Precis när jag sov som allra skönast i morse ringde telefonen. Jag fick en panikattack. Jag avskyr att bli väckt av telefonen. Inte vet jag vem som ringde heller. Det kan kvitta. Kanske var det en felringning.
Nu har jag hittat lugnet i mig igen i alla fall. Det kan ta en liten stund när jag blivit väckt av telefonen. Kroppen min hamnar i full alarmberedskap. Fast jag blir inte rädd längre när det händer. Jag låter den där känslan få vara där och jag vet, mitt i paniken, att det lägger sig så småningom, fast det kan ta lite tid. Och jag kan bli trött efteråt.
En del har diabetes. Andra har högt blodtryck. Jag har panikattacker. Det är inte konstigare än så.
Min mamma hade också panikattacker. Kanske finns det vissa anlag för att få det. Jag minns att jag blev mobbad i skolan när jag var liten för att min mamma hade panikattacker. Mina skolkamrater sa att min mamma var knäpp.
Jag önskar att fördomarna minskar när det gäller psykiska besvär som t ex panikattacker, ångest och depressioner. Jag önskar att jag genom att berätta om mina besvär ibland i min blogg, på något litet sätt bidrar till att också minska fördomarna. Jag är lika glad varje gång jag läser i en tidning eller hör på radio eller TV någon kändis berätta om sin panik, sin ångest och sina depressioner. Det hjälper också till att minska fördomarna. En av de mycket medvetna anledningarna till att jag bloggar är att just berätta om att jag har besvär med panikattacker och ångest. Därför att jag tror att ju mer vi som har de här besvären öppet berättar om att vi har dem, desto färre blir fördomarna. Ingen ska behöva skämmas för att man har t ex panikattacker. Inget barn ska behöva bli retat för att mamma eller pappa har sådana besvär.
Jag minns att jag som barn och tonåring spände mig väldigt för att tränga undan känslor som oro, för jag skulle ju inte bli som min mamma, jag ville inte höra från andra att jag var "knäpp". Jag tror att just det att jag trängde undan de där känslorna gjorde att jag så småningom fick panikattacker. Det tillsammans med all den stress jag hade runt omkring mig just då när min familj och hela vår tillvaro rasade samman. Det var då jag ibland fick så starka panikattacker att jag svimmade.
Det är viktigt att tillåta sig att känna det man känner. Och att inte känna sig rädd för det man känner. Lätt att säga, men ibland svårare att verkligen göra, tro mig, jag vet. Jag har fått öva upp mig i konsten att tillåta mig att känna, så skicklig blev jag med tiden på att tränga undan mina känslor. Kanske ett sätt att överleva allt jobbigt som hände mig i livet när jag var yngre.
Idag försöker jag möta dagen, livet och mig själv som det kommer. Kommer det elände så möter jag det. Och sedan låter jag det passera förbi, som molnen där uppe i skyn. Jag misslyckas ibland, men ofta så fungerar det för mig idag. Det går att öva sig i mycket som människa. Jag har stora möjligheter att bli den jag önskar att jag ska vara. Glad, modig, tillåtande, trygg, kärleksfull, tillitsfull, ödmjuk, energisk eller vad jag nu vill bli.
Jag blir en blomma som frodas i den bästa av jordar när jag tillåter mig att vara den jag egentligen är. Jag blir en förtorkad frukt när jag inte gör det.
En blomma vill jag vara. Äkta och ärlig vill jag vara. Öppen för allt som finns där inne i mig. Tacksam och orädd för alla mina känslor. Blomstra och växa och fröså mig själv till världen. En blomma... vill jag vara. En maskros...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar