Livet - en skola?

Jag sitter och läser i en bok nu på morgonen. Där läser jag de här orden: "Man brukar säga att människans första 20 år är en läroperiod. Mellan 20 och 50 är hon i en kämpaperiod och efter 50 kommer den period då visdom växer fram och människan mognar" (Boken heter "Väckarklockor" och är skriven av Gunilla Brattberg).

Det där var ju härliga ord att läsa för mig som precis passerat strecket för att komma in i perioden för att visdom och mognad ska växa fram. Min kämpaperiod är över, slut, passerad. Fantastiskt! Vilken lättnad! Jag önskar verkligen att de här raderna är sanna. Ja, det bestämmer jag mig för att de är. För de kändes så befriande för mig.

Jag läser vidare i boken nu, för att se vad jag har att se fram mot resten av livet:

"En vis människa har flyttat fokus utanför sig själv. Hon är inte längre centrum kring vilket allt och alla kretsar. En vis människa har accepterat att alla människor är olika och hon har respekt för denna olikhet. Hon behöver inte göra om andra för att de ska passa henne själv. En vis människa gör långsiktigt kloka val. För henne handlar inte livet så mycket om att ha utan mer om att vara. En vis människa har hittat ett autentiskt förhållande till sig själv. Hon styrs inte av föräldrarnas - eller andras - normer och värderingar."

Det lät ju riktigt fint, det här, tycker jag. Att äntligen få börja mogna och bli vis. Det ser jag fram mot. Inte alls tid att dö för mig än. Nej, det är nu jag ska bli som en väl mogen banan. En omogen banan är ju inte särskilt god, men en mogen... Mmmmm... säger jag bara, så gott!

Livet är en skola, brukar man ju säga. Det är ett försök till en liknelse, jag vet inte om jag håller med om att livet är som den svenska skolan. Nej, det tycker inte jag är en särskilt bra liknelse. Men man lär sig så länge man lever, DET tycker jag stämmer in på livet. Man lär sig genom att VÅGA LEVA! Genom att våga prova sina vingar, våga misslyckas. Så känner jag det.

Tänk om jag suttit alldeles stilla på en stol hela mitt liv. Hur mycket hade jag lärt mig då? Ensam i ett mörkt rum? Hur mycket hade jag lärt mig då? Inte särskilt mycket tror jag. Det räcker inte med att andas, att hjärtat slår, att ha fått ett liv till skänks. För att lära sig leva måste man VÅGA LEVA! Och orka leva... för ibland, så är man ju så trött att man inte riktigt orkar leva... så kan det också vara att vara människa, tänker jag.

Så det räcker nog inte med att tänka att, jaha, nu har jag nått den härliga åldern när jag liksom mognar, blir vis. Nu kan jag slå mig till ro och bara låta allt detta ske. Riktigt så enkelt är det nog inte.

Jag tror att det handlar om att börja VÅGA LEVA ännu mer än jag gjort hittills. Våga ta fler risker, prova många fler nya saker, söka glädjen i allt jag gör, ta mig tid för stillhet, tankar och njutning. Ta hand om min själ och kropp mer än någonsin förut.

Så till slut, när jag drar mitt sista andetag här i livet, då är jag kanske lika mogen som en väl mogen banan. Mmmmm...... Och kanske dessutom vis på köpet.