Nyorientering och relationer

Igår låg jag mest på soffan och läste.

Bland annat läste jag tankar om att när någon man älskar dör, så påverkar det alla runt omkring som haft någon relation till den människan. Hela flocken, skulle man kunna säga. Relationer kastas om. För så viktig är en enda människa, att det finns aldrig någon som fullt ut kan ersätta en annan. Varje människa är unik. Därmed är också varje relation är unik.

Jag läste också om hur man i sorgearbete hamnar i en fas som kallas nyorientering. Där man börjar se framåt och fundera över hur livet blir nu, när den människan som dött inte längre finns så som han/hon brukade göra.

Jag tror att jag är just där nu i mitt liv. Än en gång. I fasen nyorientering.

I mitt huvud surrar tankar kring vad jag vill med resten av mitt liv. Vad är mest viktigt? Vad känns som onödigt?

Ska jag skriva klart romanen som jag håller på med eller finns det annat som är viktigare? Kanske handlingar i stället för ord?

Ska jag fortsätta med Skrivklådan eller ska jag kanske göra något annat?

Vilka människor vill jag ge till av min tid och kraft?

Vad är egentligen det viktigaste i mitt liv och hur tar jag hand om det?

Hur ska jag skapa ett bra liv för mig själv?

Vad är, idag, ett bra liv för mig?

Vad lärde jag mig av det som hände?

Det är många frågor. Inte riktigt lika många svar ännu, inifrån mig själv. Fast de kommer, det vet jag.

Jag vet vilka som står mitt hjärta närmast. Samtidigt som jag vet att jag ska släppa dem fria, vill jag ha kraft nog att finnas där för dem när de behöver mig.

Jag vet att om jag inte har mig så har jag inget som helst. Så den viktigaste relationen av alla i mitt liv är den med mig själv. Den vissheten övar jag mig varje dag på att förverkliga för mig själv. Komma ihåg att fråga mig; vad behöver JAG idag?

En dag faller pusselbitarna på plats.

En erfarenhet rikare går jag vidare.

Igen.

Alla kaos går över.

De tar bara olika lång tid.