"Award"-blomma till mig

Gunilla har gett mig en blomma som "Award" idag. Tack, Gunilla! Den gav lite extra färg och värme här i min grönska!

Gunillas blogg upptäckte jag ganska tidigt när jag började blogga. Den grep tag om mitt hjärta, därför att Gunilla skrev om hur det kändes att leva med smärtan efter att ett barn dött. Ett barn som var ungefär i den ålder som en av mina egna döttrar.

Jag minns mycket väl den första gången jag gick in i Gunillas blogg. Jag gick in och vände. Så tufft kändes det. Att se gravstenen där, i bloggen.

Jag gick in lite då och då i Gunillas blogg i alla fall. Det var som att jag drogs till den, jag kunde inte låta bli. Och för varje gång stannade jag kvar där lite längre. Jag började läsa i den. En dag började jag ge kommentarer.

Jag tror att Gunillas blogg har hjälpt mig att mildra en del av mina egna sorger som jag burit och bär på. Sorger bär vi alla på. Sorg är som allra svårast när man inte ens vågar närma sig den. Det bästa sättet att läka en sorg, tror jag, är att våga ge sig in i den. Steg för steg. Ända in i botten av den svartaste smärtan av dem alla. Och sedan börja ta sig ut därifrån igen. På samma sätt. Steg för steg. En dag i taget.

Jag har en diktbok här hemma som Gunilla har skrivit. Ibland läser jag i den. Jag har lyckan att få ha mina barn kvar i livet. Ändå kan jag känna igen så mycket av andra egna sorgearbeten i de dikter som Gunilla skrivit. Det är fint. Det tröstar. Jag känner mig mindre ensam om mina känslor.

Att sörja tillhör livet. Det är en del av det. Även om det gör smärtsamt ont. Den enda vägen ut ur smärtan är genom den.