Löven faller och jag blir tårögd. Vill tömma mig själv på all sorg, saknad, förlorade drömmar. Tårar hjälper. Längtar efter närhet, men aldrig förut har väl närhet känts så långt borta som nu. Jag får locka Mimmi med skinka på morgonen för att hon ska följa med mig ut på promenaden. Hon vill ligga kvar i hundbädden och inte alls ut i det gråa fuktiga. Den första frosten har redan varit.
Min katt har haft fem dagar utan kramper. Jag vet att det närmar sig att ta farväl av henne. Vet bara inte när. Varje dag känns särskilt värdefull. Hon får leva som den drottning hon är nu. Äta sånt hon älskar mest av allt. Vi skämmer bort henne massor. Hon ger lika mycket tillbaka som hon alltid gjort under sina dryga nitton år.
Tiden går och jag tror knappt att det är sant att det är allhelgona nästa helg. Och vintertid till helgen.
Så mycket som hänt. Så mycket att bearbeta. Så mycket att ibland snurrar tankarna nätterna igenom och sovtimmarna är lätt räknade då för mig.
Håll i. Håll ut. Ha hopp. En dag ljusnar det igen.
Jag drömmer redan om våren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar