Bärandes på kaffemuggen i ena handen och en påse med sopor i den andra, kom jag att börja fundera över hur ofta jag egentligen går omkring utan något i mina händer? Egentligen?
Så klart när jag är ute och promenerar. Det är inte ofta jag tar med mig kaffekoppen då, på promenaden, det är det inte. Fast det brukar kännas så tomt i mina händer ibland när jag promenerar. Då brukar jag hålla om min näsduk som jag alltid har med mig i fickan. Den, näsduken, som är så bra att ta upp ur fickan om mina ögon börjar rinna så där som de gör i bland. De där tårarna som jag i flera år trodde var en förkylning eller vårallergi. Tills jag förstod att det var en depression.
Nu var det inte alls en vårdepression som jag skulle skriva om. Utan om hur sällan jag går omkring utan något i mina händer. Och sedan undrar jag över varför jag nästan alltid har ont i axlarna. Det är ju inte konstigt, alls, att jag har ont i mina axlar. När jag ständigt går runt och bär på saker. I mina händer. Eller inuti mig.
Bättre att kasta loss ibland, tänker jag. Kasta loss båda prylar och bekymmer. Leva livet.
Dansa... dansa... medan jag ännu kan, medan jag lever, medans jag andas.
Dansa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar