Frankrike dag 4: Mont St-Michel och Quimper

Som en enorm maräng eller cup-cake såg hon ut på långt håll, Mont St-Michel, där jag såg henne för allra första gången genom bussfönstret. Så mycket större än jag kunde ana från den svartvita bilden i min bok där jag sett henne allra första gången i mitt liv.

 

Mont St-Michel på långt avstånd.

Så var jag då äntligen där jag så länge drömt om att en gång få vara.

Vacker som en drottning!

Det var mulet när vi nådde fram på förmiddagen. Runt Mont St-Michel var det ebb. Bara det sevärt i sig, som ett oändligt lerlandskap. Fast under flod täckt av Atlantens vatten. Tidvattnet är hela 15 meter kring klippön med klostret och kyrkan på toppen.

Jag skulle gärna stannat flera dagar vid Mont St-Michel. Det hade varit härligt att få se henne i både ebb och flod. I soluppgång och solnedgång. I regn och i åska. I alla väder och i olika sorters ljus. Och inte minst nattetid. Jag tror att jag är förälskad i Mont St-Michel sedan väldigt länge. Och inte minskade min förälskelse när jag fick se henne i verkligheten, tvärtom.

Där fanns flera hotell, restauranger och stora fält med välorganiserade parkeringsplatser. Vi fick gå en lång sträcka från bussparkeringen innan vi var framme vid Mont St-Michel. Vädret var ganska mulet. Klippön med klostret såg gråaktig ut. Hur högt skulle jag orka gå på de slingrande smala kullerstensgator som ledde upp till kyrkan? Hur många trappsteg skulle jag klara av? Ett steg i taget var det som gällde nu. Flera av bussresenärerna nöjde sig med att se Mont St-Michel utan att gå i trapporna överhuvudtaget.

Först av allt möttes vi av många små souvenirbutiker och restauranger. Hela tiden gick vägen uppåt. Ibland sökte jag med blicken uppåt kyrktornet och himlen. Njöt av det jag såg. Funderade över historien kring klostret som reseledaren berättat för oss innan vi kom fram.

Där var mängder av souvenirbutiker som mötte oss allra först i Mont St-Michel.

Där fanns inga trappräcken att hålla sig i. De många gamla stentrapporna hade olika höjd i trappstegen. En del riktigt höga trappsteg. Hur orkade man en gång i tiden att leva så här, funderade jag. Springa upp- och nedför trappstegen. Bära saker.

Hur kunde man ens bygga Mont St-Michel? Förmodligen var det många människor som fick slita mycket hårt för att bygga klostret och kyrkan. Ett världsarv idag i all sin skönhet och storlek. Flera miljoner människor besöker Mont St-Michel varje år. En hel del av dem är pilgrimer. Klostret ligger vid gränsen till Bretagne och är från omkring 1000-talet.

Uppåt...

Uppåt...

Många trappor var där. Och många människor.

En madonna med barn i murväggen.

Jag gick ända upp till kyrkan. Fast med tanke på att jag också skulle kunna ta mig ned igen bestämde jag mig för att vara nöjd med det. Jag räckte över kameran till min man som orkade hela vägen upp till klostret och kyrkan där det pågick en mässa när han kom dit.

Uppåt...

Ett krucifix och en grönskande vägg.

Fantastisk utsikt.

Vackra väggar och murar vart man såg.

 

Milsvid utsikt.

Ebblandskapet runt Mont St-Michel när vi var där.

Själva kyrkan högst upp på Mont St-Michel.

Vackert!

Vilken utsikt!

Kyrktornet på Mont St-Michel.

I klostret på höjden fanns en trädgård.

Interiör från klostret.

Mont St-Michel.

Själv så började jag den långa vandringen nedåt igen. Jag hade ingen särskild lust att trilla en gång till som hänt mig häromdagen. Fortfarande kände jag mig lätt mörbultad efter det fallet.

Det kändes mäktigt att befinna sig inne i Mont St-Michel. Fast allra mäktigast var ända känslan för mig av att se henne på håll. När vi lämnade henne hade solen kommit fram. Nu lyste hon skimrande gräddvit i slättlandskapet. Länge tittade jag efter henne, så länge som jag kunde se henne genom bussfönstret.

En syn så mäktig att den svartvita bilden i min bok därhemma förbleknade inför verkligheten.

Jag tror inte att någon som helst bild kan göra rättvisa åt hur vacker Mont St-Michel var i verkligheten. Hon ska helt enkelt upplevas på plats.

 

Sedan gick färden vidare genom ett böljande grönt landskap som påminde om södra England eller varför inte delar av Skåne. Mycket mera grönt och lummigt än jag hade föreställt mig. Frodigt och rogivande.

Slutmålet den här dagen var Quimper där vi skulle stanna i tre nätter. En guidad tur genom den lilla staden långt västerut i Bretagne nära Atlanten fick vi vara med om på kvällen.

Mönstret och färgerna kring fontänen i Quimper är typiskt för den här delen i Bretagne.

 

Mycket skiffer på tak och väggar.

Den vackra katedralen i Quimper.

Här inne sålde man fajansporslin från Bretagne.

Restaurangen vi åt på den här kvällen var ett mycket mysigt ställe. Menyn var fantastiskt god! Det vattnas i munnen på mig bara jag tänker på allt det goda vi åt. Först som en varm smörgås med grön tomat och getost på. Sedan sallad och pulled pork på franskt vis där köttet var så mört att det smälte i munnen. Till efterrätt färska frukter med chokladsås. Allt upplagt på tallrikar i äkta skiffer. Och så vin och vatten till så klart. Mycket prat och skratt också den här kvällen mellan oss som reste tillsammans. Märkligt hur lätt det kan vara att få kontakt med människor när man reser tillsammans i en buss utan att veta något som helst om varandra mer än varandras namn. Det sägs att människor som tycker om bussresor är mycket sociala och kanske stämmer det.

Vi avslutade dagen nere i hotellet med att dricka äkta cider från Bretagne. En cider så långt från vår svenska cider som man kan komma. Inte det minsta söt. Riktigt, riktigt god var den att dricka.

Nästa dag var det bland annat dags för ostronprovning och besök hos en ostronodlare.

Jag somnade direkt när jag la mig den här kvällen också och sov som en stock hela natten.

#bloggswe