Min artikel som jag skrev så fingrarna glödde är 1:a på Newsmill idag!
Välkommen att läsa och om du känner för det att dela det jag skrivit.
Jag skriver för att synliggöra det som sker i Sverige idag.
Från hjärtat/
Anna-Karin
P.S. Min artikel handlar om mycket mer än vad rubriken säger. Mitt eget rubrikförslag till artikeln var "Ett sjukt samhälle skapar sjuka människor".
Lästips: "Klyftorna i samhället växer, allt fler utförsäkras ..." (Martin Mobergs blogg)
Där tog du en guldmedalj Anna-Karin!
SvaraRaderaPolitik är att vilja, men vilja det rätta.
”Så fjärran från Alliansens som det bara går att komma”
Din nya maskrosbild är toppen. En handfull nyplockade
blommor på en trädgårdsstol. De ser lite tilltufsade ut
men det är väl undermeningen. Två skapelser du kan
vara stolt och glad över. En lycka du inte kan mista ;)
Kram ( ) Kalle
Tack, Kalle. :)
RaderaVad som känns som det rätta för mig kan ju kännas som helt fel för någon annan. Det viktiga för mig är vi människor får uttrycka det vi känner och tror på. Och här i Newsmill fick jag just den möjligheten. Det känns bra. :)
Jag har börjat fotografera med en annan kamera nu. Fick sån lust att göra en ännu mer personlig bild till mln blogg än den jag hade förut. Och då gjorde jag det. Att skapa känns som att leka för mig, det gör mig glad. Maskrosorna på bilden är från min trädgård.
Kram
Å, vad bra skrivet! Jag blir så glad att du orkar och på ett tydligt sätt kan förmedla vad så många går igenom. Jag tror tyvärr att de som mest borde ta åt sig helt enkelt inte är riktigt kapabla att göra det. Ibland är människors tänkande så enkelspårigt att det inte går att rucka hur man än bär sig åt. Men jag hoppas att opinionen växer sig riktigt stark mot det sjuka samhälle vi har i dag. Och jag hoppas att det ska hända grejer vid nästa val...
SvaraRaderaKram! Veronica H
Tack, Veronica! :)
RaderaVi människor har olika perspektiv med oss i livet. Förhoppningsvis kan vi genom samtal och nyfiket lyssnande lära oss av varandra. För allas vårt bästa. Det vill jag tro. Det är viktigt, både idag och inför framtiden.
Allt gott!
Läste precis din artikel i Newsmill och måste bara få säga TACK! Tack för att du sätter ord på det som jag, och säkert också många andra, känner och upplever.
SvaraRaderaTack för att du läste och för dina ord till mig.
RaderaJag har fått mycket stor och positiv respons på artikeln som jag skrivit. Den största respons jag någonsin fått på en artikel.
Det gör mig glad och hoppfull. De allra flesta människor vill gott, tror jag. Ibland är det bara som att vi inte riktigt når fram till varandra. Det är viktigt att vi samtalar med varandra med öppna hjärtan, redo att försöka förstå varandras situation.
Allt gott!
Hej!
SvaraRaderaJag läste din artikel på Newsmill och jag håller verkligen inte med dig för fem öre. Men jag är nyfiken på hur du ser på samhället.
Förklara för mig hur vi i Sverige idag skall ha råd med att låta människor som lider av svårdiagnosticerade subjektiva sjukdomar komma in i arbetslivet på egna villkor? Var skall vi ta dessa pengar ifrån? Tycker du att jag som jobbar 100% med tre barn att ta hand om med rygg och nackproblem pga ett stillasittande jobb, skall betala ännu mer skatt så att de som inte klarar av att jobba skall slippa?
Tack för att du läste det jag skrivit och för att du delar med dig av dina tankar kring det.
RaderaFör det första så förstår jag inte riktigt hur du menar med "svårdiagnosticerade subjektiva sjukdomar". Det skulle jag önska att du förklarade närmare för mig. Vad är det för "sjukdomar" som du tänker på?
Min önskan är att alla människor som vill och har förmåga ska kunna ha ett arbete i Sverige. Fast så som arbetsmiljöerna ofta ser ut idag klarar inte alla människor den stress och press som finns där. Vi har skapat ett samhälle där människor orkar arbeta en viss tid. Hur snart man "brister" är individuellt och beror på hela livssituationen. Ingen människa orkar att prestera på topp hela tiden.
Det handlar om att skapa ett människovänligt samhälle, ett samhälle där människor får lov att vara människor. Att få vara trötta ibland. Att få ta sig andhämtningspauser. Att få lov och ha råd att vara hemma om de blir sjuka eller om barnen blir sjuka för att de inte ska slita ut sig själva i förtid. Ett samhälle där människor växer och orkar arbeta länge i stället för motsatsen.
Var ska vi ta dessa pengar ifrån, frågar du mig, så att människor (vilka du nu menar) ska kunna komma in i arbetslivet på egna villkor? Jag anser att det redan finns pengar till det. Det handlar om vad vi väljer att lägga de pengar som finns i samhället på. Om fördelning. Om att de som har mest får ge till de som har minst, kort förklarat. Sverige har råd att ge alla invånare en basal ekonomisk trygghet anser jag. Arbetsför eller icke arbetsför.
Om just du ska betala ännu mer i skatt kan jag inte uttala mig om. Kanske jobbar du i ett lågavlönat yrke? Jag förstår att du troligen har det stressigt. Stressen sätter sig kring rygg och nacke och förvärras om man har ett stillasittande jobb. Det var så alltsammans började för mig själv.
Sedan kan det hända oväntade saker i livet som gör att man, även om man som jag själv trodde att jag skulle orka pressen och kände mig stark, ändå till sist brast. Kollapsade. Det önskar jag ingen annan människa att behöva uppleva. Det är en mycket lång läkningsprocess att komma tillbaka efter en kollaps beroende på hur djupt man fallit och många får aldrig tillbaka den kraft de en gång hade. Man klarar helt enkelt inte stress eller press längre. Både kropp och själ lägger av för att skydda sig själv.
Jag har en fråga tillbaka till dig:
Varifrån anser du att vi ska ta pengar till de allt fler människor i Sverige som kollapsar på grund av att vi har ett omänskligt samhälle som pressar sönder oss därför att prestera är det enda som räknas?
Vem ska betala för dig om du en dag skulle bli svårt sjuk och inte kan resa dig längre hur gärna du än vill?
Demokrati bygger på att alla har lika värde och att vi som kollektiv tar ansvar för våra medborgare.
Om ett land t ex har dålig ekonomi, ska det påverka alla och inte endast de svagaste. Det är min åsikt.
Allt gott!
Trevligt med någon som svarar och inte bara blir sur för att man håller med.
RaderaOm mig själv, nej jag har inget särskilt lågavlönat yrke, jag jobbar som programmerare och ligger väl på en lön strax över medel.
Jag anser att vi i Sverige har råd att vara sjuka. Vi har en karensdag men sedan får vi sjuklön som varierar men som väl ligger från 60% av lönen och uppåt.
För mig är det väldigt enkelt. Som människa har du ett ansvar. De flesta människor som är långtidsarbetslösa är lågutbildade och har lågstatusarbeten som inte är stimulerande. Vems ansvar är det att man har hamnat där? Om man inte skaffar sig en utbildning och anstränger sig i skolan får man betala för det resten av livet. Att börja jobba i kassan på ICA eller annat lågstatusjobb är kanske stimulerande i ett par år men sedan kommer man troligtvis att tycka att man är värd bättre. Högre lön och mer ansvar, problemet är bara att det arbetet inte erbjuder de möjligheterna. Då återstår för de flesta att börja plugga, och ordna ett arbete som stimulerar mer än det sliter.
Samhället ser ut som det gör. Vi som arbetar får betala för allting i samhället. Vi utgör en skrämmande liten del av samhället. Tänk dessutom på att alla arbeten som är i offentlig sektor betalas med andras pengar. Det som genererar pengar är den privata sektorn. Det finns inget samhälle i världen där någon annan modell har varit framgångsrik. Jag antar att du är socialist men alla socialistiska länder har det gått åt skogen för, modellen fungerar inte.
Ett samhälle som är solidariskt i överkant kommer att gräva sin egen grav eftersom det finns för många människor som kommer att missbruka den generositeten, ett samhälle som är osolidariskt kommer att leda till ökade klyftor och otrygghet. Vägen att gå är en kompromiss där ett socialt skyddsnät finns men som ställer krav på människor.
Svårdiagnosticerade subjektiva sjukdomar är sjukdomar där patienten beskriver en åkomma som inte vetenskapligt går att verifiera. Ex fibromyalgi, elöverkänslighet, utmattningsdepression osv. Man kan omöjligen gå till doktorn och fejka cancer, men det är möjligt att fejka de sjukdomar jag beskrivit. Jag säger dock inte att de finns, men de går inte att ta ett blodprov och vetenskapligt bevisa någon av sjukdomarna jag beskriver. Därför måste ett samhälle skydda det sociala skyddsnätet genom att vara kritiska och grundliga i diagnosen av dessa sjukdomar, vilket troligtvis känns diskriminerande för den drabbade.
Jag har själv erfarenhet av människor som arbetstränar och tycker att många av dessa uppvisar en märklig bild av sitt eget ansvarstagande. En god vän till mig som har ett företag berättade om en arbetstränande som inte kunde komma till hans firma på en vardag för att han skulle möblera lägenheten. En kvinna på mitt jobb beklagade sig över att hon inte själv fick bestämma när hon skulle arbetsträna. Visst jag förstår att ett sådant tillvägagångssätt hade varit det ultimata, men med en statlig kassakista som inte är oändlig är detta inte möjligt.
Jag läste Nike Markelius brev i DN och något mer trångsynt och själviskt har jag knappt sett. Hon uppvisade ingen som helst förmåga till självinsikt och tyckte att hon var kulturarbetare och borde få någon form av cred för det. Men om jag vill sitta och spela trummor i något band som ingen vill lyssna på, skall någon annan betala för det då?
I ett samhälle anser jag att personens ambition och kreativitet inte skall tyngas ner av andra människors brist på detsamma. Utan dessa människor utvecklas inte ett samhälle. Titta på Kamprad, Bill Gates, Steve Jobs. Snorrika, visst, men hade det varit bättre om en större del av deras rikedom skulle delas ut till andra? Jag tror tvärtom att det ger mer tillbaka till mänskligheten om dessa människor och nya Kamprad, Gates och Jobs får större möjligheter, framför allt tidigt i karriären att kunna leva på sitt arbete.
Tack för dina tankar, jag uppskattar att människor kommenterar här i min logg. Antingen man delar mina åsikter eller inte.
RaderaDu har alltså inget lågavlönat arbete, skriver du. Så även om du då har stress-symptom som värk i axlar, nacke och rygg, så har du i alla fall inte ekonomisk oro på grund av låg lön eller ingen lön alls. Det gör att du troligen håller längre i vår stressade tid. Flera olika faktorer samverkar för att man ska kollapsa av utmattning. Ingen människa kan prestera maximalt hela tiden. Om den negativa stressen samtidigt under lång tid är mycket hög både privat och i arbetet kan vem som helst rasa ihop i en liten hög. Det sker varje dag i Sverige att människor kollapsar av utmattning. Och antalet ökar.
När det gäller de sjukdomar du nämner har jag själv diagnosen utmattningssyndrom med panikångest. En anledning till att jag bloggar är att jag vill berätta om hur det är att leva med de besvär som jag och allt fler i dagens Sverige drabbas av.
Jag ger dig länken till mitt senaste inlägg om utmattningssyndrom och där finns också en länk till forskaren Michael Mazyas hemsida. Han jobbar på Karolinska Institutet och kan förklara för dig med sina ord mer om vilka funktionsnedsättningar det idag går att bevisa att man får när man blir utmattad: http://wwwmaskroskvinnan.blogspot.se/2013/04/forlamad-av-stress-forskare-forklarar.html
Jag kan så klart också förklara för dig vad det innebär att bli utmattad och konsekvenserna efteråt, eftersom jag själv upplevt det. Man kan bli utmattad i olika grad. Själv var jag så dålig att jag var på gränsen att dö. Du kan läsa under t ex etiketterna "Utmattad?", Psykisk ohälsa eller Utmattningssyndrom och försöka att leva dig in i hur det är. Vem som helst kan drabbas av en utmattning. Och det är i första hand mycket ambitiösa och kreativa människor som älskar sitt jobb eller det man gör som drabbas. Man måste ha brunnit för att kunna bli utbränd.
Eftersom allt fler människor med den diagnosen som jag har sjukskrivs, också nu i det nya sjukskrivningssystemet som Alliansen skapat, så är väl det ett bevis tydligt nog på att de här sjukdomarna verkligen existerar. Jag själv som har den funktionsnedsättning jag har efter utmattningen och lever med dagliga panikattacker vet verkligen att min egen diagnos existerar. Det talar min kropp och själ om för mig varje dag. Fast jag ser det numera som en friskhetssignal inifrån mig själv att reagera på alltför mycket stress. En varningsklocka från min kropp om att nu får jag ta det lite lugnare.
Min stresströskel är mycket lägre idag än innan jag kollapsade. Därför är det svårt för mig att kunna arbeta på en vanlig arbetsplats i Sverige idag med det höga tempo som är där.
Så jag har av egen lust och kraft valt att starta eget och jobbar med den arbetsförmåga som jag har idag, 25 %. Det innebär att jag kan styra över min arbetstid på ett helt annat sätt än om jag var anställd.
I en lugn miljö med färre intryck och med möjlighet att ta pauser när jag känner att jag behöver det utan att de är tidsbestämda kan jag fungera arbetsmässigt till viss del av dagen. Dit har jag kommit idag. Fast det har varit en mycket lång resa med många bakslag på vägen för mig. Tålamodskrävande och tungt. Som en lång uppförsbacke med många gropar som jag fallit i och fått klättra upp ur igen.
(fortsättning följer)
(fortsättning)
RaderaI en lugn miljö med färre intryck och med möjlighet att ta pauser när jag känner att jag behöver det utan att de är tidsbestämda kan jag fungera arbetsmässigt till viss del av dagen. Dit har jag kommit idag. Fast det har varit en mycket lång resa med många bakslag på vägen för mig. Tålamodskrävande och tungt. Som en lång uppförsbacke med många gropar som jag fallit i och fått klättra upp ur igen.
Jag håller med dig om att man som vuxen frisk människa har ett eget ansvar för sin situation. Precis som att samhället har ett ansvar för sina medborgare. Det handlar för mig om ett ömsesidigt ansvar.
Man kan delvis påverka sin inkomst genom att söka sig till utbildningar och yrken där lönen är hög och där det finns arbetstillfällen.
Fast man kanske är en människa som sätter andra värden högre än en hög inkomst? Man kanske vill hjälpa/vårda andra människor. Eller man kanske vill jobba med något inom kulturen. Man kanske faktiskt vill ha roligt på sitt jobb, känna att det man gör som meningsfullt. Och vad det är för en människa är ju individuellt. Då innebär det kanske att man väljer ett yrke där lönen är lägre. Alla människor sätter inte pengarna först i livet.
Om alla människor i Sverige idag skulle välja att medvetet utbilda sig till yrken där lönen är hög, hur skulle det då bli inom vården? Hemtjänsten? Hur skulle det se ut i kassorna på ICA? Vem skulle sitta där? Vem skulle städa på sjukhus, företag, i privata hem och hos myndigheter och riksdag? Till exempel. Berätta hur du tänker där för mig.
"Vi som arbetar får betala för allting i samhället", skriver du. Jag anser att det är vi som är sjuka och de som är arbetslösa i Sverige idag som får betala för att du har den lönen som du har. Dina skattesänkningar är det vi som t ex är sjuka som får betala. Inte bara med sämre ekonomisk ersättning utan också med ökad oro inte minst på grund av systemet med utförsäkringar, sämre sömn, sönderstressade relationer, mer negativ stress, ännu sämre hälsa, mer press från samhälllet i stället för rehabilitering och stöd.
Det är de svagaste grupperna i Sverige som får betala för att de redan starka grupperna i vårt samhälle har fått det ännu bättre ekonomiskt idag.
Jag precis som du betalar skatt. Som sjuk har man ofta medicin som man ska betala. Jag behöver en bostad och mat och kläder precis som du. Jag har all rätt i världen att ha en basal ekonomisk trygghet oavsett om jag är arbetsför eller icke arbetsför. Därför att vi alla har ett människovärde. Både du och jag. Vi har ett värde som människor utan koppling till prestation.
(fortsättning)
(fortsättning)
RaderaNej, jag är inte socialist. Jag är också partipolitiskt obunden. Oavsett vilket parti som kränker människor eller skapar orättvisor i samhället, så reagerar jag mot det. Man behöver inte vara socialist för att man inte är kapitalist. Man kan vara något helt annat. Medmänniska.
Jag är medmänniska i stället för motmänniska. Jag är för ett samhälle där människor får lov att vara människor. Jag är för ett samhälle som får människor att känna tillit i stället för att bli misstänkliggjorda. Jag är för ett samhälle som får människor att växa i stället för att krympa. Jag är för ett samhälle där människor mår bra och har möjlighet att hitta balansen igen om de ibland faller omkull. Jag tror på ett samhälle där vi människor stöttar varandra i stället för att stöta bort varandra. Jag tror på medmänsklighet för människans överlevnad. Min drivkraft i livet är inte att själv samla på mig så mycket pengar som möjligt, utan att leva i ett samhälle där så många människor som möjligt mår bra. Inklusive mig själv.
Du har ditt perspektiv genom de berättelser som du hört och genom det du sett i din verklighet. Och jag har mitt perspektiv genom det jag själv upplevt, genom de sjukskrivna människor jag mött genom åren i många olika sammanhang i min verklighet.
Det finns sanningar i både ditt och mitt perspektiv tror jag. Inget i livet är helt svart eller vitt.
Fast det är en minoritet av de sjukskrivna som fuskar. De har inte minst de senaste årens misslyckade försök att få fram fuskare i ljuset hos t ex FK bevisat. Och att de allra flesta människor hamnar i sjukförsäkringen igen efter en utförsäkring är ännu ett bevis för att fuskarna hos de sjukskrivna är mycket få om man ser till helheten.
Ska då det stora flertalet av de sjuka utsättas för så mycket kontroller och ifrågasättanden att de blir ännu sämre, för att ett fåtal kanske fuskar? Nej, det anser inte jag. Byråkrati och kontroll kostar mer än det smakar i ett samhälle. Dessutom förlänger den ökade pressen på de sjuka själva sjukdomstiden. Det blir alltså ännu dyrare för samhället med de förändringar i sjukförsäkringen än vad det var förut, som jag ser det.
Cancersjuk eller utmattad, vad än det är som gör att man inte just då orkar arbeta, så anser jag att man har rätten som människa att bli trodd. Att få den tid man behöver för att återhämta sig både fysiskt och mentalt. Att bli lyssnad till. Att få den hjälp man behöver. Och att ha en basal ekonomisk trygghet. Den ekonomiska tryggheten är viktig när man är sjuk. Ekonomisk oro förvärrar sjukdom. Oavsett diagnos.
Allt gott!
P.S. Mina frågor till dig är kvar och obesvarade från dig: Vem tycker du ska betala för dig om du blir sjuk? Om du till exempel drabbas av en utmattningsdepression?
RaderaHur tycker du att vi ska finansiera den ökande faktiska ohälsan bland de sönderstressade människorna i Sverige idag?
Det är dyrt att skapa ett samhälle som gör människor sjuka.
Hej och tack för ditt svar. Några tydliggöranden från min sida.
RaderaJag säger inte att ex utmattningssyndrom inte finns, jag säger bara att de inte går att bevisa. Det är problematiskt. För det hade ju varit bättre för alla om det gick att bevisa. Det går att mygla, jag vet jag har gjort lumpen. Där var det en klar majoritet som myglade. Föräldrar myglar varje dag i vårt land, de vabbar när de själva inte orkar, vill eller kan gå till jobbet för att det kostar dem mindre. Så fort ett bidragssystem införs kommer folk att mygla, om man inte tror det om sina medmänniskor är det fint och snällt, men naivt och kostsamt för samhället.
Om jag förstår dig rätt menar du att jag tjänar mer på de sjukas bekostnad, jag anser att jag tjänar mindre på grund av de sjuka. Jag tycker att människor skall ha möjlighet att forma sina egna liv i så stor utsträckning som möjligt. Man skall även kunna leva på en låg lön om man väljer ett lågavlönat yrke som ej framgångsrik kulturarbetare eller ett omvårdnadsyrke. Det går knappt i Sverige idag med det skattetryck vi har, och det var näst intill omöjligt innan jobbskatteavdraget.
Jag anser för samhällets bästa att det alltid måste löna sig att arbeta mer än det lönar sig att inte arbeta. Så var det förr, så är det inte idag. Det är absurt när man får mer pengar när man är hemma som arbetslös eller sjuk än om man arbetar, så kunde det vara för. Kostnaden tex för att ta sig till jobbet kunde utradera vinsten med att arbeta, då blev det mer ekonomiskt fördelaktigt att vara hemma.
Kort sagt så tycker jag att vi skall ha ett samhälle som ger sjuka bidrag, men som också ställer krav på de som får bidrag. Dessa krav skall anpassas efter individen tillsammans med den bidragstagandes läkare och försäkringskassan. Att som Nike spotta på dessa människor, och framför allt gensvaret hennes brev fick tyder enligt mig på ett utbrett missnöje med att dessa krav (att komma tillbaks till arbetet) ställs. Om man inte kan få jobb som kulturarbetare så att man kan försörja sig är det dags att vakna upp och skaffa sig en utbildning så att man kan få ett jobb som marknaden efterfrågar. Det är inte individen som skall ställa krav på samhället att man skall få ett jobb som man vill ha.
När det gäller ICA så anser jag att man givetvis får jobba där om man vill och man trivs, men tyder det inte för dig som att människor brister i sitt personliga ansvar när så många lågavlönade framför allt är de som är sjukskrivna? För det är knappast på det viset att dessa jobb är mer krävande eller jobbigare än andra jobb. Jag tror att det handlar om ett missnöje som till slut sätter sig i kroppen.
RaderaJag tror inte att jag har ont i rygg och axlar för att jag är stressad, även om jag inte utesluter det. Jag tror att jag har dessa problem för att min kropp inte orkar med den arbetsställningen dag ut och dag in. Givetvis anser jag att min arbetsgivare tillsammans med mig har ett ansvar att göra det som går för att skapa förutsättningar för att jag skall klara jobbet. Detta sker också, jag tar ett personligt ansvar och går på gym och yoga, min arbetsgivare erbjuder gratis massage. Men om detta inte fungerar måste jag ta mitt ansvar och leta efter ett annat jobb, innan jag hamnar i den sitsen att jag inte klarar av att arbeta längre.
Om jag trots det blir sjuk och måste bli sjukskriven tycker jag som dig att samhället skall bekosta detta, jag har aldrig menat något annat. Däremot anser jag inte att jag skall ha lika mycket pengar som när jag arbetar. Jag måste acceptera att jag inte kommer att ha råd att åka på semester eller köpa ny bil och att mina barn inte kommer att kunna få vad de vill (detta är i och för sig inte fallet nu heller, med undantag för att jag åker på semester kanske var tredje år). För att vara beredd på detta sparar jag pengar varje månad så att jag har en buffert. Något som är näst intill unikt i Sverige idag. För många förväntar sig att samhället skall ta hand om dem. Jag skall ta hand om mig själv i första hand, och sedan får jag hjälp av min familj i andra hand och i tredje hand går jag till samhället för hjälp. Hade fler människor agerat på detta sätt hade du och andra som är sjuka fått det bättre. Det jag är mest emot är människor som utnyttjar systemet, som inte tar eget ansvar och som för lättvindigt utnyttjar samhällets resurser.
Hoppas du fick svar på dina frågor och tack för svaret. Allt gott till dig med!
Visst finns där alltid en viss del människor som myglar. Fast det är en mycket liten del som verkligen gör det visar statistik och forskning och det är också mina egna upplevelser.
RaderaJag tror att det är väldigt få människor som vill vara sjuka, leva som sjukskrivna med allt negativt som det innebär. De allra flesta människor vill i sig själva arbeta med den kraft de har, ingå i ett sammanhang. Det behöver man inte tvingas till. Den driften finns inuti de allra, allra flesta av oss. Så tror jag.
Sedan kan det också finnas perioder när man inte orkar hur gärna man än vill. Antingen beroende på sjukdom eller för att man kanske har obalans i sitt liv på något sätt. En obalans kan man ibland balansera upp själv och hitta kraften igen. Genom att ändra sin livsstil.
Som sagt så är det de sjuka och utsatta i Sverige idag som får betala för att de som redan är starka och har ett jobb har fått det ännu bättre. Det finns ingen tvekan om att det är så de ökade klyftorna i samhället vuxit fram. Och det är som jag ser det en medveten strategi. En strategi som kommer att slå tillbaka på oss alla, tyvärr, om inte det blir en förändring.
När det gäller vilka arbeten som människor önskar att ha och vilka arbeten som verkligen finns, så tycker jag att det ska fungera från båda håll; det ska finnas möjligheter för människor att arbeta med det de har gåvor till att arbeta med. Antingen det handlar om kultur eller om att vara programmerare. Marknadskrafterna ska inte helt styra det som finns i människors hjärtan. Sedan får man så klart ta konsekvenserna av att välja ett låglöneyrke. Det finns, tack och lov, andra värden än pengar i livet.
Att arbeta i butik i ett låglöneyrke sliter av flera olika skäl mer på kropp och själ än att vara chef. Man har sämre möjligheter att självständigt styra sin tid, sina pauser ofta inom låglöneyrken. Det blir också ekonomisk stress för att lönerna är låga. Med en låg lön har man sämre möjligheter att ta ledigt på fredagen för att åka till golfbanan och träffa andra chefer. Tro mig, jag har jobbat som sekreterare i många år och sett de förmåner och möjligheter chefer har att leva ett mer självstyrande liv. Så klart har de ett stort ansvar och jag tycker att det också ska visa sig i lönekuvertet. Inom rimliga nivåer. Alla människors arbete har ett värde. Att en människa tjänar 100.000 kr/månad och en annan människa tjänar 10.000 kr/månad är för mig absurda löneskillnader, oavsett ansvar och position i yrkeslivet.
Du resonerar sunt när det gäller egensvaret för hälsan och för att eventuellt byta jobb när du känner hur det du nu har sliter på din kropp, tycker jag. Jag önskar att jag själv bytt jobb innan jag körde helt slut på mig själv. Fast det är typiskt för många av oss utmattade att vi till sist efter många, många års negativ stress både privat och i arbetslivet, blir så utmattade att vi inte orkar byta arbete eller yrke fast att vi egentligen inser att vi skulle göra det. Det är nog bara den som själv verkligen varit utmattad som kan förstå den stora trötthet som det innebär. En fysisk och psykisk kollaps som stänger av mig som människa känslomässigt och också förnuftsmässigt. Negativ stress gör tyvärr att man blir mer eller mindre "dum i huvudet".
Yoga har hjälpt mig mycket i mitt läkande. Och meditation. Fast när jag blev utmattad fanns det inte en läkare som pratade om något sådant eller ens trodde på det. Det fanns inga yoga-grupper och själv hade jag ingen aning om vare sig yoga eller meditation. Jag fick lära mig avslappning i en grupp av en psykolog. Sedan fick jag söka mig fram, jag läste i tidningar om vad som hjälpt andra utmattade.
Det är mycket bra att människor idag är så medvetna om meditation, medveten närvaro och yoga. Det är en positiv utveckling i vårt samhälle tycker jag. Jag tror att vi redan tidigt i skolorna behöver få in de "ämnena".
Jag kan lova dig att det har blivit en mycket stor skillnad för mig just ekonomiskt att bli sjukskriven jämfört med om jag skulle ha kunnat arbeta heltid. Det kommer att påverka min livssituation ekonomiskt resten av mitt liv, ända in i döden.
RaderaSom tur är finns det andra värden i livet än pengar, som jag skrev tidigare. Så jag ser till att skaffa mig ett så bra liv som möjligt med de resurser som jag har.
Tack och lov har jag alltid varit sparsam och haft koll på min ekonomi och har och har haft en buffert.
Fast om jag helt mist min ersättning som sjukskriven hade jag klarat mig en begränsad tid. Och vad gör man då om man saknar arbetsförmåga på grund av sjukdom? Jag vill ha ett samhälle där man kan känna sig trygg i att man kan ha ett tillräckligt bra liv som människa också om man blir sjuk.
Som vuxen människa har man rätt att vara ekonomiskt självständig. Man ska inte behöva låna pengar av vänner eller släktingar för att man har blivit sjuk, som Fredrik Reinfeldt uttryckt (se artikel av mig i Newsmill). Och inte heller "leva på" sin partner, där finns en risk för att man kan fastna i en dålig relation som människa.
Jag inser att man inte kan ha samma standard som sjukskriven som när man arbetar. Fast man ska ha en basal ekonomisk trygghet. Man ska kunna känna sig trygg i att bo kvar i sitt hem, inte behöva flytta för att man har blivit sjuk, om inte man själv vill det. Och jag tycker att man har precis lika stor rätt som någon annan människa att både köpa sig en ny bil, åka på semester och göra precis allt det som man har råd att göra, beroende på ekonomiska förutsättningar. Ofta handlar det om prioriteringar och var man befann sig i livet när man blev sjuk.
Det är till exempel tuffare ekonomiskt att bli sjukskriven den tiden i livet när man har barn att försörja än när barnen har flyttat hemifrån.
Den ekonomiska stressen som läggs på en sjuk människa sliter inte bara på den sjuke, utan gör också att många relationer tar stryk och ibland gör det att relationer helt tar slut av den pressen.
Man ska kunna ha ett bra liv också som sjukskriven, kort och gott. Det ökar ju förutsättningarna för att kunna bli frisk att bo bra, kunna äta bra, kunna åka på semester, köpa de kläder man behöver utan att behöva känna ont i magen av oro för ekonomin. Och ju större möjligheter man får till att bli frisk/friskare, desto större möjligheter att kunna komma in i förvärvsarbete igen eller starta eget kanske, så som jag själv gjort, med den arbetsförmåga som man har.
Så är det inte som sjukskriven idag i Sverige. Många sjukskrivna har en oerhört tuff ekonomisk situation. Det kan inte minst diakoner inom Svenska kyrkan vittna om. Ensamstående med barn som är sjuka och inte har pengar vare sig till mat eller mediciner. Jag har själv mött människor under min period som sjukskriven som inte har haft råd att hämta ut sina mediciner ibland. Och hur ska man då kunna bli frisk? Och arbetsför?
Tack för att du delar med dig av dina tankar. Det är alltid intressant att få ta del av hur andra människor tänker, tycker jag.
Jag önskar att du tar dina besvär med nacke och rygg på allvar och fattar positiva beslut för dig själv innan du helt tappar kontrollen som jag själv gjorde.
Allt gott och en härlig, avkopplande sommar önskar jag dig!
När jag hörde och läste om det senaste "käcka" förslaget att människor med psykisk ohälsa ska tvingas att arbeta så tänkte jag genast på dig. Du är rätt kvinna att ta pennan och bekriva hur de svagaste i samhället har det. Det finns alldeles får få som för vår talan. Jag säger som en del övriga skribenter här - Tack för att du använder din skrivförmåga att sätta ord på detta. kram
SvaraRaderaTack, Cathrin, både för att du tänkte på mig och för de fina orden till mig.
RaderaJag kan helt enkelt inte låta bli att skriva om det jag upplever sker i vårt samhälle idag.
Stor kram till dig!
Maskroskvinnan Anna-Karin Mattsson, du borde vara
SvaraRaderatalskrivare åt någon handlingskraftig politiker. ( ) Kalle
Ja, Kalle. Om jag bara får rejält betalt för det jobbet, så kan jag visst tänka mig att vara spökskrivare åt en handlingskraftig politiker som vill människor väl. :) Förutsatt att han/hon och jag har samma åsikter. :)
RaderaKram