Aktivitet är vägen

Det är en så märklig tid i denna världen nu. Som att allt har kastats omkull. Och enda vägen ur det är att göra bland det mest onaturliga av allt för de allra flesta människor, att fysiskt distansera oss från varandra. Aj så ont det gör. Åh vad jag längtar efter att träffa människor. Åh vad jag längtar efter att gå på café och strosa runt i affärer och höra människor pladdra om allt möjligt som förut. Men dagligen hör och läser jag om att ha tålamod, hålla ut och att detta tar tid. Så det är så jag gör.

Dagarna är allt kortare. Novembermörkret lägger sig allt tidigare på eftermiddagen. Det är i alla fall helt normalt, eller hur. På min kvällspromenad njuter jag av alla stjärnor, ljusstakar och slingor som lyser upp. Ljus i mörkret, det är precis det vi behöver mest av allt nu. Att kunna se att där finns ett ljus som väntar i denna mörka tid för så många. Det är inte alltid lätt. Men jag gör så gott jag kan för att se det.

Rutinerna är viktigare än någonsin för mig nu. Motion och djupandning och sysselsättning. Jag läste att även om man inte har lust att göra något alls, så är det klokt att sysselsätta sig ändå och inte invänta lusten. Aktivitet föder aktivitet. Och passivitet föder passivitet. Så det spelar ingen roll vad man gör. Det behöver inte vara något meningsfullt, inget speciellt. Det är meningsfullt i sig att vara sysselsatt. Antingen man städar toaletten som jag gjorde idag. Eller ser en jättebra serie på Netflix, Queens Gambit, som jag också gör i dessa dagar. Eller tja, varför inte blogga. Sysselsätta sig, det är grejen just nu för att ta sig igenom denna utmaning med allt vad den innebär. Vad sysselsätter du dig med i dessa tider? I helgen ska jag, kanske, baka lussekatter.

Ta hand om er och kram! /Anna-Karin