Livets tvära kast

Min lilla mamma har man konstaterat är undernärd och har risk för liggsår. Hon äter nästan inte alls längre, bara lite glass. 

Jag var hos henne idag och det var en fin stund med mamma, trots att läget är som det är just nu. Vi kan prata med varandra. Hon hade bett mig köpa nya gardiner till henne och en ny duschmatta. Jag hängde upp gardinerna hos henne. De var tunna, vita och med broderade stora vita blommor på. Mamma tyckte mycket om gardinerna och såg så lycklig ut, fast trött. 

Jag kramade mamma länge innan jag lämnade henne och berättade för  henne hur mycket jag älskar henne och alltid har gjort. Vi log mot varandra. Jag såg in i hennes vackra, klara blå ögon och undrade för mig själv hur länge till jag kommer att kunna göra det. 

Livet är ändligt i den formen vi lever just nu, jag och mamma. Men jag tror att vad som än händer, så följer själarna från de som vi älskar oss också efter det vi kallar döden. Jag tror att det finns ett evigt liv, fast i en form som vi kanske inte kan föreställa oss så länge vi är människor så som jag är just nu. 

När ett liv som man älskar sakta tynar bort märker man vad som är det viktiga i livet. Det är så mycket som sjunker undan och blir till ingenting. Det viktiga i livet är att se in i ögonen på den man älskar. Kunna säga det man vill säga till varandra. Att kunna hålla om varandra. Ta hand om varandra. Minnas de vackra minnena man har haft tillsammans.

Imorgon ska jag först på möte med min Rehabsamordnare. Sedan ska jag direkt efter vara med på möte med sköterskan och läkaren hemma hos mamma. De ska försöka se om de kan få mamma att äta på något sätt. Kanske blir det ett korttidsboende två veckor. 

Det enda jag vill är att mamma ska slippa att ha ont och att hon får ha det så bra som det går, och så som hon själv vill ha det så långt det är möjligt. Hon är inte dement, hon är "bara" trött. 

Vi människor åldras, även om man ibland önskar att det inte var så.

När jag kom hem idag hade jag fått ett utbetalningskort från Försäkringskassan på 3/4 sjukersättning. Jag har inte fått beslutet än från Försäkringskassan. 

Vågar jag tro att det här är sant? 

Vågar jag tro att jag blivit beviljad sjukersättning en gång till? 

Jag vill tro att det är så. Det här behövde jag verkligen just nu. 

Idag har jag gråtit massor.

Först tårar efter att jag varit hos mamma. Sedan tårar när jag fick se utbetalningskortet från Försäkringskassan. 

Sorgen blandas sannerligen med glädjen på ett märkligt sätt i livet ibland.

Jag ber mycket nu för tiden. Till vem vet jag inte säkert. Men jag ber.