Döden, döden, döden ...

Astrid Lindgren är känd för att börja sina samtal med sin syster med att prata om döden. Sen hade de klarat av den och pratade om allt annat mellan himmel och jord. Det var kanske mer naturligt förr i tiden att prata om döden än idag.

Men just det här pandemins år, 2020, har nog knappast någon kunnat undgå att möta döden antingen i ord eller IRL. Om man nu kan möta döden IRL, det blev ett lite märkligt uttryck, eller vad tycker ni? Eller kan man kanske det, möta döden IRL? Döendet vet jag att man kan uppleva IRL. Både som döende och som den som befinner sig intill den döende. Det har jag nu flera erfarenheter av som människa.

Döden har nog alltid funnits med i mina funderingar genom livet. Redan när jag var liten funderade jag och skrev om döden. Det tror jag är naturligt för många barn. Som tonåring förändrades tankarna på döden. Jag blev medveten på ett annat sätt om att jag själv och alla andra är dödliga. Jag minns att jag grät länge i min säng en gång för att känslan av att alla en dag skulle vara borta, var så outhärdligt sorglig för mitt tonårshjärta. Hela mitt örngott och en bit av lakanet var alldeles vått av tårar, för så fruktansvärt sorglig kändes döden i just den stunden. Och den är ju sorglig. Det är ju så sorgligt att vi alla en gång ska dö. Samtidigt som kontrasten är där att det är ju precis lika fantastiskt och härligt att vi alla får och har fått leva.

En tro på ett liv efter detta är tröstande och ger kraft tror jag. Men det är inte alltid, eller ens säkert, att man en endaste gång kan känna den övertygelsen. För egen del så skiftar min tro på ett liv efter döden genom livets olika faser. Ibland tror jag ingenting alls. Ibland har jag känt att jag tror på något mer, en fortsättning. En själ som lever kvar. Särskilt stark har den känslan varit i närheten av en döende. Det har känts som att något lämnar kroppen. Jag har känt likheter med att föda. Som att något nytt föds fram. Men vem vet? Allt handlar om vad man tror, ens egen inre övertygelse och visshet.

För mig har vissheten om döden gjort att jag känt det särskilt viktigt att ta vara på livet. Att tala om för människor jag håller av att jag gör det. Innan det en dag är för sent. Överhuvudtaget har det känts viktigt att göra det jag vill med mitt liv innan det är för sent. Ibland kan det till och med kännas lite stressande att döden är där och sätter en deadline på det jag vill göra och uppleva i mitt liv. Kanske när jag minst anar det dessutom.

En dag ska jag dö. Alla andra dagar ska jag leva.

Känn inte så stark rädsla för döden, att du glömmer att leva. 

Ord som tröstat mig många gånger.

Jag önskar dig som läser här en fridfull Allhelgonahelg. Som jag hörde någon säga i tv, så finns helgen inte bara för att sörja, utan kanske allra mest för att vi ska hedra de döda. Att minnas dem, prata om dem och tända ett ljus. 

Leva sitt liv för att hedra de som levt före mig, det är ett vackert sätt att leva, tycker jag.

Jag vill leva ...

Leva så att jag en dag

Kan dö

Med ett förnöjt leende

I tacksamhet

/Anna-Karin