Frankrike dag 3: Trouville, Deauville och Honfleur

Det fanns oändliga mängder vackra hus längs med stranden i Trouville.

 

Den här dagen gick vi mot strömmen. Ja, inte strömmen i vattnet utan mot det de allra flesta av de andra bussresenärerna gjorde; åkte till Normandiekusten för att höra om Dagen D och landstigningen som är särskilt aktuell just i år.

Jag kände inte alls för att höra om krig och gå på krigskyrkogårdar på min semester i år. Däremot kan jag tänka mig att åka på en semester längre fram för att höra om landstigningen och dagen D. De som var med på utflykten dit hade fått läsa och höra mycket intressanta saker, fast också känt starka tunga känslor kring allt som skedde där.

Själv så levde jag à la Monet; jag valde ljuset och glädjen den här dagen. Solen sken och vattnet låg stilla som en spegel.

Oboj! Vilket vackert väder!

Vi började med att promenera på strandpromenaden i Trouville i riktning mot Le Havre. Där, liksom i Deauville, fanns som en bred gata av härligt mjuka och promenadvänliga bräder att gå på. Det ena huset mer vackert än det andra kantade vägen där vi gick.

Nu för tiden innehåller de här stora husen för det allra mesta semesterlägenheter som ägs av flera personer. Fast en gång i tiden ägdes de av enskilda familjer.

Undrar vilka människor som bott här genom åren?

Rikt dekorerade hus som inspirerar och sätter igång kreativiteten.

Små smala gränder kantade av gamla hus i normandisk stil.

Ett av mina favorithus längs med stranden.

Vackra stämningsskapande och mustiga färger.

 

Nästan allra längst bort åt Le Havre till låg hotellet "Les Roches Noires" där till exempel författaren Marcel Proust vistades flera gånger. Han ska ha skrivit en del av sitt mästerverk "På spaning efter den tid som flytt" där. En romansvit i flera delar som jag har i min bokhylla på svenska och som jag redan som 21-åring drömde om att läsa på franska. Hmm... vissa drömmar kan ta tid innan man förverkligar dem. Den drömmen har jag kvar att förverkliga.

Hotellet Les Roches Noires i Trouville.

Den kände författaren Marcel Proust tillbringade perioder på Les Roches Noires.

Marcel Proust har skrivit om hotellet Les Roches Noires i ett brev kan man läsa här på skylten.

Vykortet som Marcel Proust en gång i tiden skickade från Les Roches Noires.

Marcel Proust var mycket sjuk redan som barn. Det var anledningen till att han började skriva böcker och blev författare. "På spaning efter den tid som flytt" är den berättelse där han berättar om Madeleine-kakan, om hur han när han äter en Madeleine-kaka får fram minnen från när han är liten och lycklig. Marcel Prousts beskrivning av den här upplevelsen har skapat uttrycket "Madeleine-kaka". Det vill säga att när man vill förmedla att en smak eller doft framkallar starka kanske glömda minnen inifrån en själv, räcker det att man säger att "det här är min Madeleine-kaka", så förstår människor hur man menar.

Marcel Proust var bara 41 år när han dog. Han hade judiskt påbrå. Det ledde till att hans arbeten brändes på bokbål i Nazityskland i universitetsstäderna 1933. 

När jag skriver om det nu påminns jag om att reseledaren under vår busstur nämnde många kända fransmän med olika ursprung. Judar, italienare, spanjorer, österrikare, ryssar med mera med mera. Man kan ju fundera över vilka som är egentliga fransmän eller vilken nationalitet man nu än väljer i tider som dessa när man gärna vill köra bort vissa grupper av människor ur olika länder, till exempel Frankrike.

Var Marcel Proust fransman eller var han det inte? Spelar det någon roll? Han levde sitt liv i Frankrike. Hans livsverk och hans författarskap är något som Frankrike idag är mycket stolta över och en del av Frankrikes och världens stora kulturarv.

"På spaning efter den tid som flytt" är en romansvit i sju delar på närmare tretusen sidor. Förutom att boken skildrar Frankrikes societetsliv från den tiden och alla förändringar som skedde, analyserar Proust också sitt eget själsliv i romansviten.

Stora delar av sitt liv levde Marcel Proust isolerad på grund av sin svaga hälsa. Han hade mycket svår astma och var nära att dö flera gånger. Läs gärna om hans liv i Wikipedia till exempel.

Jag undrar om mästerverket "På spaning efter den tid som flytt" kommit till om Marcel Proust varit frisk och stark. Eller om där funnits bra astmamediciner på den tiden. Vad tror du? Hur som helst skapade han en mening med sitt liv genom att skriva. Trots sin ohälsa.

Den kända författarinnan Marguerite Duras vistades också under flera perioder på samma hotell som Marcel Proust fast under senare år. Hon anses som en av de stora författarna under andra hälften av 1900-talet.

Trappan strax intill hotellet har fått namn efter författarinnan Marguerite Duras.

Så märkligt var det, att när jag efter Frankrike-resan hamnade vid ett bokbord i Varberg där man sålde böcker för 60:-/kg, låg där ett exemplar av Marguerite Duras mest kända bok "Älskaren". Konstigt är det ibland i livet. Så klart köpte jag boken. Den är i ett vackert tryck och jag betalade 20 kronor för den. Knappt. Ibland känns livet som att det av någon anledning binds samman av olika trådar till en enda stor väv, för mig.

Efter att ha känt historiens och litteraturens vingslag en bra stund över oss där vid hotellet, beundrat samma utsikt som både Marcel Proust och Marguerite Duras en gång gjorde, vände vi om och gick samma vackra väg tillbaks på stranden.

Jag vilar benen och njuter av allt vackert runt omkring mig.

God egentillverkad glass i många olika smaker på stranden i Trouville.

Färgrik slush som jag aldrig smakade utan bara fotograferade.

Nedsvalkade av en fantastiskt god glass med smak av kaffe och vanilj, tog vi en liten non-stop-båt över kanalen precis utanför hotellet och vips så var vi i Deauville, de rika Parisbornas badort med märkesaffärer där det gick att handla en liten, liten handväska för 40.000 kronor om man kände för det.

Mycket vackra och välskötta gamla hus byggda i typisk normandisk stil. Korsvirke, små torn, detaljrikedom. Pittoreskt och charmigt som Trouville, bara ännu mera prydligt och välvårdat. Fast att det bara skilde en kanal mellan badorterna skilde bilmärkena och glansen på bilarna sig åt. Det syntes tydligt var de allra rikaste turisterna höll till.

Underbara milslånga brädvägar att promenera på längs med stranden.

Vi gick och vi gick och vi gick och när vi rundat ett nybyggt kvarter intill stranden kom vi fram till en oändligt lång rad av badhytter. Utanför badhytterna var där små vita snirkliga staket som delade av. Varje liten badhytt hade namn efter en känd skådespelare eller regissör. Allt från så tidiga skådespelare och regissörer som Vivian Leigh och James Dean fram till mer moderna regissörer och skådespelare som Lasse Hallström och Roger Moore.

Roger Moore och John Travolta, två av flera amerikanska filmnamn bland Deauvilles badhytter.

Vilken av alla namn skulle jag lägga handen på? Det fick bli James Deans.

Anledningen till alla hundratals namn på skådespelare/regissörer är att Deauville American Film Festival sker varje år här sedan 1975. Känns lite märkligt med en hyllning till den amerikanska filmen i Frankrike där man fortfarande dubbar alla filmer till franska förutom på tre biografer i Paris. Fast av någon anledning så finns den här festivalen i Frankrike. Har du som läser mer fakta om varför så är jag nyfiken på det och du får gärna berätta om det för mig. Kan filmfestivalen vara en sorts hyllning till Amerika eftersom så många amerikanska soldater stupade här i trakterna vid landstigningen? Jag funderar.

Att gå längs med badhytterna och läsa alla namnen gav i alla fall massor av anledning till att samtala med varandra om filmer. "Aha, där är ju hon, vilken film var det hon spelade i?." "Och titta, James Dean, tänk att han dog så ung och ända hann bli så känd som skådespelare." "Och titta där, Lasse Hallströms namn är med här, den ende svensken här verkar det som."

Det kändes som att där inte var någon ände på alla badhytter och alla namn fast till sist tog de i alla fall slut. I stället var där en badstrand full av färgglada parasoller hophållna av filtar. Vattnet var inte så varmt än, Ungefär samma värme som jag är van vid från Vättern ibland, cirka 15 grader. Högsäsongen kom igång först två veckor efter att vi var där så stranden var ganska tom förutom alla härliga parasoller i sanden.

Tänk att nedfällda solparasoller i mängd kan vara så vackra tillsammans. Som ett konstverk.

En särskild avdelning hade som små soltält med solsängar som man kunde hyra. Fast att ta kort på dem var helt gratis.

Inte lätt för uthyrarna av soltält den här dagen. Fast några veckor senare är här nog upptaget.

Nu hade vi kommit fram till restaurangerna som kantade stranden. Vi slog oss ner vid ett crêperi och åt varsin crêpe. Var kan väl vara mer lämpligt att äta crêpe än i Frankrike?

En enkel crëpe i Deauville med vatten till.

Sedan gick vi in i Deauvilles shoppingkvarter där det var fönstershopping som gällde för min del. Anledningen till det kan ni se på prislapparna här i fönstren. Hade jag varit en prinsessa hade jag förmodligen passat på att köpa mig en ny handväska. Fast nu är jag inte prinsessa utan skaffar mig så mycket mer saker för samma summa pengar som en prinsessa köper sig en handväska för i Deauville.

Nya skor kanske? Med höga klackar.

I Deauville kunde man köpa en handväska från kanske 10.000 kronor och uppåt. Själv lät jag bli.

Fönstershopping i Deauville för min del.

I sådana här små söta hus fanns märkesbutiker från kända designers.

Välvårdade gamla hus i Deauville.

Jag och blå bänkar och blå blommor har en särskild relation till varandra av någon anledning.

Den här gången gick vi över en bro för att komma tillbaka till Trouville. Då var det ebb och där det förut var högt vatten med båtar i, gick nu människor i kanten av kanalens botten och letade efter musslor och ostron.

Ebb i Trouville.

I Trouville var priserna i affärerna mer rimliga för mig. Jag köpte en liten prickig scarf med smycken på i en djuraffär till min dvärgpudel Mimmi. Det tog lite tid innan jag och den trevlige affärsinnehavaren förstod varandra. Fast med hjälp av min just då knaggliga franska, trött i huvudet som jag var, en hel del gestikulerande och en mycket nyfiken, glad och serviceminded fransman kunde han äntligen hitta det jag önskade att köpa i ett av skrymslena i affären som innehöll massor av kläder till hundar och katter och andra djurtillbehör.


Sedan vandrade vi vid fisk- och skaldjursmarknaden i Trouville. Där fanns musslor och ostron och snäckor och kräftor och krabbor och sardiner och jag vet inte allt av havets frukter som man kunde köpa där.

Äta några snäckor kanske?

Massor med skaldjur och annat ätbart från havet på fiskmarknaden i Trouville.

Det var vackert att titta på och jag skulle gärna velat köpt mig åtminstone lite räkor, fast då kom en störtskur så vi skyndade oss in under ett tak för att vänta på att den skulle gå över. Sedan var fiskmarknaden stängd för dagen. Vi var trötta i våra ben efter en hel mils vandring på stränderna. En kort vila på hotellrummet och sedan var det dags för dagens gemensamma busskvällstur med 3-rätters middag.

Den här kvällen gick turen till Honfleur. Den lilla pittoreska hamnen med sina smala och höga gamla hus i skiffer och olika mest grå och svarta toner, finns avmålad av flera impressionistiska konstnärer, bland andra av Monet och Boudin. De uppskattade staden för det föränderliga ljuset och än idag är Honfleur sig aldrig lik från en dag till en annan. Honfleur är en mycket välbevarad liten hamnstad, en av de mest pittoreska i Normandie.

Den lilla pittoreska hamnen i Honfleur, älskad och avmålad av flera kända målare.

Under en sinnesrik promenad genom Honfleur passerade vi bland annat L´Hôtel Absinth som man ju kan fundera över varför det fått det namnet. Absint, eller "Den gröna fen", är förresten numera förbjudet som dryck i Frankrike. Konsekvenserna av den drycken blev alltför kostsamma för samhället. Så om man som fransman vill dricka den ursprungliga starka absinten idag får man till exempel köpa den här i Sverige genom vårt systembolag. Märklig är världen ibland. Märkligt att vi i Sverige fortfarande kan dricka absint om vi vill riskera vår hälsa för den. Fast å andra sidan så har troligen många konstnärliga mästerverk kommit till under påverkan av absint. Så, vem är jag att döma vad som är rätt eller fel? Jag överlåter det åt livet själv i stället.

Namnet Absint finns kvar i Frankrike bland annat på det här hotellet med restaurang. Liksom en svagare variant av den starka drycken.

Charmigt och så härliga färger och material.

Hortensior i Honfleur.

En oas inne i Honfleur.

Nu var det dags för kvällens restaurangbesök. Gissa om jag blev glad när jag fick se att vi skulle äta på restaurangen La grenouille (Grodan), vilket härligt namn på en restaurang. Det fick mig att tänka på restaurangen Glada Grodan i Elsa Beskows saga Solägget.

På La Grenouille åt jag en god lantpaté till förrätt. Vi hade fått förbeställa och jag ångrade lite just då att jag inte valt musslor för de såg himmelskt goda ut när de serverades ur stora skålar. Kummel med en god sås och gult saffransris till huvudrätt. Till efterrätt ett stort snöägg med en sorts karamellsås som var så gott och smälte i munnen på mig.

Jag hade glada och pratsamma reskamrater runt omkring mig och där var en härlig stämning mellan oss.

Restaurangen La Grenouille i Honfleur där vi åt kvällens 3-rätters meny.

Kvällsljus i Honfleur.

 

 

Mätt och belåten både i magen och själen, åkte jag med bussen tillbaka till hotellet och somnade som en stock nästan innan jag hunnit få på mig nattlinnet.

Nästa morgon var vi tillsagda att ta på bekväma skor att orka gå länge med. Det var dags att lämna Normandie för att åka till Bretagne.

Äntligen skulle jag få se Mont St-Michel i verkligheten, det som jag drömt om att få göra ända sedan jag sett den där svartvita bilden i en bok när jag var 21 år och läste franska på Högskolan. Den bilden som faktiskt var det som en gång i tiden satte igång min dröm om att en gång i mitt liv få resa till just den här delen av Frankrike.




#bloggswe