När sommaren kom till stan

Plötsligt är sommaren här. På stan ser jag fullt av vita gymnastikskor på människornas fötter. Maskrosorna sticker upp som stora buketter kring de nyutslagna oxlarna som kantar gatorna. På himlen är det åskmoln. Värmen tryckande.

Jag köper en biskvi till mig och en mazarin till mamma och vi fikar tillsammans. Mamma har en pigg och glad dag. Vi pratar gamla minnen och vi pratar om hur det är nu. Vi skrattar tillsammans och mamma börjar ÄNTLIGEN förstå vad det är att blogga! Och hon börjar till och med tycka att det är roligt att jag bloggar... Och inte alls farligt som hon trodde i början, när jag bloggade.

Jag får med mig två vita, fina pelargonplantor som mamma drivit upp till mig. Jag ger mamma en lång kram. Idag kramar hon mig varmt tillbaka. Och hon säger att visst såg jag ung och pigg ut senast jag var hos henne, men idag ser jag ännu yngre, piggare och bättre ut, om det nu kan vara brun-utan-sol-krämen som jag smörjt in mig med. Det känns så varmt i mitt hjärta när jag lämnar henne. Jag tänker; att dör jag nu så dör jag lycklig och mitt liv är fullkomligt i denna stund.

Jag dör inte. I stället åker jag och köper mig nya vårskor. Svarta med massor av remmar. Ursnygga!

Jag känner att jag ler på väg ut från affären. Plötsligt märker jag en okänd man som ler tillbaka och inte släpper mig med blicken. Två blickar, två leenden, sommarsol och värme... människomöte.

Till och från den stora blomsteraffären strömmar det människor. De bär på stora säckar med plantjord och kör vagnar fullastade med plantor i alla möjliga färger.

Körsbärsträden blommar och häggmispeln också när jag lämnar stan och åker hem till sovstaden där jag bor igen. Det sjunger i mitt bröst. Sommaren är här! Både utanför och där inne i mig. Äntligen! Jag har väntat så länge!