Idag är ingen vanlig dag ...

Idag är ingen vanlig dag. För vilken dag är en vanlig dag? Jag tror inte jag har haft många vanliga dagar i mitt liv. Idag är en alldeles ovanlig dag. Unik.

I helgen har jag köpt en egen kamera till Skrivklådan. Jag är så stolt och glad att jag jobbat ihop pengar till kameran. En egen kamera ger mig mindre stress och mer självständighet i arbetet som frilansjournalist. Förut har jag lånat kamera av uppdragsgivaren.

Jag jobbar på med artiklarna. Det går bra, jag börjar få rutin och jag känner mig nöjd med det jag gör. Det är också så roligt att få lära sig nya saker nästan varje dag. Möta människor som jag annars troligen aldrig skulle ha mött. "Jag har något att lära mig av varje människa jag möter. Inte minst om mig själv". Som Kay Pollak har sagt.

Mamma mår så bra som det är möjligt just nu. Det är jag tacksam för. Även om man fortfarande inte vet orsaken till hennes låga blodvärde, så är det ändå saker som är lättare för oss idag än för ett år sedan. Jag vet att när mamma är aggressiv och krävande så är hon egentligen trött. Andra dagar är hon en glad, positiv, söt, kärleksfull och vis åldrande kvinna. Jag vet att mamma åldras. Så är livet. Jag tar en dag i taget. Jag har ett nätverk att kontakta när mamma är dålig.

Idag ska jag kontakta min arbetsgivare där jag fortfarande har kvar min anställning, även om jag aldrig mer kommer att kunna arbeta där, av olika skäl. Min arbetsgivare ska skicka en ny sjukanmälan till Försäkringskassan åt mig. Jag måste också själv skicka in en ny sjukanmälan plus läkarutlåtandet. Det är så här det fungerar när man blivit utförsäkrad. Jag kommer att ansöka om att få bli sjukskriven till 75 %, eftersom jag har en utredd arbetsförmåga till 25 %. Du som läser får gärna hålla tummarna för att det också blir så för mig. Det kan behövas, tror jag. Det är väldigt svårt att få bli sjukskriven idag med de nya reglerna för sjukskrivning. Men cirka 40 % av de som blivit utförsäkrade blir sjukskrivna igen. Jag önskar att jag kommer att vara en av dem. Arbetsförmedlingen har sagt sitt efter programmet Arbetslivsintroduktion. De anser att jag är för sjuk för att arbeta mer än de 25 % jag gör idag. Jag önskar också att det inte dröjer alltför länge innan jag får mitt besked. Ovissheten är värst. Det är också tungt att jag inte får någon ersättning under tiden jag väntar på beskedet från Försäkringskassan.

All stress det senaste året med anhörigas sjukdom och utförsäkringen har satt sina spår i mig. Mina panikattacker är starkare än de varit på väldigt länge. Om inte jag visste vad det handlar om, skulle jag troligen ligga kvar stel av skräck i min säng hela dagarna. Inte våga ge mig ut utanför huset. Men jag går upp, trots att jag vaknar mitt i panik varje morgon. Jag gör yoga eller en andningövning och det lättar lite. Men trött blir jag, väldigt trött efteråt.

Samtidigt tänker jag; det blir bättre. Det måste bli bättre nu. När man nått botten finns det bara en väg kvar. Vägen uppåt. Allt i mitt liv är långt ifrån skit. Det finns russin i kakan också.