fredag 30 oktober 2020

Covid19 överraskar - hur ska vi orka?


Igår och idag skärptes restriktionerna på grund av Covid19 i sex regioner i Sverige. Det känns som ett tungt bakslag. Bara för ca två veckor sedan kändes allt mer hoppfullt. 70+arna släpptes lika fria, eller om det nu är instängda, som oss andra. Äldreboenden upphörde med besöksförbud. Vi fick hoppfulla besked om att kunna fira jul, kanske inte helt som vanligt, men ändå tillsammans med de nära.

Men viruset överraskar också experterna. Smittspridningen har accelererat så snabbt att man nu stänger t ex ishallar, bibliotek, muséer i vissa områden. Man uppmanar människor att bara umgås med de i samma hushåll. Undvika kollektivtrafik, köpcentra, butiker förutom livsmedel och apotek. Nej till fester och afterwork. Backa tillbaka bandet till som det var i april. Det känns tufft. Särskilt som att vi nu har den mörkaste årstiden på året framför oss.

Vad ska man då göra? Själv "tröstade" jag mig återigen en stund med att läsa på om Spanska sjukan, för att få perspektiv. 50 till 100 miljoner människor dog mellan åren 1918-1920. Vi är mycket långt från sådana siffror nu även om så klart varje människa som dör är en förlust i ett samhälle. Idag har 1,18 miljoner människor dött i Covid19 i hela världen, så här långt. Inte ens under Spanska sjukan tog livet slut för de allra flesta på jorden. Så, även om det känns tungt just idag, visst måste jag kunna känna hopp inför framtiden. Att det kommer ett mer normalt liv igen där vi kan träffa varandra utan social distansering. Att det kommer vaccin och läkemedel.

Samtidigt så tänker jag att människorna som levde under Spanska sjukan hade en helt annan livsstil än vi har idag. Vi har t ex varit vana vid att resa över hela världen året om. Nöjesresor och semestrar. Med mera. Vi har i ärlighetens namn varit ganska så bortskämda med väldigt mycket under flera generationer. I alla fall vi i den rika världen. Nu får vi försöka lära oss att ha tråkigt. Det är inte roligt. Men det är inte heller farligt. 

Det som jag tror är farligt är den sociala distanseringen för många. Vi människor är så sociala varelser. Att inte träffa andra människor gör lätt att vi får oro, ångest och i värsta fall depression. Hur vår psykiska hälsa påverkats under den här pandemin kommer säkert att visa sig så småningom på olika sätt. Och visar sig redan nu i höst.

Jag själv känner det tyngre på många sätt nu men det har olika skäl, inte bara pandemin. Hade ju oturen att drabbas av sjukdom hos riktigt nära i somras. Det har varit en mycket tuff resa. Men tack och lov finns det en vändning nu och det fungerar bättre än på länge. Men tröttheten efteråt gör det svårare att orka med som jag brukar. Men jag försöker. Jag gör så gott jag kan. Jag tar mig upp. Jag tränar. Jag aktiverar mig så som är möjligt. Försöker hålla modet uppe. Göra det som är meningsfullt om nu inte så mycket kanske känns roligt just nu.

Kanske är det bästa just nu att vara extra snäll mot sig själv? Extra förlåtande om man ibland brister och inte orkar. Ge sig själv av det goda som livet ändå har att erbjuda. Tända ett doftljus i mörkret. Läsa en bok om man kan koncentrera sig. Gå ut i naturen och fotografera. Lyssna på musik. Eller kanske blogga, så som jag ska försöka göra nu i vinter. Kravlöst bloggande, men ändå göra det för att ha något där mina tankar får samla sig och kanske växa till något nytt, en ny sanning och ett nytt hopp kring det som händer i världen nu. Jag har skrivit och bloggat mig igenom svåra perioder så många gånger förut. Skapandets kraft. Och skrivandets.

 

Det är ju allhelgonahelg nu. Själv så var jag vid min mammas grav och tände ljus idag på förmiddagen. Min lilla Mimmi var med. Hon är så van vid att vi går till graven så hon hittar själv dit på kyrkogården. Hon tycker om att vara där. Sätter sig gärna där en stund. Men just idag var det för blött i gräset för att hon skulle sätta sig. Men jag kunde ta ett fint kort på henne i alla fall. Min älskade, lilla vovve, du är värd mer än guld inte minst under en pandemi. Du får mig att glömma och du får mig att känna mig så älskad. Du ger mening åt mitt och andras liv. 


BARA VARA

Låt mig få vara ...

Vara i det som är

Hur det än är

Vila utan oro

Utan tankar på framtiden

Se en strimma av ljus

I världens mörker

Låt mig få vara ...

Vila ...

I tillit

Hopp

Känna tacksamhet över det som är

Trots allt

 

/Anna-Karin


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar