Att göra eller inte göra - det är frågan

 

Det var en gång för länge, länge sedan en kvinna som älskade att göra. Nästan alla dygnets timmar när hon inte sov, så gjorde hon något. Hon lockades av så mycket att hon inte kunde hålla fingrarna borta från det. Att använda sin kropp, att se resultat av det hon gjorde, åh, vilken njutning, vilken glädje!

Göra var kvinnans liv. Var hon orolig för något såg hon till att fylla händerna med saker att göra. Vad som helst, för att hålla undan sin oro.

En dag tog kvinnans ork slut. Hux flux. Fast egentligen inte. För varningssignalerna genom åren hade varit många. Fast så upptagen som kvinnan varit med att "göra", märkte hon dem inte förrän det var för sent.

Där låg hon med all sin oro och hennes kropp vägrade lyda henne. Vägrade göra. "Göraren" hade gått i strejk. Krävde nya arbetsvillkor. Med pauser och med tid för eftertanke. Plats för mer skratt.

Det tog lång tid innan kvinnan kunde acceptera den nya livssituationen. Att vara utan sin "görare" var omtumlande. Hon fick lära sig att säga nej. Lära sig att be om hjälp. Lära sig att vila. Att lägga sina händer i knät utan att göra något alls. Brinna lite mindre för att inte bränna ut sig själv fullständigt.

Långsamt började "göraren" i henne att lita på kvinnan igen. Ett steg i taget gav "göraren" kvinnan tillåtelse och kraft att göra saker igen. Fast inte som förut. Inte längre tjugo bollar i luften samtidigt. Utan en sak i taget var det som gällde nu. Inte tio projekt igång samtidigt. Utan helst ett i taget och göra färdigt innan något nytt.

Kvinnan fick tillbaka sin kreativitet, lust att göra saker, alltmer. Fast varje gång hon körde över sig själv fick hon bakläxa av "göraren" och kunde vara helt utslagen en tid igen. Innan kraften var där igen.

Numera funderar kvinnan varje morgon över vilka saker hon vill göra just den här dagen. Känner efter hur hon mår inuti. Hon skriver upp det hon har lust att göra. Väljer ut de tre saker som har högst prioritet och ser till att genomföra dem. Resten av allt det som kvinnan vill göra och faktiskt också orkar den dagen, ser hon som en bonus.

Någonstans läste kvinnan att det finns forskare som hävdar att människan en gång i tiden, när hon var en jägare, arbetade 1/3 av dygnets vakna timmar, vandrade (var i rörelse) 1/3 av dygnets timmar och 1/3 av dygnets vakna timmar satt människorna tillsammans och pratade och skrattade tillsammans. Det finns forskare som menar att det är så som vi människor mår bäst av att leva. Då som nu.

Det där funderar kvinnan över ibland. Hur människan levde då. Och hur människan lever idag i vår tid.

Kvinnan har också lärt sig att när det gäller det som känns jobbigt och stressande i livet att göra, är det bästa hon kan göra för sig själv att ta tag i problemet. Att göra något åt det som kan göras något åt.

Idag känner kvinnan att hon hittat en bättre balans i sitt liv än förut. Hon lever inte längre för att göra, utan för att leva. Hon gör det hon känner lust att göra, så långt det är möjligt. Hennes liv är inte längre fullt av göra. Utan där finns också plats för stunder av att inte göra. Återhämtning. Tid för eftertanke med händerna i  knät. Tid för att sänka axlarna under en kraftgivande meditation. Plats för tystnad. För skratt och socialt liv.

Kvinnan är idag mer en VAR-else än en GÖR-are.

"To be. Or not to be." (Shakespeare)

"To do too much. Or to be." (Anna-Karin)


(Kvinnan i berättelsen är jag. Om nu någon läsare inte redan insett det).

Det här inlägget är skrivet med en särskild hälsning till Agneta i Piteå. Tack, Agneta, för att du inspirerade mig att skriva om mina tankar kring "görandet" i mitt eget liv.