onsdag 30 september 2015

Vi är alla medvandrare

Ibland i livet händer det att våra livsvägar som människor korsas som av en slump. Det kan innebära insikter, utmaningar och erfarenheter som jag annars aldrig skulle fått i mitt liv.

Också det som känns jobbigt och svårt kan vara så.

Ibland i livet händer det att våra livsvägar som människor korsas ...

Och utan att du ens först förstår det, förändrar det en annan människas liv för alltid.

Därför är vi alla medvandrare.

Lika viktiga på livets stig.

Den viktiga tilliten

Om det är så som Kofi Annan uttryckte i Skavlan häromveckan, att krig alltid börjar med brist på tillit. Och samma sak gäller för alla relationer. Hur viktigt är det då inte att vi litar till varandra? Att vi visar tillit. Att vi handlar tillitsfullt.

Från människa till människa.

Från vuxen till barnet.

Från myndighet till människa.

Från samhälle till människa.

Från land till land.

Och så viktigt det är att vi litar till oss själva.

Superblodmånen

Klockan fem i morse såg jag superblodmånen! Den var vackert rosarödorange. Jag såg skuggan av jorden på månen.

Det kändes hisnande och historiskt och så liten jag kände mig just då. Samtidigt detta band mellan mig, alla andra och universum.

Vi är alla i universum.

För universum är vi alla lika.

Lika värdefulla.

Du.

Och jag.

Mimmi, jag och rallylydnad

Här är jag och Mimmi vid Brukshundsklubben i Jönköping där vi tränar rallylydnad.



Mimmi och jag gör high-five innan träningen kör igång.

fredag 25 september 2015

Vikten av att känna att man finns med i ett sammanhang


Ibland, eller rättare sagt ofta, saknar jag att inte ha jobbarkompisar längre. Att inte finnas med i en arbetsgemenskap som förut. Det är smärtsamt och kan göra ont i mig.

Fast nu är det som det är just nu. Hur det blir i framtiden vet jag inte. Jag drömmer om att kanske en dag hitta till ett jobb som jag klarar av trots den stresskänslighet som jag lever med. Jag har inte gett upp hoppet även om det vissa dagar känns tröstlöst.

Där har trots allt funnits perioder när jag klarat att arbeta till viss del. Det har känts härligt att vara med i en arbetsgemenskap igen.

Det är viktigt för en människa att känna att man finns med i ett sammanhang. Ofta i vårt samhälle idag tror jag att det är genom arbetet som vi hittar en känsla av sammanhang. Men vad gör vi då när arbetet inte längre finns där för oss av någon anledning?

Genom åren som sjukskriven när jag saknat arbetsförmåga och inte klarat pressen att vara anställd, har jag kompenserat det genom ideella saker som att vara sagotant på ett dagis varannan vecka. Jobbat i Röda Korsets second-hand-butik en gång i veckan. Jobbat ideellt inom Svenska Kyrkan i barngrupper och med deras kyrkoblad med den kraft som jag haft just då.

Just nu är jag i en fas där jag funderar över hur jag vill gå vidare med mitt liv. Jag har något viktigt för mig som får mig att ta mig igenom de här faserna. Min känsla av sammanhang med naturen.

Det är så stort att ha fått ett liv som människa på denna jord och att få vara en del av det fantastiska universum och den natur som jag lever tillsammans med, tycker jag! Den kärlek som finns i naturen och som omsluter oss alla. Antingen vi känner det eller inte. Villkorslöst.

onsdag 23 september 2015

Sjukfrånvaron ska brytas enligt Annika Strandhäll

Idag har socialförsäkringsminister Annika Strandhäll lagt fram regeringens första åtgärdspaket för att dämpa uppgången i sjukfrånvaron. Hon har blivit intervjuad i flera media.

Det var så många, långa och tuffa år under Alliansens tid när man som jag själv var sjukskriven. Motståndet var så stort. Empatilösheten från politiker och myndigheter ibland kvävande. Hånet och misstron mot de sjuka människorna så inhumant att jag egentligen inte vet hur jag orkade ta mig igenom de där åren. Alla orkade tyvärr inte det heller.

Därför är det omtumlande att nu, faktiskt, ha överlevt. Att få uppleva förändringens vindar svepa fram i politiken. Det känns gott i min mage. Samtidigt som jag känner tillit är där en ilning av vaksamhet inför vad som nu händer. Jag och många med mig har ju verkligen fått uppleva hur politiska beslut kan påverka livssituationen för människor som sjukskriven under Alliansens tid vid makten.


Debatten om regeringens budgetförslag att ta bort det sjuka systemet med utförsäkringar från och med den 1 februari 2016 är högaktuell. Imorgon, torsdag den 24 september kommer man att diskutera den frågan i direktsändning i SVT Debatt.

De ökande sjuktalen i Sverige ställer saker och ting på sin spets. Hur kommer det sig att så många människor får psykisk ohälsa idag? Vad ska vi göra åt det? Vilket är samhällets ansvar och vilket är individens ansvar? Arbetsgivarnas ansvar? Hur har det kunnat bli så här i ett så rikt land som Sverige?

Frågorna är många och svaren är inte särskilt enkla, tror jag.

Fast verkligheten ger ändå vissa svar. Verkligheten visar att det hjälpte inte på något sätt att minska sjukskrivningar eller att bevara människors psykiska hälsa genom att pressa människor. Vare sig i hårt slimmade arbetsmiljöer eller i en hårt pressande sjukskrivningsprocess. Inte heller hjälpte det att utförsäkra sjuka människor. De flesta sjuka blev bara ännu sjukare av att utförsäkras. Dessutom blev de fattiggjorda. En del försvann i tomma intet. Blev anhörigförsörjda. En del orkade inte längre att leva. De tog sina liv.

Om människor hade blivit friska av att vara hårt pressade, hade vi idag haft låg sjukskrivning och minskad psykisk ohälsa i stället för tvärtom. Den slutsatsen är lätt att dra om man tänker till en stund. Och om man vill se verkligheten i vitögat.

Inte heller gjorde det människor friska och arbetsföra att Alliansen under åtta års tid snabbt och kraftfullt ökade de ekonomiska klyftorna i Sverige. Nej, det blev precis tvärtom. Ökade klyftor och ett ojämlikt samhälle gör människor sjuka. Ett sjukt samhälle skapar sjuka människor helt enkelt. Medan ett jämlikt samhälle med minskade klyftor mellan människor får människor att må bra. De rika såväl som de mindre rika. Det är min starka övertygelse.

Vägen framåt mot ett friskt samhälle med så friska och välmående människor som möjligt tror jag själv går genom t ex arbetsmiljöer med plats för andrum. Genom kunskap om vad stress gör med oss människor. Genom att vi litar till varandra och lyssnar på både oss själva och den som inte mår bra. Genom att vi reagerar och bryr oss om vi märker att en medmänniska inte mår bra. Vare sig det gäller på en arbetsplats eller i ett privat sammanhang. Genom att vi tänker långsiktigt när det gäller lönsamhet. Det ska kosta att vara en arbetsgivare som sliter ut folk. Individen ska våga säga nej när det blir för mycket utan att känna sig rädd att förlora jobbet.

Det är en lång väg att nå dit, tror jag. Men varje litet steg i den riktningen kommer att få människor att må bättre än vad vi gör idag.

Jag tror att många människor hamnar i psykisk ohälsa idag ibland därför att det blivit en skam att falla igenom och visa sig sjuk och svag. Pressen man sätter på sig själv för att stå kvar på benen fast att det gungar, kan göra att man rasar helt. Förr eller senare. Rädslan för drastiskt försämrad ekonomi om man blir sjuk, skapar spänningar i kroppen som ibland blir till sömnrubbningar, till oro och ångest och kanske så småningom ohälsa. Det blir en ond spiral av alltsammans. Nu är hög tid att bryta den spiralen. Sätta fart på den goda spiralen.

Regeringen vill i sitt åtgärdsprogram bland annat att arbetsgivarna ska ta större ansvar för sina medarbetares hälsa. Det är bra tycker jag. Bland åtgärderna finns också förebyggande åtgärder för att minska kvinnors sjukfrånvaro.

Att man ser till individen tror jag är mycket viktigt när någon blir sjuk. För den som har blivit sjuk av stress eller som har fått utmattningssyndrom kan bli ännu sämre av att pressas in i t ex rehabilitering i ett tidigt sjukdomsskede. Man kan inte använda samma mall för alla människor. Vi är alla olika och när vi blir sjuka befinner vi oss i olika stadier vid olika tillfällen. Vi har också så olika diagnoser. Det är mycket viktigt att man ser till den enskilde individen och vad just han eller hon behöver för att hitta tillbaka till hälsan igen. Ibland är det kanske ett annat arbete. Ibland vila. Ibland bra rehabilitering. Eller något helt annat.

Jag tror att trygghet skapar friska och starka människor. Och tvärtom. Att först bli sjuk och sedan se sin ekonomi försämras drastiskt gör knappast att man blir friskare.

Därför är det viktigt att den ersättning man får från sjukförsäkringen är tillräckligt stor för att man ska kunna känna trygghet också när hälsan sviker. Där väntar jag på den dagen när regeringen höjer sjukersättningen för de människor som försökt allt de kunnat men ändå inte lyckas bli arbetsföra igen.

Idag är sjukersättningen inte mycket pengar att klara sig på. Det finns risk att man med sjukersättning blir försörjd av sin partner om man har en partner. Det är knappast den bästa förutsättningen för en relation och kan i sämsta fall leda till att man stannar kvar i en dålig relation på grund av ekonomiska skäl. Det behöver också bli ett slut på att sjuka människor hamnar i försörjningsstöd en längre tid så som det har blivit idag. Vi betalar skatt till en sjukförsäkring som vi har rätt att känna finns där för oss när vi behöver den och som är tillräckligt hög för att vi ska känna oss trygga.


Här nedanför finns intressanta aktuella länkar om du vill läsa mer och skaffa dig kunskap om det som sker just nu när det gäller sjukförsäkringen i Sverige.

Samtidigt som jag läser om regeringens åtgärdspaket, ser jag nyheten om hur allt fler skaffar sig privata sjukförsäkringar. Det vill säga, de som har råd att göra det. Och de som är tillräckligt friska för att kunna skaffa sig en.

Vi får aldrig, aldrig glömma bort att det alltid kommer att finnas människor som föds i ohälsa. Att det kan hända över en sekund en olycka som gör att den som var frisk aldrig mer kommer att kunna arbeta igen som förut.

Jag vill ett solidariskt samhälle där alla människor som blir sjuka har samma rätt till vård. Oavsett arbetsgivare, livssituation eller inkomst.

Sedan tror jag också att för att vi människor ska må psykiskt bättre behöver vi själva inse vad våra själar mår bra av. Skapande, kultur, andlighet. Litteratur och skrivande. Musik. Naturen. Det är sådant som själar mår bra av. Stillhet och lugna djupa andetag. Mer fokus på det inre än det yttre. Att hitta till en inre tillit, en inre trygghet i sig själv.


"Uppgången i sjukfrånvaron måste brytas" (Dagens Industri)

"Både ros och ris till Strandhäll" (LO-bloggen)

"Strandhälls åtgärdspaket" (Solrosuppropet)

"Vägen tillbaka efter lång sjukskrivning" (SVT)

"M talar inte sanning om sjukfrånvaron" (Aftonbladet Debatt)

"Regeringens nya krav ska minska sjuktalen" (Dagens Nyheter)

"Bra förslag men det går att göra ännu bättre" (Martin Mobergs betraktelser)

"Allt fler har sjukvårdsförsäkring" (SR Ekot)

"Nytt mål ska få ner sjukfrånvaron" (SVT)




Vandrerskan



Jag har vandrat
Över fält och djupa dalar
Genom skogar, kärr och träsk

Under månens vita skära
I solljus på en äng
Med bara fötter i ett vilt och öppet hav

Under stjärnors glittertak
Med norrskensparaply i regnbågsfärger
Och en älskad hand i min

Jag har vandrat så ensam

Jag har vandrat tillsammans

Med isande snöregn mot min kind

En ljummen vårvind mot min panna

Genom hårda vindar har jag vandrat

Ibland utan att veta vart

Jag har vandrat

Jag vandrar

Vandrar vidare

Omsluten, buren
av något större
än jag själv


(Anna-Karin)

tisdag 22 september 2015

En vårtbitare på besök


Häromdagen när det blåste alldeles förskräckligt därute, fick jag se något grönt och vackert sitta på andra sidan glasrutan till dörren mot uterummet.

Det var en vårtbitare. Så vacker som bara en vårtbitare kan vara.

Jag har aldrig förut sett en så stor vårtbitare på nära håll. Kroppen var kanske 4 cm lång utan ben och antenner.

En fin naturupplevelse för mig som jag tror att jag kommer att minnas länge.

Finland och krigsflyktingar - om perspektiv

Jag tänker på att ibland kanske vi behöver perspektiv på temat krigsflyktingar där vi befinner oss just nu i vår tid.

Jag blev inspirerad av en av mina vänner i FB. Hennes rader fick mig att tänka på hur min farmor och farfar tog hand om en liten pojke på tre år från Finland efter kriget.

Han kom till dem uthungrad och inlindad i tidningspapper. Trots att de redan hade tre egna barn tog de hand om pojken. Så småningom adopterade de honom.

Han blev min farbror och jag tyckte så mycket om honom. Han var en snäll och godhjärtad människa.

Frid över hans minne

Jag känner djupt inifrån mig själv att vi behöver berättelser som denna just nu. Påminnas om hur det har varit och att det gick bra då och kommer att gå bra nu.

Har du någon liknande berättelse ur verkligheten att dela med dig av, får du gärna dela med dig av den här i kommentarerna i min blogg.

måndag 21 september 2015

Regeringens budget hösten 2015

Även om det finns mer jag önskar, så är regeringens budget, som presenteras idag, en tydlig väg mot ett mer jämlikt samhälle än under Alliansens tid vid makten.

Alliansen skapade stora klyftor i Sverige under ganska kort tid och gjorde många människor fattiga med sin politik. Det tar tid att vända men här och nu börjar vändningen. Förutsatt att budgeten går igenom.

Ett jämlikt samhälle är ett gott samhälle för såväl rika som mindre rika människor.

Mitt hjärta blir varmt när jag känner förändringens vindar över Sverige nu och jag önskar regeringen lycka till på samma väg.

Jag önskar att ett nästa steg på vägen blir höjd sjukersättning med mera. Ett samhälle där klyftorna tydligt minskar ännu mer mellan människorna i vårt land.

Sverige behöver det. Sverige klarar det. Även om där finns utmaningar.


Lästips:

"Här är vinnarna och förlorarna" (Aftonbladet)

"Nu får de som tjänar mycket betala lite mer" (Aftonbladet

"S tar från de rika och ger till skolan" (Aftonbladet)

"Socialförsäkringsbudgeten glömde bort de mest utsatta" (LO-Bloggen)

"Ny larmrapport om fattiga i Sverige" (GP)

"Stor grupp utelämnas i Socialförsäkringsutredningen" (Dagens Omsorg)



måndag 14 september 2015

Podden "Sinnessjukt" med Christian Dahlström - utmattningssyndrom

Ett av syftena med mitt bloggande har sedan start varit att lyfta fram den psykiska ohälsan. Att berätta om hur det t ex känns att leva med ångest och panik. Att vara deprimerad. Om fobier. Om att ha stressrelaterad psykisk ohälsa och utmattningssyndrom. Hur det kan kännas att kanske ha det mest skamfyllda av allt; självmordstankar. Hur det är att vara anhörig när någon tar sitt eget liv.

Sist men inte minst; mitt bloggande ska också handla om hur man kan skapa sig ett så bra liv som möjligt trots den psykiska ohälsan som tröttar och "stör" i mer eller mindre grad.

När jag var liten retade andra barn mig ibland och ropade till mig att min mamma var knäpp. Min mamma var inte alls knäpp. Hon var en mycket intelligent känslomänniska som tyvärr fått ångestattacker i tonåren. På den tiden förstod man inte särskilt mycket om psykisk ohälsa. Därför fick de stackars människor som drabbades av det ofta leva med känslor av skam. Det i sin tur ledde till att de försökte dölja sina besvär, vilket ofta leder till att man mår ännu sämre om man har psykisk ohälsa.

Tyvärr händer det också att barnet till en människa med psykisk ohälsa får "ärva" skammen från föräldern. Så var det för mig. Jag försökte på alla sätt att dölja det som jag förstod att andra människor, vuxna som barn, uppfattade inte "var som det skulle" med min mamma. Hennes ångest och hennes panikattacker. Ända upp i vuxen ålder försökte jag att "skydda" min mamma mot andra människors rädslor för hennes ångest och panikattacker. Jag blev så skicklig på att avleda och att förvilla och att styra över fokus till annat än min mamma i känsliga situationer. Inte vare sig särskilt klokt eller stärkande för mig själv. Fast jag förstod inte bättre än så då.

Dessutom bestämde jag mig tidigt i mitt liv att jag skulle minsann inte bli som min mamma. Jag skulle inte ha ångest till exempel.

Ha, ha.. kan jag skratta lite för mig själv så här  många år efteråt. Skratta, för att det var ju så tokigt alltsammans. Vem som var mest "tokig" vet jag inte. Min mamma som utan att rå för det fick ångest i tonåren. Eller alla de andra vuxna som såg ned på henne och fick henne att känna skam i stället för att försöka respektera hennes besvär. Eller barnen som ropade efter mig att min mamma var knäpp. Eller jag själv som trodde att man kunde bestämma sig för att inte ha ångest. Ja, vem var mest "tokig" egentligen? Det kan man fundera över. Kanske var ingen alls "tokig". Kanske var vi alla bara mänskliga. Människor av kött och blod och känslor.

Så småningom hamnade jag själv där efter en lång tid med stark stress i mitt liv att jag fick ångest, panikattacker, utmattningssyndrom och depression. Då var jag vuxen och hade fått ett annat perspektiv på psykisk ohälsa än när jag var barn. Jag insåg hur mycket fördomar det fanns kring det och okunskap som skapade rädsla hos människor.

Min sorg över min förlorade hälsa och arbetsförmåga blev inte mindre trots den kunskap jag samlat på mig genom åren. Jag sörjde. Det händer att jag sörjer fortfarande. För det tar energi att leva med psykisk ohälsa. Det är tröttande och blir man trött är det lätt att man också känner sig ledsen.

Numera har var och varannan människa i Sverige psykisk ohälsa. Det pratas mer öppet om det nu än någonsin tidigare. Kändisar som Morgan Alling och Robert Gustafsson berättar om sin panikångest. I tidningarna läser vi berättelser om människor som  fått utmattningssyndrom och stressat sönder sig själva.

Det är bra med all öppenhet och information kring psykisk ohälsa som finns idag. Det gör att fler människor vågar tala om hur de mår. Det gör också att anhöriga, vänner och vi alla kanske blir lite modigare och vågar fråga varandra hur vi mår där inuti i stället för att bara se till det yttre som smärtar. Den synliga smärtan. Osynlig smärta kan vara minst lika plågsam som den synliga. Ibland ännu mer plågsam just för att den inte syns.

Häromdagen hittade jag på nätet till en podd om psykisk ohälsa. Det är författaren Christian Dahlström som själv tidigt i livet efter en lång period med stark stress drabbades av panik och depression, som har podden.

Bland annat finns där två avsnitt om utmattningssyndrom som är mycket hörvärda och upplysande om vad utmattningssyndrom egentligen är.

"Med utmattningssyndrom kommer man inte till jobbet."

"Många med utmattningssyndrom är det vi kallar maskrosbarn."

Citaten är från avsnitten om utmattningssyndrom. Christian intervjuar vad han kallar världens mest kunniga forskare på utmattningssyndrom. Hon heter Maria Åsberg och har forskat om psykisk ohälsa i hela 50 år. En mycket klok och kunnig kvinna.

Jag önskar att kunskapen om utmattningssyndrom sprids så att fördomarna spricker kring vad det egentligen är.

Det svåraste av allt sedan jag själv fick utmattningssyndrom för cirka 15 år sedan har varit andra människors, läkares och myndigheters tvivel på det jag upplevt och känt.

Idag vet man mer om vad utmattningssyndrom handlar om. Det är en skada i hjärnan som har blivit till under mycket lång tids negativ stress utan återhämtning. Det är en skada som till viss del självläker. Men ofta får man leva med en ökad stresskänslighet. Vilket i sin tur kan vara en bra sak. För om man från början haft med sig den stresskänsligheten, förmågan att läsa sin kropps signaler om att nu är det dags att vila och ta det lugnt, hade man kanske aldrig kört slut på sig själv.

Mina varmaste rekommendationer att lyssna på de här två avsnitten och gärna mer i den här podden. Sprid gärna kunskapen och tala med andra människor om det.

Fortfarande finns det alldeles för mycket fördomar kring psykisk ohälsa i Sverige. Samtidigt som just den ohälsan ökar.

Mycket är vunnet om de människor som drabbas slipper att känna skam och möter förståelse i stället för misstro.

fredag 11 september 2015

Rallylydnadskurs med Mimmi


I veckan lyckades jag äntligen komma iväg på Rallylydnadskurs med Mimmi hos Brukshundsklubben. Första gången var jag sjuk. Andra gången också. Därför var det här som egentligen var tredje gången, den första gången för mig och Mimmi.

Men bättre sent än aldrig.

Det var så roligt! Min älskade Mimmi var så läraktig och så glad. Också så roligt att se alla de andra hundarna och deras mattar och hussar.

Min kloka älskade lilla Mimmi, så starkt mitt hjärta bultar för dig. Och ditt hjärta för mig.


Idag är jag väldigt trött efter allt nytt som jag skulle ta in igår.

Men det var det värt, varenda sekund.

onsdag 9 september 2015

Broccoliträdet i Huskvarna - kändis på Instagram


I lördags var jag på fotoutställningen "Broccoli Tree Art" vid Oset i Huskvarna. Den vackra, gamla pilen som påminner om broccolibuketter, har gjort succé och blivit en kändis på Instagram.

Trädet har fler än 20.000 följare där. Från hela världen. Jag såg en av kommentarerna där som var ungefär: "Oh my God! I have just become follower of a tree!".

Trädet fotograferas från samma synvinkel vid olika tillfälllen. Det har fotograferats i två års tid nu. Fotografen heter Patrik Svedberg. Jag hade glädjen att träffa honom och prata lite med honom vid utställningen. Han berättade att han cyklade till jobbet förbi trädet varje dag och tyckte att det var så vackert. Sen har han fotograferat det till och från.

När jag stod där under trädet och såg alla bilderna tänkte jag hur många bilder det var på ett och samma träd. Ändå inte en enda gång samma bild. Det säger mig något om livet. Hur mycket nytt jag kan uppleva varje dag genom att bara vara närvarande i det som är. Förändringen är runt och i livet hela tiden. Jag behöver inte jaga efter den.

Trädet och utställningen nämndes också i nyheterna strax innan utställningen.

Jag ÄLSKAR de här pilarna längs med Vättern. Broccoliträdet var underbart. Bilderna på det var placerade under själva trädet. 40 fantastiska bilder och den ena bilden inte lik den andra. Jag hade några favoriter där. Helst av allt skulle jag vilja ha en av bilderna på väggen hemma hos mig. Kunna titta på den och minnas hur det känns när det är sommar och jag sitter under pilen och vilar mig i skuggan och hör Vätterns vågor. Kanske har jag en sådan tavla hemma hos mig en dag, vem vet? Drömmar kan bli verklighet, det vet jag.

Mimmi var med och tittade på fotoutställningen. Eller om hon nu mer tittade på de andra vovvarna som var där kanske.

Vi köpte broccoliglass från Mormor Magdas glass. En unikt framtagen och väldigt god glass just för den här vernissagen.

Jag önskar mig fler utomhusutställningar och andra kulturevenemang här där jag bor. Här finns så många möjligheter om vi bara tar vara på det. I min älskade Vätterbygd.

Kultur i alla dess former är viktigt för oss människor och för våra själar.




tisdag 8 september 2015

Medmänsklighet



När vi börjar tro på medmänskligheten, börjar vi tro på oss själva.

På människan.

söndag 6 september 2015

1 februari 2016 försvinner utförsäkringarna enligt budgetförslag

1 februari 2016 - då går det sjuka systemet med utförsäkringar av sjuka människor i graven. Enligt regeringens budgetförslag nu i höst.

Jag känner tillit och hopp.

Så länge som jag väntat på detta. Och så många med mig.

Vad jag ska fira den dagen!

Du som följt min blogg länge, vet hur jag brinner för att de sjuka utförsäkringarna av sjuka ska tas bort. I höstas var det nära och det såg ut som att de skulle försvunnit i somras. Men så gjorde SD ett spratt i "leken" och alla förhoppningar hos mig och många rasade omkull.

Den här gången önskar jag av hela mitt hjärta att det inte dyker upp några troll ur mörkret och ställer till det igen.

Det är sannerligen tillräckligt många sjuka människor som lidit länge nog nu på grund av den bortre gränsen i sjukförsäkringen. En galen idé från Alliansen som har ställt till med mer elände än den gjort någon som helst nytta.


I slutet av blogginlägget länkar jag bland annat till den ideella föreningen Solrosuppropets sida. Det är en grupp sjuka som startat Solrosuppropet för tre år sedan och som tillsammans kämpar för förbättringar inom sjukförsäkringen med mera. Jag stödjer Solrosuppropet och beundrar det de gör.

Häromveckan besökte de socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. De överlämnade en namninsamling och diskuterade bland annat med henne om hur de tycker att man ska kunna få det bättre som sjuk och sjukskriven i Sverige, vilka förändringar som behöver göras. Och också om hur man ska kunna förebygga ohälsa och rehabilitera sjuka.

Ta dig gärna tid att läs och skaffa dig kunskap genom deras sida.

Vem som helst av oss kan precis när som helst råka ut för något som gör att ohälsa för alltid förändrar våra liv. Därför är det för mig så viktigt med en tillräckligt trygg sjukförsäkring i Sverige.

Att drabbas av långvarig ohälsa och kanske viss eller helt förlorad arbetsförmåga, raserar ofta en viktig bit i en människas liv. Att då dessutom rasera ekonomin för den som blivit sjuk, är att slå på den som redan ligger och enligt mig inhumant.


Lästips:

"Bortre gräns i sjukförsäkring bort" (Aftonbladet)

"Stoppa utförsäkringarna - check!" (Solrosuppropet)

torsdag 3 september 2015

Mimmi gjorde det omöjliga


Igår hände det märkliga att min lilla dvärgpudel Mimmi hoppade upp helt själv i soffan här hemma. Något som hon enligt alla inblandade experter aldrig skulle kunna göra efter att ha opererat bort den högra höftleden på grund av Legg-Perthes sjukdom.

Då var hon cirka ett år. Snart fyller hon fyra år.

Mimmi gav mig själv hopp med sitt hopp.

Och massor av skratt!


Underbara, älskade hund som jag sett så stark och tålmodig genom svår smärta och sjukdom.

Älskade Mimmi som vågade det omöjliga hoppet!

onsdag 2 september 2015

Till dig som kikar in i min blogg

Den senaste tiden har jag varit väldigt trött. För cirka en vecka sedan hände något, troligen med min rygg kanske i kombination med ett virus, som har gjort att jag varit helt matt och haft stark smärta. I början kunde jag knappt gå.

Dag för dag känns det i alla fall lite, lite bättre. Så länge jag tar hand om mig. Tar många pauser. Äter. Varvar ned. Växlar mellan att sitta, ligga, stå och gå korta promenader. Att sitta var i det närmaste omöjligt för en vecka sedan.

Därför är jag inte så ofta synlig i bloggen just nu. Och jag har inte heller orkat svara på kommentarer. Det är som att jag inte orkar i mitt huvud.

Jag önskar dig som kikar in här att du har det så bra som möjligt. Att vi snart kan skriva till varandra igen här genom cyberrymden.

Ta väl hand om dig, kära bloggvän!

Kram/Anna-Karin

Tuffa tider i världen



Det kanske inte känns så just nu som i orden på tavlan. Fast för att orka är det viktigt att inse att mitt i mörkret och ondskan finns också alltid godheten och ljuset.

Och att vi kan välja att vara det goda.

Kärlek


 
Den dag
du gav
utan att
kräva
tillbaka,
mötte jag
kärleken
i dig


Och jag kunde inte
stå emot ...

Med öppen famn
leende och varm,
välkomnade jag dig

Om du det ville


(Anna-Karin)