Våga visa sårbarheten

Jag är sårbar. Någon kan sticka en kniv i mig och det kommer att blöda. Någon kan lyfta ett vapen mot mig och skjuta mig i magen. Jag kommer att blöda. Någon kan säga saker till mig som får en kniv att vrida om sig inne i min mage. Jag är sårbar. Att säga det motsatta skulle vara en lögn.

Jag förstår idag att jag har haft svårt ibland att visa min sårbarhet. Jag har känt att om jag visar att jag är sårbar, då kommer människor att vilja såra mig, göra mig illa. Jag har känt att jag skulle kunna tynga andra människor genom att visa min sårbarhet. Jag var inte velat tynga någon annan människa. Jag har burit min tyngd inuti mig själv.

Idag övar jag mig i att tala om för människor när jag känner kniven inuti mig. Jag säger; "Jag känner mig sårad när du säger så till mig". På så sätt sätter jag snabbt ett självläkande plåster över mitt sår.

Så märkligt är det. Att just genom att jag vågar visa att jag är sårbar som människa, blir jag starkare som människa. Jag vågar stå för den jag är, att jag har känslor, att andra kan göra mig illa. Jag står upp för mig själv.

Det är viktigt. Jag övar mig i den konsten och jag tror att jag kommer att bli allt starkare efterhand. Sårbar kommer jag fortfarande att vara. Därför att jag är människa. Men jag kommer att bli starkare genom att sluta bära det inom mig för mig själv.

Det är att kunna visa sig svag och äkta som är att vara en stark människa.