#Blogg100 - dag 1

Och jag har vacklat fram och tillbaka. Därför att Blogg100 börjar idag. Där har jag varit med nästan alla de år som den utmaningen funnits. Ibland har jag fått fram ett blogginlägg varje dag. Ibland inte.

Det är inte något krav att publicera ett inlägg varje dag för att vara med i Blogg100. Utan mer en tanke att man ska ha med sig sitt bloggande varje dag i sitt huvud. För att få igång sitt bloggande.

Varför jag tvekat i år är att jag bröt höger axel i vintras. Det har varit mycket smärta, stelhet och sugit massor av energi i flera månader nu. En smärta så stark att jag sett svart och inte kunnat tänka klart. Än är det inte helt läkt, men det blir bättre och bättre för varje vecka som går.

Alltså har min blogg varit väldigt stillsam den här vintern jämfört med hur mitt bloggande brukar se ut. Att jag nu väljer att vara med i Blogg100 är för att jag känner att jag har lust att vara med. Det kliar i fingrarna på mig av lust. Sedan får resultatet bli som det blir. Beroende på hur min förmåga att prestera är.

Jag bloggar om livet med allt vad det innebär. Ibland är det vardagsfilosofiska tankar ofta med inspiration från naturen. Ibland skriver jag om stressrelaterad ohälsa som jag själv har mycket lång erfarenhet av sedan jag fick utmattningssyndrom för 18 år sedan. Jag brinner för rättvisa och ett rättvist samhälle, vilket också brukar märkas i mitt bloggande till och från. Ibland dyker det upp en dikt här.

Jag försöker att skriva om det som vi människor har gemensamt. Som känslor, naturen, födelse, död och allt däremellan. Jag tror att det är genom att mötas i det som förenar oss oavsett ursprung, kön, ålder, yrke eller livssituation, som vi får till verkliga möten mellan oss människor.

Det jag bloggar om är inte hela mitt liv och inte alla mina tankar. Men jag kan lova dig att det jag bloggar om är ärligt från mitt hjärta i den stunden. Därför att det är det enda sättet som det fungerar för mig att blogga på; ärligt och äkta.

Här tar jag mig rätten att yttra mig fritt. Och det är för mig en mycket viktig rätt. Kanske den viktigaste av dem alla. För när jag som människa förlorar allt av någon anledning. Det kan vara att förlora mitt arbete. Min hälsa. Min försörjning. En fysisk eller psykisk förmåga. Ska jag ändå ha rätten att yttra mig fritt. Eller att hålla tyst. Det är viktigt.


#Blogg100 - dag 1

Yttrandefrihet

Idag är det sånt där grått och regnigt väder som jag gillar. Jag håller på att hämta mig efter en kraftig förkylning som jag hamnade i förra veckan. Jag har varit så trött och haft ont i hela kroppen för att inte tala om min axel. Men nu känner jag att det har vänt igen tack och lov.

Jag läser att Blogg100 snart drar igång igen. I år är fokus på yttrandefrihet, äkthet och respekt. Något som jag själv alltid strävat efter som en stor och betydelsefull del i mitt eget bloggande genom åren.

Friheten att yttra oss som människor på vilket sätt vi än gör det, är inget vi kan ta för självklart. I yttrandefriheten ingår också rätten att få vara tyst, vilket man kanske inte alltid tänker på när man talar om yttrandefrihet.


Känner du dig alltid fri att yttra dig? Och fri att vara tyst?

Det är några frågor som jag själv funderar över just nu.

Och om inte, vad/vem är det i så fall som hindrar dig?

Stickar

Jag har börjat sticka igen efter att jag bröt axeln. Det går jättebra, så glad och tacksam för det. Tar mig tillbaka.

Det här ska bli en halsduk till en av mina döttrar. Den skulle hon fått i julklapp 2016. Förhoppningsvis blir den klar till hösten nu.

Nöjd

Jag vaknar med en rejäl knak i nacken och nackspärr. Inte bästa starten på min dag. Men, men det är bara att acceptera och att försöka komma i rörelse.

Det ser grått och isigt ut därute. När jag ger mig ut med Mimmi känner jag att luften är mildare än jag trodde. Snön kramar under kängorna där jag går. Riktigt skönt ute idag. Inte alls lika isande kall vind som de senaste dagarna. Istället nästan vindstilla.

Till lunch gör jag äggröra med bacon. Så enkelt och så gott! Mimmi kommer och nosar när hon känner doften av bacon. Hon tittar intensivt på mig med sina vackra, kloka ögon.

Jag plockar in i diskmaskinen och sätter på den. Plockar undan lite saker som ligger framme. Skär om tulpanerna och sätter dem i friskt kallt vatten. Sopar upp lite grus i hallen.

Känner en stilla känsla växa fram i mig. Förnöjsamhet. Kanske ett gammaldags ord idag. Men känslan är densamma genom tidernas gång även om uttrycken för den kanske förändras. Att känna sig nöjd med de små tingen. Känna sig tillfredsställd med det som är i denna stund. En vila från jakten efter mer och mer som är så vanlig i vår tid.

Jag vilar i förnöjsamhet en grå februaridag.

Lev i nuet

"Lev i nuet, vänta inte till imorgon; plocka livets rosor idag".

(Pierre de Ronsard)

Pärlhyacinter

I köket står en kruka med ljuvliga ljusblå pärlhyacinter på arbetsbänken. Som alltid hemma hos mig efter jul. Jag älskar att se knopparna växa och slå ut.

På köksbordet har jag rent vita tulpaner i en genomskinlig vas. Inuti blommorna är det vackert gula fält. Sent igår kväll stod jag ett bra tag och bara tittade på tulpanerna, så vackra var de. Blombladen såg ut att vara av det finaste glansiga siden.

Hur skulle livet vara om där inte fanns blommor?

Särskilt den här tiden på året.

Och så länge de inte finns där ute i naturen eller trädgården än, kan man ju alltid njuta av dem på bilder, eller hur.


Här är några fler bilder på pärlhyacinter som blommat hos mig genom åren:

Kört bil igen

Kört bil första gången sedan jag bröt axeln före första advent. Det gick hur bra som helst. Vilken frihetskänsla!

Det jublar i mig och jag vill skrika stora vårskriket! 

Så glad att få tillbaka kraften igen!

Bevara ljuset

När världen runt omkring mörknar alltmer är det viktigare än någonsin att bevara ljuset i mig själv.

Att sprida det vackra och handla i kärlek.

Och aldrig, aldrig tappa hoppet.

Känner livet

Snön har smält. Talgoxen sjunger vårdrill. Skatan letar grenar. Jag promenerar allt lättare och allt längre. Sover bättre och har mindre och mindre smärta från axeln. Även om det hugger till rejält ibland fortfarande så att jag tappar andan en stund.

Vardagen börjar fungera igen. Jag är så innerligt tacksam för det efter de senaste månaderna sedan jag bröt axeln.

Känner livslusten väckas till liv allt mer i mig medan dagarna blir allt längre och ljusare.

För att förstå vad man har

Ibland måste man förlora något.

Åtminstone ett litet tag.

För att verkligen
djupt i hjärtat
kunna förstå
vad man har.