Glädjerus och ge aldrig upp hoppet!

Igår gick jag omkring på små moln hela dagen. Inte regnmoln, utan sådana där ulliga, mjuka, rosa små moln. Jag var på möte med en uppdragsgivare och som det ser ut nu kommer jag att ha jobb året ut med den kraft jag har, 25 % i mitt företag Skrivklådan.

Jag undrar om den som alltid jobbat, aldrig varit arbetslös, nästan aldrig varit sjukskriven kan förstå min känsla. Att ha fått uppleva ord som "Ja, för vår del är du ute ur rullarna" från Försäkringskassan. Eller "Jobba kommer du inte att kunna göra mer, men ett tillräckligt bra liv kan du säkert skaffa dig ändå" från någon annan. Eller "Hon kommer aldrig att bli frisk igen" uttalade över mitt huvud, inte direkt till mig. Och känna sig så trött att man inte ens orkar öppna munnen för att svara tillbaka.

Jag undrar om någon kan förstå hur det känns... att känna att jag kan jobba igen. Att jag kan fundera ut lösningar, ta in information, sammanfatta och skriva ned det, lära mig nya saker och också minnas och använda mig av det jag en gång kunde. Känna arbetsglädje och nu till och med få betalt för det jag gör. Efter alla dessa år... Det är inte revansch jag känner. Det är ödmjukhet och tacksamhet.

Jag gick på rosa moln hela dagen igår, både under och efter mötet. Jag går på rosa moln idag också, med ett leende på mina läppar. Fast därute är molnen grå och regnet smattrar mot rutan. Men vem bryr sig? När man är på väg mot hälsan igen.

Man ska aldrig, aldrig någonsin ge upp hoppet. Så länge man andas är det aldrig försent.