Utförsäkringen väcker mardrömmar

Kallsvettig vaknar jag i min värkande kropp av ångestattacken och försöker hålla ut. Nu är panikattackerna starkare igen. Just som de hamnat på den mer normala nivån efter att mamma kryar på sig, växer de i styrka igen efter brevet om utförsäkringen.

Igår var en bra dag. Jag levde i nuet så ofta som jag kunde. Skrattade med mamma. Skrev klart en artikel. Kände livsglädje. Såg höstlöv dansa vårdans.

Det är på natten det vaknar till liv. Oron för hur det ska bli. Minnena från min kollaps. Mardrömmarna från rehabiliteringen jag skickades iväg på. Spa:t, som man från FK sa skulle göra mig frisk.. som i stället visade sig vara ett ställe för att pressa mig till min yttersta gräns, för att utreda om jag verkligen var så sjuk som jag sa att jag kände mig. Det som jag efteråt kallade "Det onda spa:t", som skulle kunnat bli en mardrömslik bok om kränkningar och psykisk press om jag bara orkat skriva den. Det ställe som jag tvingades iväg till, tvingades skriva under papper på att jag skulle stanna kvar i, för att få behålla min ersättning från FK. Det som jag fick genomgå där var enligt chefspsykologen på sjukhuset här hemma en hjärntvätt. "Man glömmer inte helt en sådan sak, sa han till mig, när man varit med om det. Man glömmer det inte helt, men det bleknar".

Ja, det har bleknat. Men nu väcks det till liv igen, i mina nattliga drömmar. Med ett strypkoppel kring min hals försöker jag hålla ut igenom panikattacken som överrumplat mig där i min säng, mellan dröm och vaka. Jag försöker hålla ut tills jag kan tänka. Trött när paniken börjar lägga sig, söker jag i tankarna efter en anledning att stiga ur sängen som jag brukar. Jag vet hur viktigt det är att jag kommer upp ur sängen, att jag kommer upp när dagen börjar. Även om man från regeringshåll tycker att vi sjukskrivna ska lära oss att gå upp ur sängen, så vet jag i alla fall att det kan jag. Det har jag kunnat i tio år, faktiskt. Ta mig upp ur sängen på morgonen, vid klockan sex-sju ungefär. Däremot finns det annat som jag har problem med, till exempel de här panikattackerna som jag fått lära mig att leva med.

Det är barnen som får mig att komma ur sängen idag. Tankarna på mina älskade ungar. För deras skull ska jag fortsätta, för deras skull ska jag inte tappa hoppet. En mamma lägger sig inte i första taget. En mamma reser sig igen. Som min egen mamma gör just nu.

- Sen ska jag ta av mig det här, sa mamma igår när jag hälsade på henne och tog tag i larmet kring halsen.

- Men mamma, hur menar du nu, sa jag, som känt mig så lättad att hon äntligen har ett larm kring halsen om hon skulle ramla igen som hon gjort flera gånger det senaste året.

- Jo, du tror väl inte att jag tänker ha på mig det här sen, det här larmet som säkert någon legat och dött i? Smutsigt är det också, snöret som det hänger i. Har jag på mig det här, ja, då dör jag säkert, sa mamma. Och log.

Och jag började skratta, skratta åt min lilla mamma som äter som aldrig förr just nu och som tackar personalen från hemtjänsten och skojar med dem så att de börjar skratta. Som är så glad för de nya byxorna och de nya skorna som jag köpt till henne, som känner sig så fin i håret sedan jag klippte henne. Som är som en annan människa sedan hon fick nytt blod, rätt medicin och hjälp med det tunga arbetet. Vi skrattade länge tillsammans, jag och mamma.

- Vad har du tänkt nu, mamma, frågade jag. Har du tänkt att du ska bli en tonåring igen, eller?

- Hmmm... , sa mamma, log och plirade finurligt med ögonen när hon tittade på mig. Hmmm... ja, det kanske jag ska.