par studerande vid journalistlinjen från Södra Vätterbygdens Folkhögskola som intervjuade människor till den tidning de gör i slutet av läsåret.
Efter att jag svarat på frågan om hur jag tycker att Jönköping utvecklats, frågade de om mitt namn och ålder.
"Jag är 56 år några dagar till", svarade jag och skrattade.
"Det trodde jag inte, jag hade gissat på yngre", sa kvinnan som fotograferat mig och såg både förvånad och glad ut.
Det var ju roligt att få höra att kanske har jag så mycket kvar av barnasinnet i mig fortfarande att alla de åren jag nu samlat på mig inte alltid syns på utsidan. Eller så har vi bara så märkliga föreställningar i oss själva om hur en människa ska se ut och vara vid en viss ålder. Jag vet inte. Vad tror du?
Det är i alla fall alltid roligt att få en komplimang, så jag tackade och önskade dem lycka till med sina studier. Kände ett litet vemod i sanningens namn. För när jag mötte deras iver, nyfikenhet och entusiasm, så kände jag igen mig själv från den tiden när jag var den som intervjuade andra och älskade mitt jobb att möta människor i olika sammanhang och intervjua och skriva och jobba på en tidning. Så glad att den drömmen blev verklighet en tid i mitt liv, så glad och tacksam för det.
Livet är förändring. Precis som naturen där ute, förändras livet. Och också vi själva som den del vi är av naturen. Det bästa man kan göra tror jag är att acceptera att det är så som livet är. Inte försöka hålla fast det som är förbi. Även om det ibland är en process som gör ont när man egentligen vill hålla kvar de lyckliga stunderna för alltid. Att tillåta förändringarna att ske både i sig själv och runt omkring. Våga tro att varje förändring för med sig mognad. Antingen det är en förändring som skuggar livet eller lyser upp det ett tag. Våga lita till förändringens förmåga att flöda som vattnet i en bäck. Inte bli stillastående utan följa med genom krokar, över stenar och ibland som ett livets porlande vatten, bubblande av glädje och skratt.
Jag är så tacksam att jag vaknat till liv också idag. Jag är så glad och tacksam att jag fick se, just idag. att den lilla boken jag skrivit, "Omfamna livet", nu finns att låna på ännu fler bibliotek i Sverige. Det vågade jag inte tro när jag gav ut den. Men förunderliga portar kan öppna sig när man minst väntar det. Och kanske kommer jag en dag att ha kraften och lusten att sprida boken till ännu fler läsare. Att förverkliga ännu fler av de drömmar som jag har kring mina ord. Även om det inte just nu är tid för det. Också vilande drömmar är drömmar.
En annan sak som mognat fram i mig den senaste tiden är en stark känsla av att känna mig så nöjd med hur mitt liv blivit så här långt. Även om jag fortfarande brinner lika starkt som förut för rättvisa och minskade klyftor både ekonomiskt och på andra sätt mellan människor, så känner jag mig nöjd. Fast att sjukersättningen som jag får är under EU:s fattigdomsgräns. Därför att när jag hör andra som jobbat i hela sina liv, hör om vad de får i ålderspension (skamligt låga belopp många gånger), så känner jag att jag hade inte velat byta med dem. Jag hade inte velat jobba heltid, stressat på som jag gjorde då och därmed missat alla underbara stunder där jag haft massor av tid att vara med mina barn och deras vänner, kunnat ge min mamma så mycket tid för samtal och att vara tillsammans, tid för eftertanke kring mitt eget liv och mig själv, tid för att lära mig så mycket om livet och om vad det är att förlora hälsa och arbetsförmåga, vad det är att leva med kronisk smärta i 17 år, som jag aldrig skulle lärt mig om jag jobbat för fullt och varit frisk och arbetsför hela mitt liv. Jag hade missat viktiga lärdomar om vad det kan vara att vara människa. Om mig själv. Så livet blev inte som jag planerade, tänkte och trodde. Men det blev ju faktiskt bra ändå. Så skönt att känna det i djupet av mitt hjärta.
Om jag skulle få välja så här i efterhand, så ville jag inte ha mitt liv annorlunda än hur det är idag. Mitt liv blev så som jag prioriterar i mitt hjärta. Först de jag älskar, relationerna, samtalen, tankarna och skrivandet om livets ljusa och mörka sidor. Sedan allt det andra. Det materiella, pengarna och statusen har inte haft så stor betydelse i mitt liv egentligen. Vare sig när jag var barn eller där jag är idag. Jag är mig lik inuti. Förmodligen kommer det materiella aldrig att ha särskilt stor plats inuti mig. Bara jag har så att jag klarar min ekonomi, balans mellan det som flyter in och det som flyter ut. Du får ändå ingenting ta med dig när du går, som Cornelis Wresjwiik sjunger så klokt. Men det du sått i ord och handling kan leva vidare mycket längre än du tror. Tror jag.
Så är jag 57 år nu. Det har varit en lång resa. Så lång och bitvis så tung och knagglig att ibland så undrar jag hur i hela friden jag ska orka leva kanske 30 år till eller mer om jag nu skulle få den chansen. Men jag tar en dag i taget. Gör min dag så bra som jag kan göra den med det jag har där jag är just nu. Så som jag vill leva numera.
Idag ska jag göra något roligt med mig själv. Jag får se vad jag hittar på.
Jag ska äta chokladbiskvi till kaffet.
Gå en promenad till skogen och plocka vitsippor.
Vara lat eftersom jag städade och höll igång för fullt igår.
Krama och pussa min älskade hund och kanske, kanske att jag får höra rösterna från dem jag älskar mest av allt i världen, mina döttrar. Fast att de inte bor hemma med mig längre utan i sina egna hem. Mina barn, den största gåvan livet gett mig. Förutom mitt eget liv.
Ta vara på dagen.
Den är min.
Och din.
