Valborgsmässoafton när jag var liten

Det var kallt om benen fast att jag hade finaste kalasbyxorna på mig när jag, mamma, pappa och lillebror gick för att fira Valborgsmässoafton tillsammans med de andra i det lilla samhället där vi bodde.

Utanför det röda gamla trähuset som var småskola, samlades alla samhällsinvånare som kunde den här kvällen för att fira våren.

Jag hade på mig en ny vårkappa. Det hade mamma också. Alla flickor och deras mammor skulle helst ha en ny vårkappa till Valborgsmässoafton. Vi hade gjort oss fina i håret innan vi gick till skolgården. Jag hade en liten hatt på mitt huvud. Min lillebror hade keps, fina långbyxor och sin finaste jacka. Pappa var finklädd i kostym och rock. Det var 60-tal.

De olika familjerna stod som i små grupper framför skolhuset och väntade på att kyrkokören skulle börja sjunga "Sköna maj" och alla de andra vårsångerna. Man hälsade på varandra och pratade lite. Sedan stod man där med sin "flock" omkring sig, sin familj.

Borta vid den stora brasan på skolgården sprang det redan fullt med barn kring den otända elden. Jag hade mycket spring i mina smala kalasbyxklädda ben och ville också springa där. Fast mamma ville helst att jag stod nära henne och lillebror och pappa. Jag kunde ju springa omkull och slå mig eller få gräsfläckar på mina kalasbyxor. När elden tändes fick jag absolut inte springa runt den. Mamma var rädd att jag skulle börja brinna, kanske brinna upp.

Allt folket tystnade när kyrkokören började sjunga. Kören stod på skolhusets trappa. Det var högtidlig stämning runt omkring. Alla barnen var tysta. Det räckte med en blick från en vuxen så visste man att man skulle vara tyst som barn.

Jag tyckte om att lyssna på sången. Jag kände mig lycklig inuti. På min kappa hade jag första maj-blomman. Det var fest i samhället. Jag gillade att känna feststämningen hos människorna. Samtidigt tyckte jag inte om att känna hur det där sprittet i mina ben var tvunget att stilla sig när det egentligen ville spritta ut i vild glädjedans över att det äntligen var Valborgsmässoafton.

Efter vårsångerna och vårtalet var det dags att tända elden. Jag stod och såg på när de andra barnen sprang runt den. Det knastrade från den stora brasan. I luften flög eldgnistor som blev till aska. Röken sved i mina ögon om vinden förde röken åt hållet där jag stod. Jag frös om mina ben och om mina händer. Fast värmen från den brinnande, orangefärgade brasan i vårkvällen växte sig allt starkare och värmde mig. För att till sist slockna.

Efteråt gick alla människorna, jag, lillebror, mamma och pappa hem till våra folkhem.

Fåglarna kvittrade som om de aldrig kvittrat förut.

Kring Storån lyste vitsipporna i det pastellfärgade skymningsljuset.

Det jublade i mig av glädje!

Nu visste jag säkert att det var vår.

Och äntligen fick mina skuttiga ben fira på sitt eget sätt i en vild, skuttig dans hemåt den allra första vårkvällen det året.