Fosterhemsplacering av barn - viktigt med förberedelsen

När jag var 13 år fick jag uppleva att bli akut fosterhemsplacerad. Utan någon som helst förberedelse hämtades jag av en okänd kvinna vid min skola.

I bilen berättade kvinnan att jag och min lillebror skulle bo i en annan familj därför att min mamma blivit inlagd på sjukhus. Jag blev körd till ett okänt villakvarter. Där presenterade kvinnan från socialen mig för familjen jag skulle bo hos och så lämnade hon mig och min lillebror som då var tio år.

Jag vet fortfarande idag inte var någonstans vi befanns oss i flera månader. Bara att jag fick cykla till skolan i stället för att gå som jag gjort förut. Jag vet inte heller exakt hur länge jag var där. Jag kan ana på ett ungefär hur lång tid jag var där genom att jag vet när jag flyttades till nästa fosterhem. Också det utan att bli särskilt förberedd på vad som skulle hända i förväg.

Ibland funderar jag över att leta reda på var någonstans jag var den där tiden, i vilket hus, i vilka kvarter. För det känns som ett tomt hål i mitt liv. Ett blankrum. Och så undrar jag som vuxen ibland hur i hela friden jag klarade det där som barn.

Fast det är länge sedan nu. Jag lever i nuet så mycket som möjligt och jag har ett bra liv idag på många sätt. Även om tankar och minnen ibland dyker upp från hur det var en gång för mig som barn. Och frågor om hur det som skedde kunde få ske på det sättet som det gjorde.

Torbjörn Ohlsson, en av mina vänner i cyberrymden, har i sin blogg ett inlägg om att bli fosterhemsplacerad. Där finns också tankar kring hur samhället kan förbereda ett barn på en sådan händelse. Viktigt och tänkvärt.