Blott en dag, ett ögonblick i sänder

När jag och min äldsta dotter, som åkt hem spontant för att hälsa på mormor, får se dig, mamma, där i sängen på sjukhuset, har du ett stort blåmärke över halva pannan, en bula och ett litet sår. Du berättar att du skulle gå på toaletten på natten och ramlade. Du kunde inte ta dig upp själv. Det kom personal och hjälpte dig.

Du säger att du har inte ont. Nästan hela tiden när du pratar ler du. Den småblommiga, milt rosa sjukhusrocken har precis din färg. Den klär dina ljust blå, vackra ögon. Du som kallades "Blåöga" av de unga soldaterna som vinkade till dig från tåget när du var 14 år och stod där vid stationen och vinkade åt dem. Det var ditt tonårsnöje; att vinka till soldaterna som åkte förbi, på väg till krigsgränsen vid Norge. Ibland var det någon som slängde en lapp till dig och ropade "Blåöga", har du berättat. En lapp med en adress så att du kunde skriva brev till honom. Det gjorde du.

Ditt vackra, självlockiga, vågiga grå hår har ungefär samma färg som den grå mohairkoftan du har på dig. Du fryser inte nu längre. 

Du har efter flera försök lyckats få i dig de tabletter som doktorn vill att du ska ta.

På bordet intill din säng står den stora mattallriken full med svenska röda äpplen som jag åkte och köpte i Gisebo i förrgår till dig. Du sa i helgen att du längtade så mycket efter svenska äpplen. Du blev så glad när du fick dem, höll i dem, tittade på dem och vi luktade på dem, du och jag. Det var Ingrid Marie och en annan äppelsort. Jag bjöd din rumsgranne, en kvinna på 92 år med milda, vackra ögon på ett av dina äpplen. Igår hade du gnagt lite, lite på ett av äpplena. Du sa till mig att det hade smakat gott.

Sköterskan berättade att du druckit lite näringsdryck. Hon bad mig försöka få i dig lite mera. Jo, du drack. Kanske två matskedar, kanske mindre.

Jag fikade hos dig. För bara tio kronor fick jag en god skiva kanelvetelängd, några fyllda rån och en jordnötskaka och saft. Du satt upp när jag fikade. Du ville ha en lillfingerstor bit av kanellängden, inte mer.

Vi pratade med varandra. Du är klar, du tycker att människorna på sjukhuset är snälla mot dig, du var så glad att få träffa ditt barnbarn, min dotter. Efter en stund var du trött och jag hjälpte dig till sängen.

Du bad mig köpa tandstickor. Min äldsta dotter stannade kvar hos dig när jag gick till apoteket på sjukhuset. Jag köpte med mig en väldoftande handkräm för du hade så torra händer. Den blev du glad för och smörjde in dina händer och underarmar med den.

Just nu är jag så tacksam för varje stund jag ser att du inte lider, mamma. Att du kan le och för det vi säger till varandra. Från sjukhuset försöker man påskynda att du ska få komma till ett korttidsboende.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder ...