Orden från mötet med min handläggare hos Försäkringskassan har inte slutat surra i mitt huvud än.
Handläggaren sa att hon kommer att höra av sig med fler frågor till mig. Det kommer att bli fler blanketter att fylla i. Jag har fått tid för möte med Rehabsamordnare från min läkare. För Försäkringskassans skull, som min läkare uttryckte det (inte för min skull, alltså).
Jag har också fått den nya sjukskrivningen från min läkare. Jag är sjukskriven till sista januari 2012. Längre kan hon inte sjukskriva mig i taget nu med de nya reglerna i sjukförsäkringen. Sedan blir det nya samtal, kanske nytt läkarbesök, nya blanketter att skicka in till Försäkringskassan.
"Det allra bästa skulle ju vara om du bara fick vara ifred och läka i lugn och ro", sa min läkare till mig. Det tycker jag också. Men med de nya reglerna från Försäkringskassan kommer det att bli precis tvärtom, så som det verkar just nu.
Det känns som att jag vill gömma mig i en koja i skogen. Få vara ifred för världen.
Ja den sortens tankar känner jag mycket väl igen. Jag drömde ofta om en karg ö ute i havet, där jag skulle få vara alldeles ensam - jag och vädrets makter...
SvaraRaderaFlykttankar. Att slippa kämpa. Att få vara "i fred". Att få chans till återhämtning.
Varma lördagshälsningar!
Önskar dig ett stort varmt lycka till i läkningsprocessen. // KIKKI
SvaraRaderaStyrkekram till dig/Gela
SvaraRaderaHej, jag ville bara sända dig ett par av mina egna tankar, inte för att göra dig ledsen utan för att låta dig veta att jag tänker på dig. Jag blev nyfiken på dig när jag läste ditt inlägg tidigare i dag, det var något "ensamt och rädd" över det korta meddelandet på fb. Nu när min tekopp är fylld med starkt te med soja mjölk i och jag sitter här i Chapel Hill NC och önskar att jag kunde vrida tiden tillbaka 10 år och 3 månader.
SvaraRaderaJag gifte mig med en Amerikan, Jerry, flyttade till Dallas TX 1980 med mina döttrar Elizabeth(6) och Josephine(1.5)mer som en flykt ifrån, än en resa till något. Varje sommar sände jag flickorna hem till Vistträsk, en liten by i det inre av Norrbotten. Där lärde de sig att uppskatta blåbär plockade från en kvist och rakt in i munnen, att simma i iskallt sjövatten men mest att kunna springa över till mormor när man var sugen på en kram eller en pepparkaka. När så Augusti kom var det dags för mig att åka och hämta dem. Deras myggbitna armar och strålande ögon när de på klar svenska berättade om sommarens alla underbara äventyr var något jag såg fram emot när jag gick in i deras tomma rum och förstrött rättade till en redan tillrättad leksak.
Mormor och Vistträsk blev för dem något verkligt, inte bara ett par dagars besök utan de fick tillfälle att bli en del av just allt det som var en del av mig och min mor.
Åren gick och de ville inte längre äka till mormor varje sommar utan det blev varannan och betydligt kortare visiter. Jag fortsatte med mina höstbesök och tog för vana att alltid åka hem runt den 10 September och komma tillbaka 10 dagar senare. Min mor som vi alla skratade åt som vuxna för att hon var så glömsk försjönk mer och mer in i sig själv. Inte bara dementia utan även Alsheimer borrade sig in i hennes hjärna men jag fortsatte ändå mina besök under alla år även om den sista gången jag såg henne berättade hon ivrigt om sin dotter Kamilla som bodde i Texas. Ibland glimtade det till av igenkännade i hennes varma bruna ögon men oftast tittade de på mig som om jag var en främling. 2011 i Sept, ville inte min man att jag skulle resa hem och efter en kort diskussion om risker för ytterligare terrorist dåd främst då i Frankfurt som jag alltid reste över stannade jag hemma. Min mor dog den vintern och jag känner än hur ledsen jag blir över att jag missade det allra sista tillfället att träffa henne.
Det är så här Anna Karin att när ens mor är borta blir man så förbannat ensam, en ensamhet som ligger som en tjock gammal filt över den delen av sinnet som vill krypa ihop och bli tröstad om än bara imaginativt. Ibland när jag är riktigt ledsen säger jag ordet mamma, over and over bara för att det på något sätt ger mig tröst.
Strunta i matlagningen när du kommer dit, ge henne massor med kramar och sitt tyst och bara håll om henne. Be henne berätta om hon minns alla små episoder hon kommer ihåg om hur det var när du var liten, även om du har redan hört dem hundratals gånger. Sjung eller nynna för henne när du är där, låt varje litet besök bli en kärleksförklaring, snälla gör det bara för mig.
Hej Anna-Karin!
SvaraRaderaJa jag håller med, visst vore det skönt att bara få komma ifrån, få vila upp sig, hitta tillbaks till sig själv och sin styrka, sen, tänker jag, är jag stark nog att kunna hantera sjukskrivning och försäkringskassa, tanken är att, efter jag vilat upp mig då är jag stark nog att bli starkare och starkare även om sjuskrivning och försäkringskassa lägger sig i.
Jag vet faktiskt inte om det är en flykt-tanke eller inte hos mig. Jag förstår att du har liknande tankar.
Men faktiskt, jag har funderat på att ta tjänstledigt i 3 månader, åka till Thailand, bara vara, räknat på vad det kostat, funderat på hur jag skall lägga upp det för chefen m.m. Denna tanken var med mig 1-2 veckor. Sen så satte jag mig och mediterade och kände efter om jag på djupet verkligen skulle göra detta...jag blev förvånad, mitt djup sa att detta var fel väg. Jag skulle se till att byta jobb, vara kvar här i Sverige, för annars när jag kom tillbaks så skulle jag hamna på samma plats som innan.
Och det känns sant. Mitt djup är vist.
Om du sätter dig ner och mediterar till en plats där du känner dig helt trygg och helt hel i dig själv, vad säger ditt djup/din själ/... till dig då?
Jag vet inte om jag på något sätt hjälpt dig med det jag skrivit ;-)
Men jag skickar dig iaf kärlek nu och hoppas att du hittar en inre vishet som kan hjälpa dig på din nuvarande väg.
Varm kram
Fredrik
Till Kamilla Kirch:
SvaraRaderaDet låter som du har haft tuffa erfarenheter i livet, jag känner med dig. Var varmhjärtad mot dig själv, i den situationen så visste du inte hur det skulle bli i framtiden, med all fakta du hade då så valde du så som du gjorde. Ta hand om dig själv.
Kram Fredrik
Här har jag ett klipp från en högertidnings ledarblogg. Det lyder:
SvaraRadera”En svällande sjukvård är absolut inget mått på välfärd i ett samhälle.”
Om man drar ner på sjukvården. då ökas alltså välfärden! Vilket recept!
Kan du tolka det på annat sätt Anna-Karin? undrar Kalle i Tallbackahyddan.
SoF: En karg ö i havet, det skulle jag också kunna tänka mig. Fast kanske inte just idag, mitt i stormen. ;) Jo, visst är det flykttankar, det inser jag. De kommer gärna när man är trött.
SvaraRaderaEn fin advent önskar jag dig! Tack för att du läser och skriver till mig.
Kram!
Kikki: Tack så mycket! :)
SvaraRaderaDet är tålamodsprövande att läka samman efter en utbrändhet/utmattning. Men min diagnos är positiv, det är jag mycket tacksam för.
Kram!
Gela: Tack, Gela! :)
SvaraRaderaJag önskar att du har en riktigt fin advent där du är.
Stor kram till dig!
Kamilla: Tack för allt du så generöst delar med dig av från ditt eget liv till mig här i min blogg.
SvaraRaderaDin berättelse strålar ut värme och kärlek genom orden, den är mycket vacker och berörande att läsa. Jag förstår att det måste ha känts jobbigt för dig att inte vara nära din mamma när hon gick bort.
Min pappa dog utomlands för en ganska lång tid tillbaka sedan. Han dog alldeles ensam och vi hade nästan ingen kontakt med varandra. Fortfarande kan jag ibland tycka att det var så sorgligt att han skulle dö ensam. Men inget som jag kan göra något åt. Jag är glad att vi var vänner när han dog, även om vi inte hade mycket kontakt.
Jag pratar mycket med min mamma idag och vi kramas länge och så ofta som vi kan.
Allt gott till dig, Kamilla.
Stor kram!
Fredrik: Tack för det du skriver till mig, Fredrik. Jag tror att det är när man är trött som de här känslorna av att vilja "fly" dyker upp. Det är säkert ett skydd inifrån eftersom man inte läkt färdigt än, tror jag.
SvaraRaderaJag fortsätter att meditera, där hittar jag den friden jag behöver för att orka just nu och också ledning inifrån mig själv om hur jag ska vidare i mitt liv.
Allt gott till dig, Fredrik, ta väl hand om dig. :)
Stor kram!
Kalle: "Ja, ja, hur tänker de", tänker jag när jag läser det du skriver om klippet, Kalle. Så olika vi kan tänka, vi människor.
SvaraRaderaEn fin och rofylld advent önskar jag dig. Jag läste i Carolas blogg att du varit ute i blåsten och fått en pinne i huvudet, ta väl hand om dig. Själv så håller jag mig inne i det här blåsiga vädret. Lugnast så. Snart ska jag dricka glögg och äta pepparkakor och tända det första ljuset i adventsljusstaken. :)
Stor kram!
Förstår hur du känner det till 100%. FK knäcker folk. Kan man inte begära skadestånd? Hoppas du orkar. Många tänker på dig. kram cathrin
SvaraRaderaCathrin: Det är tuffare än någonsin att vara sjukskriven idag. Jag önskar inget hellre än att jag var frisk och arbetsför till 100 %. Men nu är jag inte det. Jag kan inte göra mer än jag gör. Det är lika bra att acceptera att det är som det är och lägga min energi på det som jag känner ger mig kraft. Jag har trots allt härdats en hel del genom de här många åren som sjukskriven. Jag har också ett skyddsnät kring mig, människor jag kan tala med och ni som skriver till mig här i cyberrymden är också en del av mitt skyddsnät, faktiskt.
SvaraRaderaDen dagen jag vet hur beslutet från FK blir när det gäller mig, kommer jag att undersöka om jag kan få ersättning retroaktivt för tiden fram till beslutet (om jag får ersättning beviljad). Just nu är det bara att vänta. Jag tar en dag i taget.
Tack för det du skriver till mig, Cathrin. Ta väl hand om dig.
Kram!