Igår var jag med min mamma och shoppade. I snigelfart. För min pyttelilla mamma går så långsamt med sin lilla, lilla käpp att det nästan känns som att vara ute och gå med en tvååring igen. Jag kan nästan inte gå så långsamt som min mamma kan. Så ibland gick jag före henne några steg. Hon vägrar att jag håller i henne, hon vill gå själv.
Idag har jag nackspärr som gör så ont att jag vill gråta. För jag vände mig om så många gånger för att se efter så att hon inte trillat. Det är inte roligt när föräldrar blir äldre alltid, fast jag är glad att hon hänger med den här våren också. Hon köpte nya skor och hon köpte en present till min dotter som tar studenten i nästa vecka. Hon log hela tiden, lilla mammma, när hon gick där på trottoaren med sin lilla käpp, hon var så lycklig att vara ute på en promenad. Och hon tyckte inte alls att det gick långsamt. Det är konstigt det där med hastigheter. Kanske är det jag som har blivit fartblind, när jag promenerar?
När mina barn var små och jag jobbade för fullt, var min mamma ofta barnvakt. Ibland var de med henne i stan och de var det alltid om det var den dagen studenterna sprang ut från sina skolor. Då brukade mamma köpa ballonger till mina små ungar och så gick de tillsammans till Per Brahe-gymnasiet och tittade på när studenterna sjöng och hängde ut genom fönstren och sprang ut. Sedan gick de med och tittade på själva studenttåget med alla sjungande och skrikande studenter på lastbilsflaken som körde genom hela stan.
Min mamma brukade säga att "så roligt det blir när mina barnbarn springer ut som studenter en dag". Den dagen kändes väldigt långt borta just då. Både för mig, min mamma och mina barn. Men nu är det dags att snart stå där på skolgården och se yngsta dottern och mammas barnbarn hänga ut genom fönstret och sjunga och skratta och skrika och vifta med sin vita studentmössa. Snart är studentens lyckliga dar här.
Och min mamma lever och jag lever och mina barn lever och vi får vara med om alltsammans. Jag hoppas att mamma kommer att orka stå där på skolgården och ta emot sitt barnbarn. Hon tror själv att hon orkar så då orkar hon säkert. Jag får tårar i ögonen när jag skriver om det nu. För inget alls i livet är självklart. Inget alls i livet kan vi ta för givet. Allt i livet är något att känna tacksamhet över. Allt i livet är en stor gåva från någonstans. Varendaste liten sekund!
Idag har jag nackspärr som gör så ont att jag vill gråta. För jag vände mig om så många gånger för att se efter så att hon inte trillat. Det är inte roligt när föräldrar blir äldre alltid, fast jag är glad att hon hänger med den här våren också. Hon köpte nya skor och hon köpte en present till min dotter som tar studenten i nästa vecka. Hon log hela tiden, lilla mammma, när hon gick där på trottoaren med sin lilla käpp, hon var så lycklig att vara ute på en promenad. Och hon tyckte inte alls att det gick långsamt. Det är konstigt det där med hastigheter. Kanske är det jag som har blivit fartblind, när jag promenerar?
När mina barn var små och jag jobbade för fullt, var min mamma ofta barnvakt. Ibland var de med henne i stan och de var det alltid om det var den dagen studenterna sprang ut från sina skolor. Då brukade mamma köpa ballonger till mina små ungar och så gick de tillsammans till Per Brahe-gymnasiet och tittade på när studenterna sjöng och hängde ut genom fönstren och sprang ut. Sedan gick de med och tittade på själva studenttåget med alla sjungande och skrikande studenter på lastbilsflaken som körde genom hela stan.
Min mamma brukade säga att "så roligt det blir när mina barnbarn springer ut som studenter en dag". Den dagen kändes väldigt långt borta just då. Både för mig, min mamma och mina barn. Men nu är det dags att snart stå där på skolgården och se yngsta dottern och mammas barnbarn hänga ut genom fönstret och sjunga och skratta och skrika och vifta med sin vita studentmössa. Snart är studentens lyckliga dar här.
Och min mamma lever och jag lever och mina barn lever och vi får vara med om alltsammans. Jag hoppas att mamma kommer att orka stå där på skolgården och ta emot sitt barnbarn. Hon tror själv att hon orkar så då orkar hon säkert. Jag får tårar i ögonen när jag skriver om det nu. För inget alls i livet är självklart. Inget alls i livet kan vi ta för givet. Allt i livet är något att känna tacksamhet över. Allt i livet är en stor gåva från någonstans. Varendaste liten sekund!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar