Frankrike dag 2: Monets trädgård och Trouville, Normandie

Så var jag då äntligen vid entrén till Monets trädgård i Giverny.

I Paris morgonrusning lämnade vi Eiffeltornet bakom oss och styrde kosan mot den lilla byn Giverny för att uppleva Monets trädgård. Monets trädgård, denna trädgård och detta hus som jag läst så mycket om och köpt mig en vacker bok med underbara bilder i för många år sedan. Bläddrat i den och drömt om att en dag få uppleva både huset, interiören och trädgården i verkligheten.

Så nära en dröm man haft i många år kommer tanken "Tänk om jag blir besviken?". Fast jag blev inte besviken. Redan när jag steg in i trädgården kantad av en liten bambuskog kände jag friden lägga sig inuti mig. Här var gott att leva. Här var en plats av paradiset på jorden. Skapad av konstnären Claude Monet själv.

Blåregnet hade inte börjat blomma än över bron i Monets trädgård.

Skönheten bor i det enkla.

Trädgårdsgångar kantade av daggkåpa.

Trädgårdsgångarna var kantade av samma växt fast olika växter. Däremellan var det huller-om-buller-trädgård.

 

Ja, precis som i en tavla, eller hur!

På näckrosbladen promenerade söta små svarta andungar omkring.

Jag på Monets vackra bro med den kända gröna färgen.

Claude Monet föddes i Paris 1840 fast hans familj flyttade sedan till Le Havre. Redan när han var liten bestämde han sig för att bli målare. Han målade mycket och gick också i en konstskola en period.

Så småningom efter att ha målat många av dåtidens vanliga porträtt och motiv med den teknik som alla andra gjorde, tröttnade Monet och kände för att prova att måla på ett nytt sätt. Han började måla med korta penseldrag och byggde upp sina motiv ungefär som pixlarna i ett fotografi. Det han ville fånga i sitt måleri var själva upplevelsen i nuet. Något som för mig påminde om mindfulness när jag läste om Monet.

Monet älskade ljuset och hur det förändrade motiven han målade. Han älskade att försöka måla av ljusets speglingar i vattnet. Han tyckte att världen innehöll så mycket ondska och elände att han ville måla det vackra som fanns i livet och ge det till världen.

Konstkritikerna hånade Monet för hans sätt att måla. En kritiker kom på uttrycket impressionistiskt måleri som ett hånfullt uttryck. Ett uttryck som aldrig förut använts.

Så upptäckte människorna, folket, Monets tavlor. Först i USA där han fick de första framgångarna. Senare också i Frankrike och andra delar av världen. Impressionismen blev älskad av folket och därmed var succén ett faktum för Monet.

Som utfattig och nybliven änkeman med två barn kom han en gång till Giverny för att söka sig ett hus till sin familj. Han hittade det stora huset med trädgård som kom att bli Monets trädgård. Hyrde det i början. Så småningom fick han råd att köpa huset och trädgården. Ännu senare kunde han köpa till mark för att skapa vattendammar och också anställa trädgårdsarbetare.

Monets rosa och gröna hus. Röda och rosa pelargoner i mängd framför huset.

Så mycket Monet i de här färgerna för mig.

Monet blev 86 år gammal. Den mesta tiden av sitt liv tillbringade han med att skapa sin trädgård med syftet att måla av den i olika ljus. Hans trädgård var hans eget levande konstverk och hans liv. Ett levande konstverk som fortfarande är vid liv trots att det förföll efter hans död. Räddades av två amerikanska kvinnor som började en insamling för att återställa huset och trädgården efter Monets ritningar som alla fanns kvar.

Monet var morgonmänniska. Tidigt på morgonen gav han sig ut i sin trädgård och planterade och planerade för att sedan måla. Han var noga med vilka färger som fick lov att finnas i trädgården. Han använde många enkla, vanliga blommor som fick fröså sig precis som de ville. Han blandade in dyra, ovanliga växter som han ruinerade sig på, som han själv uttryckte det. Resultatet blev en fantastisk huller-om-buller-trädgård. En impressionist-tavla IRL som är svårslagbar och som ständigt visar nya ansikten för den som besöker trädgården.

Monet var också gourmet och hade en stor grönsaksträdgård. Det vackra rosa huset målade han själv inuti i olika nyanser. Mycket pasteller. Väggfärgen var ibland densamma som färgen på ett stort skåp. Så att skåpet smälte in i väggen. Ljusblåa trösklar och mintgröna väggar. Matsalen var soligt gul i en mjuk nyans för själen. Matbord och stolar hade samma nyans som väggarna. Där samlade Monet alla sina vänner och sin familj för att äta och diskutera tillsammans. Färgerna i Monets hus kändes lekfulla för mig och fick mig att tänka på Villa Villerkulla och Pippi Långstrump.

Efter maten kanske Claude Monet tog med sig några av sina konstnärsvänner till sin ateljé där hans tavlor var i fokus. Mitt i ateljén hade han placerat stora soffor för att man skulle kunna sitta avslappnat och titta på konsten på de höga väggarna och diskutera hur man upplevde den.

Utsikt över trädgården inifrån huset. Man fick inte fotografera interiören.

Åh vad jag önskar att jag för en endaste timme kunde förflyttat mig bakåt i tiden där jag vandrade i Monets vackra trädgård. Jag ville haft på mig en vit, lång klänning och promenerat där tillsammans med Monet och pratat om livet med honom. Pratat om blommorna och om näckrosorna och kärleken och döden.Bett honom visa mig sina favoritplatser och favoritblommor just den dagen. Frågat honom vad som var hans drivkraft när han blev utskrattad av kritikerna. Hur han orkade fortsätta med det han trodde på trots att han var luspank och behövde pengar till sig och sin familj.

För i en trädgård, antingen det är Monets trädgård eller vilken annan trädgård som helst, finns allt det som ryms i livet. Det nyutspruckna och det vissnade. Det levande och det döda. Fröet ur det döda som blir till nya blommor. Det som inte blev som man trodde lika väl som det som blev så mycket mer fantastiskt än man ens kunde ana. Det förutsägbara och det överraskande. Döden, livet och evigheten. Kretsloppet som vi alla är en del av. Antingen vi vill det eller inte.

Jag älskade att vandra bland alla blommor och växter i Monets trädgård. Jag kunde stannat där hela veckan så att bussen kunde plockat upp mig på hemvägen kände jag.

Fast precis som livet självt, så var det snart dags att lämna för något nytt.

Nästa mål var Trouville och Deauville i Normandie. De rikaste parisbornas badorter sedan cirka 250 år tillbaka. Med breda, långa sandstränder kantade av fantastiska, vackra gamla hus.

Vi kom fram på kvällen. Hotellet låg precis intill stranden och Casinot. Vårt rum på sjunde våningen hade en mäktig utsikt över La Haute Seine-bukten. Tidvattnet är elva meter där, så utsikten skiftade mycket från morgon till kväll.

Utsikten från hotellrummet var hänförande.

Tidvatten på elva meter gjorde att båtarna ibland låg i vatten, ibland på sandbotten.

Casinot i Trouville där det är diskotek, restauranger och olika arrangemang under högsäsong.

På kvällen blev det en liten rundvandring i Trouville som avslutades på en mysig restaurang med en tre-rätters middag och vin för den som ville. Tre-rätters middagar med vin till var det i stort sett varje kväll på den här resan. Alla var lika fantastiskt goda som man förväntar sig dem i Frankrike, förutom en enda som jag ska berätta om senare.

Den här kvällen i Trouville åt jag en mycket god skaldjurspaté med smakrik sås till förrätt. Sedan åt jag en stor bit vällagad och välsmakande torsk med ris och pestosås. Efterrätten kom in i vackra höga glas. Där låg äppelsorbetkulor i Calvados. Gott fast för just mig lite väl mycket Calvados. Så till sist hällde jag av en del Calvados och kunde smaska i mig sorbeten till sista mumsbit. Tre personer fick dela på en flaska vin. Den här kvällen drack jag lite vitt vin och vatten. Som grädde på moset avslutades hela menyn med en god liten Espresso.

Efter mycket god mat, mycket prat och skratt med nyfunna vänliga och glada reskamrater, lämnade vi restaurangen var för sig eller i par.

I Trouville innan "fallet".

Solen var på väg ned och jag ville absolut se solnedgången vid havet. Med raska steg promenerade jag mot solen. Fast min promenad fick ett hastigt och smärtsamt avbrott. Jag fastnade med min högra fot i en grop i asfalten, föll handlöst framlänges fast någonstans i fallet tänkte jag "akta huvudet" och vred mig åt sidan så gott jag hann. Jag tog emot med händerna i asfalten och jag kände båda knäna och den högra höften slå i den hårda asfalten. Sedan låg jag där och gnällde för mig själv och tänkte att det var bäst att jag tog det lugnt när jag reste på mig.

En vänlig brunögd man kom springade fram till mig och hjälpte mig på fötter. Han såg mig rakt in i ögonen och jag kände att han sökte efter hur jag mådde egentligen efter fallet.

Till min glädje kände jag att jag var hel, inte ett endaste ben brutet. Jag kunde gå, vilken lycka! Och mina glasögon hade klarat sig, vilken tur eftersom jag glömt att ta med extra glasögon på semestern. (OBS! Glöm INTE det, mina vänner, om ni reser bort. Jag kommer aldrig mer att glömma extraglasögon efter den här händelsen, tror jag).

Jag var visserligen mörbultad, fortfarande i lätt chocktillstånd, på min armbåge fanns ett skrapsår som blödde och det brände på mina knän och insidan av mina händer. Fast jag var hel, tack gode Gud, kände jag. Kanske var det mamma, som jag tror är en ängel idag, som skyddade mig i fallet? Inte den enda skyddsängeln som det kändes som att jag mötte under den här resan.

Sedan gick jag ned till stranden med min man som helt missat att jag föll och vi tog kort på solnedgången.

För vem vill missa en solnedgång i Trouville? Inte jag i alla fall.

Vidunderligt vackert och detta magiska ljus.

På stranden i Trouville efter "fallet".

"När mörkret sänker sig är gryningen redan på väg." (Anna-Karin)

#bloggswe