Det kan finnas stunder i livet när det kan vara avgörande att det finns åtminstone en enda människa i världen som tror på mig eller dig.
Det kan finnas stunder i livet när det inte finns någon i hela världen som tror på mig eller dig.
Det kan finnas stunder i livet när man måste börja med att tro på sig själv.
(Anna-Karin)
Ja just det, jag brukar säga, Det räcker inte med att tro på Gud för att predika för man måste tro på sig själv också.
SvaraRaderaså fint du gjort bloggen. Carola
Hej Carola!
SvaraRaderaVisst är det fint att kunna tro på sig själv. Åtminstone de stunder när ingen annan gör det. Då är det ibland livsavgörande.
Jag skulle aldrig varit där jag är idag om jag inte trott på mig själv. För när man en gång rasat samman som jag gjorde, då är det en jättelång väg tillbaka till att också ens allra närmaste ska tro på mig igen, tro på att jag klarar något och att jag kan saker igen. De såg mig så svag så de har svårt att fatta att jag hämtat mig som jag gjort.
Samma sak med min läkare och en del andra från vården. De är förvånade idag över det jag gör. För de trodde heller aldrig att jag skulle bli den jag är idag.
Men jag trodde på mig själv, faktiskt. Inte i början, men sedan allt mer. Och så har jag också mött människor, underbara människor, som har trott på mig. Inom vården delvis. Men inte minst här i bloggvärlden. Okända människor som peppat mig enormt på min väg mot ett liv tillbaka i samhället igen.
Även du, Carola, tillhör dem jag räknar in bland de som peppat mig vissa stunder. Tack för det, Carola. Det har betytt så mycket för mig, för den jag är som människa idag.
Kram
Anna-Karin
Var har alla dina fina bilder tagit vägen? Jag ser massa röda kryss :(
SvaraRaderaHej Linda!
SvaraRaderaDet är enligt Kojiki på Bloggbanken en ny editor som installeras just nu på Blogspot. Det är förklaringen till att bilderna inte syns just nu.
Kram
Anna-Karin
Vad säger du A-K det visste jag inte att jag peppat dig. Det var roligt att höra. Det måste varit hemskt att ha varit så långt nere i djupet, och att du tagit dig ur det, det är starkt. Kanske du blev ännu starkare av det.
SvaraRaderakram Carola
Hej Carola!
SvaraRaderaVisst har du peppat mig. Många gånger. Jag minns när du la in en bild på mig i din blogg, jag förstod inte ens hur du hade gjort. Och jag tror du gav mig dagens ros, eller något sådant.
Och många, många gånger fler har du peppat mig, Carola. Du och så många andra bland bloggarna. Det är underbart vackert, tycker jag. Att okända människor bryr sig som de gör. Det finns hopp om människan. Jag tror att de allra flesta människor vill gott.
Ja, jag saknar ord för hur hemskt det var när jag var som svagast. Mina anhöriga har svårt för att ta in att jag håller på att bli frisk. Där fanns nog inte en enda människa som just då trodde att jag skulle bli frisk igen.
Jag minns att jag sitter upp och jag orkar inte tala längre. Jag minns att en lite äldre släkting än mig själv, säger högt "hon blir aldrig frisk mer". Jag minns att läkarna också sa så. Det var fruktansvärt. För jag hörde vad de sa, men jag orkade inte svara tillbaka. Jag orkade inte fråga, orkade inte säga ett endaste litet knyst.
Fast det var fel...:))) Jag är i stort sett frisk idag, med lite småsviter kvar här och var.
Idag är jag enligt alla mätinstrument man har inom vården "mitt i kurvan för att kallas normal", ha, ha... som man brukar uttrycka det. Och jag kan skratta åt det, det är härligt! :)
På ett sätt blev jag starkare av det jag var med om när jag blev "vidbränd". På ett annat sätt är jag skörare än någonsin förr och kommer troligen att vara det under lång tid framåt också. Jag är oerhört känslig för t ex spänningar som ligger i luften. Oerhört lyhörd i känslosinnet, om du förstår hur jag menar. Det är ibland bra, ibland mindre bra.
Kram
Anna-Karin
Så frukatansvärt att vara så uttröttad att man inte ens klarar av att svara, man hör hur de pratar men kan inte svara. Jag kan inte ens föreställa mig. Tack för du vill berätta, det är stort...Nu är jag mållös....
SvaraRaderaKram carola
Hej Carola!
SvaraRaderaDet var fruktansvärt, Carola. Det kan jag säga utan att överdriva. Nej, jag tror inte att det går att föreställa sig det om man inte varit där. Det hade jag aldrig kunnat göra själv. Det tror jag att man måste ha varit med om.
Jag berättar därför att jag tycker att det är viktigt att göra det. Jag är inte ensam om att ha blivit så sönderstressad. Det handlar helt enkelt om hjärnstress. Och det är allvarliga saker. Jag kunde ha dött, om inte min kropp och hjärna hade lagt av som den gjorde. Den tvingade mig helt enkelt att vila, eftersom jag själv inte hade förstånd nog att göra det då.
Hoppas att du snart får tillbaka talförmågan, Carola... :)))
Kram
Anna-Karin
Tack för fint visdomsord. Det är så sant som det är sagt.
SvaraRaderakram Susanne
Hej Susanne!
SvaraRaderaVälkommen hit till min blogg!
Tack för att du tog dig tid att läsa och att kommentera. Det gjorde mig glad!
Kram
Anna-Karin