Allt oftare läser jag om hur träning både förebygger stress och kan läka stressrelaterad ohälsa. HÄR är ännu en intressant artikel i just det ämnet.
Bland annat läser jag tankar om att livet är ju sådant att ibland kan man inte plocka bort en stressfaktor ur sitt liv. Istället kan man öka sin stresstålighet genom konditionsträning och styrketräning.
Jag motionerar själv så mycket som min kropp klarar idag. Ibland utmanar jag mig själv och ökar nivån eller byter aktivitet. Det är viktigt med motion. Både för kroppen och för själen.
Ändå finns det stunder när jag reflekterar över budskapet som syns allt mer om att man ska motionera så förebygger man stress och utmattning. Det finns en risk att man lägger ansvaret helt på individen känner jag. Att man själv helt kan styra om man blir utmattad eller inte. Vilket jag inte håller med om. Ibland är det som händer i livet alltför påfrestande, det händer alltför traumatiska saker med kort tids mellanrum och man får inte den möjlighet till återhämtning som man behöver för att orka. Det blir helt enkelt för mycket.
Varför reflekterar jag över detta? Jo, helt enkelt för att jag tänker på mig själv och mina personliga erfarenheter. När jag blev utmattad jobbade jag heltid. En gång i veckan gick jag på motionsgymnastik. I stort sett varje kväll efter jobbet promenerade jag olika långa sträckor. Jag var beroende av mina promenader. Var så van vid dem att jag inte gärna lät bli dem. Det var sträckor på mellan 2-7 km i kuperad mark om jag inte hade någon besvärlig infektion. Jag sprang i långa trappor både på jobbet och hemma. Alla mina värden och min kondition var bra. Jag rökte inte och jag drack ingen alkohol.
Ändå, trots det jag gjorde för min hälsa, så en dag efter tre års tid med accellererande olika märkliga stressrelaterade symptom, slutade min kropp att fungera. Mina händer löd mig inte längre. Jag kunde inte ta mig ur sängen. Jag orkade inte tala eller att lyssna. Kunde inte koncentrera mig. Med mera med mera.
Så ja, visst är det viktigt och visst kan det göra att man som människa blir mer stresstålig när man tränar. Men det är inte så enkelt som att det är en 100 % garanti att man klarar sig i alla fall från att drabbas av stressrelaterad ohälsa. Det är min personliga erfarenhet.
måndag 19 september 2016
lördag 17 september 2016
Äppeltider
Oj så många friska och goda och vackra äpplen det är den här sensommaren! Jag har gjort äppelmos och jag har bakat äppelkakor. På förstukvisten står en brun rund korg full med gröna äpplen från vårt gamla äppelträd i trädgården. Det doftar så gott från dem så fort jag kliver ut på förstukvisten.
Av en vänlig granne fick jag en brun papperspåse full med äpplet Vit Astrakan. Det är en gammal klassisk äppelsort från 1700-talet. Själva sorten får mig att tänka på min mormor och morfar och också på Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrarna som fick kärnor av Vit Astrakan i ett brev från Sverige. Som hon sådde i jorden i sitt nya hemland Amerika och drömde om smaken av just Astrakan-äpple.
Dofter och smaker hör så nära samman med minnen och känslor. När jag känner doften av äppelkaka minns jag glada stunder med människor jag älskar som inte längre är med mig här i det jordiska livet.
När jag bjuder någon jag älskar på äppelkaka idag, skapar jag glada minnen och känslor i min tur.
Soluppgång och solnedgång
En morgon gick jag på promenad tidigt för att få igång kroppen innan hettan slog till. Jag fick se en vacker soluppgång över den lilla sjön nära där jag bor.
En kväll såg jag en så vacker solnedgång. Allt runt omkring var stilla och tyst.
Älskade naturen. Tack för att du finns där för mig när helst jag vill.
onsdag 7 september 2016
Tacksamma Elefantöra
Jag har en stor Elefantöra i mitt köksfönster. Den har jag fått en gång av en vänlig granne. Hela våren och sommaren har jag tänkt att jag skulle ta sticklingar av den. Hux flux gjorde jag det häromdagen.
Från min enda planta fick jag fem nya fina Elefantöra. Så nu har jag fullt av Elefantöra på fönsterbrädorna här hemma.
Elefantöra är en lättskött och tacksam krukväxt. Behöver inte mycket vatten alls. Själv vattnar jag den en gång i veckan. Sticklingarna sätter jag direkt i jorden i en kruka. Där sköter de sig helt själva sedan.
Jag hade den här krukväxten första gången när jag flyttade hemifrån som 19-åring. Då var den populär. Sedan såg jag inte till den på länge, länge. Men nu har den blivit en populär krukväxt igen och finns att köpa hos blomsterhandlare.
Blogginlägget om sjukersättningen - många läsare
Mitt förra inlägg om sjukersättningen har så här långt haft 952 besökare. Jag har fått så fin respons i olika grupper i FB på det jag skrivit. Det har fått mig att känna mig mindre ensam i min situation.
Tack till dig som läser det jag skriver.
Många vill liksom jag förbättringar när det gäller sjukersättningen.
Det önskar jag att politiker tar till sig. Det är på tiden att de gör det anser jag.
Tack till dig som läser det jag skriver.
Många vill liksom jag förbättringar när det gäller sjukersättningen.
Det önskar jag att politiker tar till sig. Det är på tiden att de gör det anser jag.
lördag 3 september 2016
När höjs sjukersättningen?
Det är inte rätt att människor med sjukersättning fortfarande betalar mer skatt än den som arbetar vid samma inkomst. Det är inte rätt att sjuka människor som saknar arbetsförmåga och som utretts i många långa år, idag har en sjukersättning som är under eller på gränsen till fattigdom.
Jag är kvinna och jag har 75 % sjukersättning sedan drygt tre år efter att i 15 år ha haft tidsbegränsad sjukersättning. Jag vet att jag inte är ensam i min situation. Tyvärr är vi alltför många. Och de allra flesta av oss är kvinnor.
Kvinnor som arbetat och slitit. Utbildat sig. Ställt upp för arbetsgivaren i tid och otid. Duktiga flickor. Ofta också för anhöriga och älskade i olika åldrar och livssituationer. Tills den dag vi stupade. Vi har försökt och försökt att komma tillbaka i arbetslivet igen. Men vi har inte lyckats. Till sist är sjukersättning det enda alternativ som är kvar.
Oavsett om det handlar om en man eller en kvinna, människa som människa, så är det vare sig rätt eller försvarbart i ett gott samhälle, att man när man drabbas av ohälsa, fysisk eller psykisk, som gör att man inte längre klarar att arbeta så som arbetslivet ser ut idag, att man förutom de förslitningar och bestående besvär man har fått, dessutom ska bli så ekonomiskt utsatt att man ibland är fattig. Inte bara idag. Utan resten av sitt liv. Detta gäller så klart också för de människor som föds in i obotbar ohälsa av något slag.
Jag är en människa som brinner för att få bort orättvisor. Jag engagerade mig mycket när det gällde att få bort det inhumana systemet med utförsäkringar av sjuka. Idag finns de inte längre. Jag önskar att jag aldrig mer får uppleva att de kommer tillbaka. Tokigheter ska man inte upprepa, även om vi människor ibland gör det.
Det finns stunder när jag tvivlar. När jag känner som att det finns inget mer att göra. Motståndskrafterna är för stora.
Men då tänker jag på de kvinnor som en gång i tiden kämpade för kvinnlig rösträtt. Tänk om inte de hade kämpat. Hade min mormor då någonsin fått rätten att rösta? Min mamma? Jag själv? Vem kan veta.
Idag är där andra utmaningar än rösträtten för att vi ska få ett mer rättvist och jämställt samhälle. Jag kan icke räkna dem alla. För de är så många. Jag vet att där är många olika grupper som behöver få det bättre i vårt samhälle. Jag kan bara vara en röst för det som jag själv har erfarenhet av. Desto viktigare att vi är många som brinner inte bara för en sak, utan för många olika saker. I tidningen häromdagen läste jag om hur de ekonomiska klyftorna ökat de senaste åren och fortsätter att öka i Sverige. Det blir inget bra samhälle där det finns stora ekonomiska klyftor mellan människor. Det är min starka övertygelse. Vi behöver vända Sverige i riktning mot minskade klyftor mellan människor istället för tvärtom.
Vi som har sjukersättning betalar fortfarande mer i skatt vid samma inkomst än den som arbetar. Hur tokigt är inte det. Kan någon enda av er som läser detta ge mig ett enda vettigt skäl till att vi ska ha det så i Sverige?
Den minsta förändring jag vill se när det gäller sjukersättningen är att vi som har det betalar samma skatt som den som arbetar vid samma inkomst. Men jag vill så klart mera.
Jag vill att vi som har sjukersättning har en skälig ersättning som går att leva på. Som går att vara självförsörjande på som människa. För det är knappast möjligt så som ersättningen är idag. Själv får jag ut 9.622 kr i sjukersättning per månad. Den summan är före skatt. Efter skatt får jag ut 6.736 kronor. Och det finns de som får betydligt mindre än jag själv. Den här inkomsten är bestående resten av livet om inte det blir förändringar i systemen.
Den låga sjukersättningen gör att man riskerar att bli ekonomiskt beroende av en partner. Vilket i sin tur gör att man hamnar i den gamla tidens beroendeställning till en partner. Eftersom de allra flesta med sjukersättning är kvinnor, blir det alltså ofta en man som kvinnan blir beroende av. Ett så gammalmodigt system tycker jag att det är dags att vi gör oss av med en gång för alla.
Det parti som inte förändrar detta när de har makten att göra det, det parti kan inte påstå att man är ett parti som vill jämställdhet enligt mig.
Jag kommer att vara mycket besviken om inte regeringen förändrar detta under sin period vid makten. Säkert också många andra. Vilket i sin tur förmodligen kommer att påverka röstresultatet vid nästa val. Själv kommer jag så klart att rösta på det parti som vill jämlikhet och förbättringar i sjukersättningen nästa gång jag röstar.
Om du tycker som jag, dela gärna det jag skrivit. Sprid mina eller dina egna tankar kring den låga sjukersättningen och den orättvisa beskattningen av oss som har sjukersättning. Kommentera gärna det jag skrivit.
Jag skriver detta för min egen skull. För min mammas skull som också slet ut sig i arbetslivet och fick leva på en mycket låg inkomst ända in i döden där jag ofta fick stötta henne ekonomiskt.
Jag skriver detta för mina döttrars skull. För att de en dag, gud förbjude, om de av något skäl inte längre kan arbeta på grund av ohälsa, ska kunna vara ekonomiskt självständiga ändå resten av sina liv.
Jag önskar att jag kunde skriva detta för att jag har en syster. Men jag har ingen syster. Därför är alla kvinnor mina systrar och jag skriver detta för deras skull. För er skull. För din skull, du som läser. För att du ska kunna känna dig ekonomiskt oberoende av en partner oavsett hur arbetsför du är. För att du själv ska kunna välja om du vill stanna i en relation eller inte. Och inte behöva stanna kvar i en dålig relation därför att du inte har ekonomiska förutsättningar att ha ett bra liv utan en relation.
Jag skriver detta också för dig som är man och är i samma situation. Kanske är det särskilt tufft för dig som är man, eftersom det inte finns så många män i just den här situationen.
Jag skriver detta för ett samhälle där vi som människor har samma värde livet igenom oavsett hur arbetsföra vi är eller inte. Där vi beskattas lika vid samma inkomst oavsett arbetsförmåga. För ett samhälle där vi har rätten till en värdig inkomst och att vara ekonomiskt självständiga oavsett arbetsförmåga.
Jag skriver detta för en bättre sjukförsäkring för oss alla.
Jag skriver detta för ett bättre samhälle för oss alla med minskade klyftor mellan människor.
Citat från Socialdemokratiska seniorer i Göteborg, 2016:
"En ... sjukskriven med en ersättning på 22.000 kronor i månaden betalar under ett år 19 560 kronor mer i skatt än en lönearbetare."
Solrosuppropet och de människor som står bakom den ideella föreningen, är en förening som ger mig hopp när mitt eget hopp sviktar. De arbetar för en värdigare sjukförsäkring på olika sätt. Om du inte redan känner till dem, kika gärna in i deras sida och stötta dem på något sätt.
Se även:
"Vi vill ha rättvis skatt" (Socialdemokratiska seniorer i Göteborg)
"Byt fokus för att minska sjukfrånvaron"/Solfrosuppropet (Expressen)
"Den orättvisa skatten som ingen vill tala om" (Aftonbladet)
"Sjukersättning - sjukt låg ersättning" (Solrosuppropet)
"Se över sjukersättningen så att man kan leva ett värdigt liv" (Arbetarbladet)
"Låg sjukersättning skapar ny underklass" (Dagens Arena)
"Sjukpensionärer diskrimineras" (SLA)
Jag är kvinna och jag har 75 % sjukersättning sedan drygt tre år efter att i 15 år ha haft tidsbegränsad sjukersättning. Jag vet att jag inte är ensam i min situation. Tyvärr är vi alltför många. Och de allra flesta av oss är kvinnor.
Kvinnor som arbetat och slitit. Utbildat sig. Ställt upp för arbetsgivaren i tid och otid. Duktiga flickor. Ofta också för anhöriga och älskade i olika åldrar och livssituationer. Tills den dag vi stupade. Vi har försökt och försökt att komma tillbaka i arbetslivet igen. Men vi har inte lyckats. Till sist är sjukersättning det enda alternativ som är kvar.
Oavsett om det handlar om en man eller en kvinna, människa som människa, så är det vare sig rätt eller försvarbart i ett gott samhälle, att man när man drabbas av ohälsa, fysisk eller psykisk, som gör att man inte längre klarar att arbeta så som arbetslivet ser ut idag, att man förutom de förslitningar och bestående besvär man har fått, dessutom ska bli så ekonomiskt utsatt att man ibland är fattig. Inte bara idag. Utan resten av sitt liv. Detta gäller så klart också för de människor som föds in i obotbar ohälsa av något slag.
Jag är en människa som brinner för att få bort orättvisor. Jag engagerade mig mycket när det gällde att få bort det inhumana systemet med utförsäkringar av sjuka. Idag finns de inte längre. Jag önskar att jag aldrig mer får uppleva att de kommer tillbaka. Tokigheter ska man inte upprepa, även om vi människor ibland gör det.
Det finns stunder när jag tvivlar. När jag känner som att det finns inget mer att göra. Motståndskrafterna är för stora.
Men då tänker jag på de kvinnor som en gång i tiden kämpade för kvinnlig rösträtt. Tänk om inte de hade kämpat. Hade min mormor då någonsin fått rätten att rösta? Min mamma? Jag själv? Vem kan veta.
Idag är där andra utmaningar än rösträtten för att vi ska få ett mer rättvist och jämställt samhälle. Jag kan icke räkna dem alla. För de är så många. Jag vet att där är många olika grupper som behöver få det bättre i vårt samhälle. Jag kan bara vara en röst för det som jag själv har erfarenhet av. Desto viktigare att vi är många som brinner inte bara för en sak, utan för många olika saker. I tidningen häromdagen läste jag om hur de ekonomiska klyftorna ökat de senaste åren och fortsätter att öka i Sverige. Det blir inget bra samhälle där det finns stora ekonomiska klyftor mellan människor. Det är min starka övertygelse. Vi behöver vända Sverige i riktning mot minskade klyftor mellan människor istället för tvärtom.
Vi som har sjukersättning betalar fortfarande mer i skatt vid samma inkomst än den som arbetar. Hur tokigt är inte det. Kan någon enda av er som läser detta ge mig ett enda vettigt skäl till att vi ska ha det så i Sverige?
Den minsta förändring jag vill se när det gäller sjukersättningen är att vi som har det betalar samma skatt som den som arbetar vid samma inkomst. Men jag vill så klart mera.
Jag vill att vi som har sjukersättning har en skälig ersättning som går att leva på. Som går att vara självförsörjande på som människa. För det är knappast möjligt så som ersättningen är idag. Själv får jag ut 9.622 kr i sjukersättning per månad. Den summan är före skatt. Efter skatt får jag ut 6.736 kronor. Och det finns de som får betydligt mindre än jag själv. Den här inkomsten är bestående resten av livet om inte det blir förändringar i systemen.
Den låga sjukersättningen gör att man riskerar att bli ekonomiskt beroende av en partner. Vilket i sin tur gör att man hamnar i den gamla tidens beroendeställning till en partner. Eftersom de allra flesta med sjukersättning är kvinnor, blir det alltså ofta en man som kvinnan blir beroende av. Ett så gammalmodigt system tycker jag att det är dags att vi gör oss av med en gång för alla.
Det parti som inte förändrar detta när de har makten att göra det, det parti kan inte påstå att man är ett parti som vill jämställdhet enligt mig.
Jag kommer att vara mycket besviken om inte regeringen förändrar detta under sin period vid makten. Säkert också många andra. Vilket i sin tur förmodligen kommer att påverka röstresultatet vid nästa val. Själv kommer jag så klart att rösta på det parti som vill jämlikhet och förbättringar i sjukersättningen nästa gång jag röstar.
Om du tycker som jag, dela gärna det jag skrivit. Sprid mina eller dina egna tankar kring den låga sjukersättningen och den orättvisa beskattningen av oss som har sjukersättning. Kommentera gärna det jag skrivit.
Jag skriver detta för min egen skull. För min mammas skull som också slet ut sig i arbetslivet och fick leva på en mycket låg inkomst ända in i döden där jag ofta fick stötta henne ekonomiskt.
Jag skriver detta för mina döttrars skull. För att de en dag, gud förbjude, om de av något skäl inte längre kan arbeta på grund av ohälsa, ska kunna vara ekonomiskt självständiga ändå resten av sina liv.
Jag önskar att jag kunde skriva detta för att jag har en syster. Men jag har ingen syster. Därför är alla kvinnor mina systrar och jag skriver detta för deras skull. För er skull. För din skull, du som läser. För att du ska kunna känna dig ekonomiskt oberoende av en partner oavsett hur arbetsför du är. För att du själv ska kunna välja om du vill stanna i en relation eller inte. Och inte behöva stanna kvar i en dålig relation därför att du inte har ekonomiska förutsättningar att ha ett bra liv utan en relation.
Jag skriver detta också för dig som är man och är i samma situation. Kanske är det särskilt tufft för dig som är man, eftersom det inte finns så många män i just den här situationen.
Jag skriver detta för ett samhälle där vi som människor har samma värde livet igenom oavsett hur arbetsföra vi är eller inte. Där vi beskattas lika vid samma inkomst oavsett arbetsförmåga. För ett samhälle där vi har rätten till en värdig inkomst och att vara ekonomiskt självständiga oavsett arbetsförmåga.
Jag skriver detta för en bättre sjukförsäkring för oss alla.
Jag skriver detta för ett bättre samhälle för oss alla med minskade klyftor mellan människor.
Citat från Socialdemokratiska seniorer i Göteborg, 2016:
"En ... sjukskriven med en ersättning på 22.000 kronor i månaden betalar under ett år 19 560 kronor mer i skatt än en lönearbetare."
Solrosuppropet och de människor som står bakom den ideella föreningen, är en förening som ger mig hopp när mitt eget hopp sviktar. De arbetar för en värdigare sjukförsäkring på olika sätt. Om du inte redan känner till dem, kika gärna in i deras sida och stötta dem på något sätt.
Se även:
"Vi vill ha rättvis skatt" (Socialdemokratiska seniorer i Göteborg)
"Byt fokus för att minska sjukfrånvaron"/Solfrosuppropet (Expressen)
"Den orättvisa skatten som ingen vill tala om" (Aftonbladet)
"Sjukersättning - sjukt låg ersättning" (Solrosuppropet)
"Se över sjukersättningen så att man kan leva ett värdigt liv" (Arbetarbladet)
"Låg sjukersättning skapar ny underklass" (Dagens Arena)
"Sjukpensionärer diskrimineras" (SLA)
fredag 2 september 2016
Bortanför kontroll
Det finns sånt i livet
som är svårt
att glömma
som är svårt
att glömma
Och längtan
som är större
än jag själv
Bortanför kontroll
(Anna-Karin )
som är större
än jag själv
Bortanför kontroll
(Anna-Karin )
torsdag 1 september 2016
Stark
Jag känner mig stark
när jag formulerar mig själv
klart och tydligt och
sätter gränser
för hur andra människor
får hantera mig.
när jag formulerar mig själv
klart och tydligt och
sätter gränser
för hur andra människor
får hantera mig.
Om stresstålighet noll vid utmattningssyndrom och senaste forskning kring hur man kan läka
Igår hittade jag ett intressant program med den senaste forskningen kring utmattningssyndrom. Det tar upp vad man idag vet händer i hjärnan vid en utmattning. Också det man idag vet kan lindra eller bota den skada man har fått.
Förut har man sett att konditionsträning är bra medicin vid utmattningssyndrom. Nu kan man se att styrketräning faktiskt hjälper ännu bättre än konditionsträning. Avslappning är också viktigt. Det handlar om att hitta en balans mellan konditionsträning, styrketräning och avslappning.
Anti-depressiv medicin har däremot ingen som helst effekt enligt forskarna. Ändå fortsätter läkare att skriva ut det till många med stressrelaterad psykisk ohälsa fortfarande enligt vad som sägs i programmet.
När jag hör hur man i programmet hävdar att alla kan "komma tillbaka" efter ett utmattningssyndrom, även om man inte ska komma tillbaka till den livsstil man hade förut, förutsatt att man får rätt vård, stöd från omgivningen och från arbetsgivaren, så tänker jag på hur tufft det verkligen var när jag själv blev sjuk för 18 år sedan. Där fanns ju ingen som förstod vad det var med mig eller vilken hjälp jag behövde. Att känna sig så sjuk som jag gjorde då och att inte få någon förklaring till mina symptom och ibland till och med bli misstrodd av både läkare, anhöriga och myndigheter, ja, jag kan lugnt säga att det är bland det mest tuffa jag upplevt i mitt liv. Och då har jag ändå upplevt flera tuffa trauman i mitt liv.
Istället fortsatte man att pressa mig ännu mera tills jag mer eller mindre stupade helt. Jag anklagar ingen. Man kan inte hjälpa om man inte förstår vad det handlar om. Eftersom "medicinen" att bota utmattningssyndrom inte var känd då, så kunde man helt enkelt inte ge mig det stöd som jag hade behövt då. Jag fick prova mig fram själv genom åren till det som hjälpte mig.
Jag rätar på min rygg och känner mig stolt att jag trots allt överlevt den utmaningen jag fick i mitt liv. Jag har gjort precis allt jag har kunnat för att bli så bra som det är möjligt efter utmattningen, det vet jag.
Fast oj vad jag många gånger kan sakna att inte ha ett arbete fortfarande.
En plats att höra till. En hyfsad inkomst.
Förut har man sett att konditionsträning är bra medicin vid utmattningssyndrom. Nu kan man se att styrketräning faktiskt hjälper ännu bättre än konditionsträning. Avslappning är också viktigt. Det handlar om att hitta en balans mellan konditionsträning, styrketräning och avslappning.
Anti-depressiv medicin har däremot ingen som helst effekt enligt forskarna. Ändå fortsätter läkare att skriva ut det till många med stressrelaterad psykisk ohälsa fortfarande enligt vad som sägs i programmet.
När jag hör hur man i programmet hävdar att alla kan "komma tillbaka" efter ett utmattningssyndrom, även om man inte ska komma tillbaka till den livsstil man hade förut, förutsatt att man får rätt vård, stöd från omgivningen och från arbetsgivaren, så tänker jag på hur tufft det verkligen var när jag själv blev sjuk för 18 år sedan. Där fanns ju ingen som förstod vad det var med mig eller vilken hjälp jag behövde. Att känna sig så sjuk som jag gjorde då och att inte få någon förklaring till mina symptom och ibland till och med bli misstrodd av både läkare, anhöriga och myndigheter, ja, jag kan lugnt säga att det är bland det mest tuffa jag upplevt i mitt liv. Och då har jag ändå upplevt flera tuffa trauman i mitt liv.
Istället fortsatte man att pressa mig ännu mera tills jag mer eller mindre stupade helt. Jag anklagar ingen. Man kan inte hjälpa om man inte förstår vad det handlar om. Eftersom "medicinen" att bota utmattningssyndrom inte var känd då, så kunde man helt enkelt inte ge mig det stöd som jag hade behövt då. Jag fick prova mig fram själv genom åren till det som hjälpte mig.
Jag rätar på min rygg och känner mig stolt att jag trots allt överlevt den utmaningen jag fick i mitt liv. Jag har gjort precis allt jag har kunnat för att bli så bra som det är möjligt efter utmattningen, det vet jag.
Fast oj vad jag många gånger kan sakna att inte ha ett arbete fortfarande.
En plats att höra till. En hyfsad inkomst.
onsdag 31 augusti 2016
Gör om mig?
Jag fick en tidning i brevlådan. "Stor Gör om mig-special". "Rivstarta din hälsohöst". "Jag vill ha en stor förändring". "Nu har jag samma midjemått som på gymnasiet". Några av rubrikerna i tidningen.
Visst är det roligt att byta frisyr ibland. Att köpa mig en ny blus eller vackra underkläder. Och visst är det viktigt att motionera och att ha ett sunt förhållande till mat. Fast alla gör-om-mig-budskap runt omkring mig får en röst i mig att väckas och skrika inifrån; snälla, jag vill bara få vara mig själv. Precis som jag är. För jag duger precis som jag är. Och du också."
Även i yogan som betyder så mycket för mig, ser jag ibland en tendens till att också den handlar om prestation och att göra om sig själv idag. Mer fokus på att få snygga muskler och att kunna stå i en häftig position än det som en gång för mig lockade mig i yogans budskap: Att bli vän med den kropp och själ jag redan har, att acceptera mig själv precis som jag är och att lära mig att bara vara. Släppa kontrollen. Var går gränsen för när att släppa kontrollen istället blir att kontrollera?
Om man som människa hela tiden strävar efter att göra om sig själv, till vem är det man vill göra om sig? Och vem är det man vill göra om sig från? Om vi alla hela tiden gör om oss, vad händer då med de som vi en gång var? Är det säkert att det blir bättre? Kanske är det klokt att ha fokus mer på att älska sig själv och andra så som de är, i stället för att sträva efter att göra om sig själv och andra. Kanske är det mera kärlek i ett sådant förhållningssätt till sig själv och medmänniskorna. En mer avstressande syn på människorna och mig själv.
Jag tycker om budskapet i den här psalmen som jag lärde mig när jag konfirmerades:
"Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du. Det finns så många som vill tala om. Att du ska vara si och så. Gud Fader själv han accepterar dig ändå. Och det kan du lita på.
Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du. Du passar in i själva skapelsen. Det finns en uppgift just för dig. Men du är fri att göra vad du vill med den. Säga ja eller nej.
Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du."
Visst är det roligt att byta frisyr ibland. Att köpa mig en ny blus eller vackra underkläder. Och visst är det viktigt att motionera och att ha ett sunt förhållande till mat. Fast alla gör-om-mig-budskap runt omkring mig får en röst i mig att väckas och skrika inifrån; snälla, jag vill bara få vara mig själv. Precis som jag är. För jag duger precis som jag är. Och du också."
Även i yogan som betyder så mycket för mig, ser jag ibland en tendens till att också den handlar om prestation och att göra om sig själv idag. Mer fokus på att få snygga muskler och att kunna stå i en häftig position än det som en gång för mig lockade mig i yogans budskap: Att bli vän med den kropp och själ jag redan har, att acceptera mig själv precis som jag är och att lära mig att bara vara. Släppa kontrollen. Var går gränsen för när att släppa kontrollen istället blir att kontrollera?
Om man som människa hela tiden strävar efter att göra om sig själv, till vem är det man vill göra om sig? Och vem är det man vill göra om sig från? Om vi alla hela tiden gör om oss, vad händer då med de som vi en gång var? Är det säkert att det blir bättre? Kanske är det klokt att ha fokus mer på att älska sig själv och andra så som de är, i stället för att sträva efter att göra om sig själv och andra. Kanske är det mera kärlek i ett sådant förhållningssätt till sig själv och medmänniskorna. En mer avstressande syn på människorna och mig själv.
Jag tycker om budskapet i den här psalmen som jag lärde mig när jag konfirmerades:
"Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du. Det finns så många som vill tala om. Att du ska vara si och så. Gud Fader själv han accepterar dig ändå. Och det kan du lita på.
Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du. Du passar in i själva skapelsen. Det finns en uppgift just för dig. Men du är fri att göra vad du vill med den. Säga ja eller nej.
Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)