Jag äter tidig frukost och ser att den rosa franska rosenpelargonens rostfärgade blad blir allt färre och de friskt gröna allt fler. Innan vi åkte på semester planterade jag om den vackra blomman. Jag ville ge den en chans till. Inte visste jag vad de rostfärgade bladen berodde på. Var det brännskador? Virus? Rostangrepp? Ohyra? Näringsbrist?
Större kruka. Ny jord. Vattna. Iväg på semester.
Hemma igen ser jag redan flera friska gröna blad på pelargonen. De blir fler och fler för varje dag som går. Jag börjar nypa bort de rostfärgade. Känner mig glad att jag bestämde mig för att ge blomman en chans till i stället för att kasta bort den direkt.
Jag kan inte låta bli att fundera över likheten mellan att vårda en blomma och att göra detsamma för en människa. Miljön jag skapar för både rosenpelargoner och människor runt omkring mig betyder något. Små saker kan göra stor skillnad. Vänliga ord, leenden och omtanke är bästa näringen för människor.
Själv får jag glädjen att se det som vissnat blomstra. Detta gäller inte bara andra utan också mig själv som människa. Jag kan få mig själv att blomstra genom att ta hand om mig. Ge mig själv glädje. Där får jag kraft att sedan ge till andra.
Vilken vacker pelargon!
SvaraRaderaHa det bäst!