Vaxproppen och svimning

Denna vaxpropp ... Först till vårdcentralen. De gav upp.

Skickade mig med akutremiss till öron på sjukhuset.

Där försökte läkaren peta och suga ut vaxproppen tre gånger med paus emellan.

Jag svimmade två gånger.

Först i stolen.

Sedan föll jag ihop på golvet. Inget kul.

Fast en bravad i sig. Att svimma två gånger på samma dag. Och ändå våga gå tillbaka in i undersökningsrummet. Det var starkt och modigt gjort av mig, tycker jag.

Det är märkligt det här med att svimma. Jag har gjort det vid undersökningar till och från sedan jag var tre år gammal. Först känner jag obehagskänslor i magen och sen går allting blixtsnabbt. Jag vet inget mer, inget alls om vad som händer med mig. Det är först när jag vaknar som jag förstår att något hänt.

Andra gången när jag vaknade efter svimningen igår, låg jag på golvet med sex sköterskor/läkare som stod på golvet och tittade ner på mig. Jag kände som att jag var med i en scen i Doktor House, väldigt obehagligt och också overkligt. Särskilt som att inte Doktor House var där.

Efteråt blir jag trött och matt i hela kroppen. Fick faktiskt åka rullstol för allra första gången i mitt liv igår. Genom de långa korridorerna i sjukhuset för att komma ut därifrån. Jag var för matt och för yr för att orka gå på mina egna ben. Som jag förstått det är det ett blodsockerfall som man får när man svimmar. "Ta och ät något sött när du kommer hem", sa man till mig på öronkliniken. Och det gjorde jag ju gärna. Väl hemma i min säng igen där jag kunde vila mig och hämta kraft.

Personalen på Öron/näsa/hals var empatisk och skicklig. Fin utrustning hade de också.

Fast vaxproppen sitter där den sitter.

Jag ska till sjukhuset nästa torsdag igen. Det är inget annat än en vaxpropp som har satt sig ovanligt illa till i mitt öra, sa läkaren. Skönt att veta det i alla fall.