Valborgsmässoafton för mig

När jag var liten skulle man ha en ny vårkappa på Valborgsmässoafton. Sedan skulle man stå stilla bredvid sin familj och lyssna på vårtal och vårsånger huttrandes i kylan och fullt med spring i benen. Efter evighetslänge tände man brasan. Mina ben fick springa fritt. Fast inte alltför nära elden, för mamma var rädd att jag skulle fatta eld då.

Jag kan känna doften och värmen från elden och höra hur vi ungar skrattade och ropade när vi sprang där, runt valborgsmässoelden. Jag var lycklig! I min nya vårkappa med en förstamajblomma på bröstet. Och fullt av spring i mina ben.

När jag blev förälder ville jag att mina barn också skulle få härliga minnen från Valborgsmässoafton. Där jag bor firar man Valborg alldeles intill sjön och det är scouterna som organiserar firandet. Det är en stor brasa. När det blir skymning, kommer tre scouter i kanot glidandes över från andra sidan sjön och de har facklor i sina händer. Sedan vandrar de från sjökanten upp till brasan och tänder den. Det är mycket stämningsfullt.

Man har gått ur huse och står samlade uppe på en stor kulle med fin utsikt över alltsammans. Barnen behöver sällan stå stilla intill sin familj med spring i benen, utan får springa fritt omkring fulla av glädje. En del har majblommor på jackan. Sällan ser jag nya vårkappor.

Sedan blir det vårtal, vårsånger, kokt korv med bröd, lotterier och till sist ett fantastiskt vackert fyrverkeri som speglar sig i den lilla sjön.

Det här är en av de två största händelserna i det samhälle där jag bor under hela året. Det är en av de två dagar på året som jag ser vilka som egentligen bor här. Där jag bor är som en sovstad till Jönköping, så normalt ser man inte att här bor så många. Antingen är de på väg till eller från sina jobb, eller så är de hemma. Men den här kvällen, då häpnar man när man går ut. Oj då, brukar jag tänka. Bor det verkligen så många människor här?

Min äldsta dotter har varit engagerad i firandet vid Valborg som scout i kanske tio år. I år är första gången hon inte är hemma. Det känns konstigt och ovant. Jag har nästan inte lust att gå dit i år. Jag kommer att sakna henne så mycket. Förra året var hon en av dem som kom glidandes i kanot: Hon fick tända brasan med sin fackla som hon höll i sina varma händer. Nu är hon i Brighton.

Men jag vet att hon gillar att vi gynnar scoutföreningen i samhället. Den gör stor nytta för alla barn och unga här. Så jag gissar, att när det blir kväll, då står jag där. I min gamla vinterkappa. Med spring i benen. Alldeles stilla bland de vuxna. Och ser på när man tänder valborgsmässoelden.

Sedan köper jag min korv med bröd, köper lotter och vinner mjölkchoklad. Skänker pengar till fyrverkeriet. Får nackspärr av att titta på fyrverkeriet. Och tänker, att nästa år är hon säkert med oss och firar här hemma igen. Och är lycklig för att hon har det bra där hon är och för att de jag älskar allra mest här i världen lever.

Bilder - Guldfesten HV 71 i Jönköping

I Jönköping firade vi ikväll att HV 71 vunnit SM-guld i ishockey. Jag visar några bilder från firandet här i min blogg. Jag hade turen att komma just när bussarna med ishockeyspelarna och supportrarna körde över Munksjöbron. Från bron kunde jag se folkhavet. Sedan genade jag längs med Munksjön och fick se spelarna kliva av från bussen för att ta sig upp på scenen. Det var kanske 35.000 människor i regnet som hyllade ishockeyhjältarna. Det var glädjefnatt hos alla människor som var där. En riktig folkfest!

Att nästan döda en annan

Jag var sekunder från att allvarligt skada en annan människa igår. Jag tror inte jag hade varit densamma idag som igår morse om jag hade gjort det.

Jag var på väg hem sent på kvällen och fullmånen lyste starkt på himlen. Strax innan jag kom fram till Jönköping var där en busshållplats. Plötsligt bara är där en människa mitt i vägen framför mig. Jag ser att han vinglar och att han viftar med armarna. Det handlar om sekunder, men jag hinner väja för honom.

Efteråt känner jag blodsmak i munnen och mår riktigt dåligt. Så nära att köra på en människa har jag aldrig varit i hela mitt liv. Jag tror att det hade kunnat slutat riktigt illa om jag hade kört på honom för jag körde i 90 km/tim, tillräckligt snabbt för att bilen ska vara ett dödligt vapen.

Det som hände sitter fortfarande kvar i mig, det kändes så starkt i mig, men jag tänker hela tiden på att det gick bra, att inget hände.

Plötsligt blev det där som man så lätt glömmer när allt bara rullar på som det ska, så tydligt, så fullkomligt klart igen. Vad det är som är viktigt i livet egentligen.

Det blev så tydligt igen hur snabbt mitt liv kan förändras och också en annan människas liv. Från den ena sekunden till den andra.

Det blev så tydligt igen, att ingenting idag eller andra dagar är självklart.

Det blev så tydligt igen, hur viktigt det är vad jag gör med den stunden, den dagen jag har just idag.

Det blev så tydligt igen, hur viktigt det är vad jag gör med mitt liv.

Det blev så tydligt igen, hur viktigt det är att vara tacksam för varje sekund i mitt liv.

Det blev så tydligt igen, vad det är som betyder något för mig som människa.

Det blev så tydligt igen, vilken gåva och mirakel varje dag är i mitt liv.

En STOR bukett med glädje!

Varje år när jag ser marken täckt av vitsippor, tänker jag på den gången när min äldsta dotter skuttade omkring bland vitsipporna i skogen nära där jag bor, alldeles intill den porlande bäcken. Hon var tre år, tror jag, och hon hade på sig vinterjackan och mössan fortfarande. Hon hade färgglada kläder så hon syntes väl där i skogen. Jag ville ju inte att hon skulle försvinna för mig. Och hon sprang iväg så fort.

Alldeles vild plockade hon blomma på blomma. Så vilt som bara riktigt små barn kan plocka blommor. Så vilt att de ibland inte bara plockar själva blomman utan också drar upp hela roten. Så vilt att den plockade blomman ibland saknar stjälk och ibland har en stjälk på en decimeter. Så vilt plockade min äldsta dotter vitsippor just den här gången.

Buketten blev större och större. Jag tror inte att jag ljuger, om jag skriver att den till slut var lika stor som hennes glada ansikte med de intensivt ljusblå ögonen som hela tiden var på jakt efter det vita guldet i skogen.

När inte de små knubbiga, varma händerna hade plats för fler blommor, fast skogen fortfarande var full av dem och lockade henne att plocka ännu fler, då vände hon sig om mot mig, med den stora vitsippsbuketten i sina händer, såg lycklig upp på mig, rakt in i ögonen mina och sa:

"Nu plockar jag en STOR bukett med glädje, mamma!"

Sedan skuttade hon iväg, före mig, hemåt med sin stora bukett med glädje. Och jag gick efter och fick ibland plocka upp en vitsippa som hon råkade tappa på den skuttiga hemfärden, med den stora buketten glädje i sina knubbiga, varma händer.

HV 71 - SM-GULD 2010!

Så fick jag då skriva den rubriken; HV 71 - SM GULD 2010! Jag var inne i stan sent igår kväll efter att HV 71 vunnit guldet och vilken folkfest det var där! Vilken glädje! Det var härligt att se och fullmånen sken över oss allesammans.

Nu känns det skönt att själva matcherna är över. Även om varendaste en har varit spännande i slutspelet, minst sagt. Riktigt bra underhållning. Jag tror inte jag sett en droppe blod på isen och det har inte varit särskilt många utvisningar heller. Bra spelat av båda lagen, måste jag säga. All heder åt Djurgården också.

Fast ibland måste det bli en vinnare. Och HV 71 blev det i år. Det kommer vi att fira flera dagar här i Jönköping. Onsdag, eller torsdag, blir det stor folkfest i stan mitt på Atollens parkering. Med artistuppträdanden, fin musik och så, så klart, huvudpersonerna själva, alla ishockeyspelarna i HV 71. Den festen vill man inte missa, som jönköpingsbo. Varenda kotte brukar vara där.

Solen strör också sitt guld över Jönköping idag. Jag ska fira min födelsedag med ett litet, litet kalas med mina allra närmaste. Det är ännu en härlig dag i mitt liv.

Livet leker!

Äntligen fredag!

Den här veckan har gått fort. Jag har haft fullt upp. Nu är det fredag och jag bara njuter av att ha jobbat klart. Jag pustar ut.

Nyss var jag ute på skogspromenad. Trädens knoppar är stora nu. Marken var alldeles täckt av vitsippor. Jag såg många sjöfåglar vid den fina sjön nära där jag bor, skäggdopping, viggar, gräsänder och en del andra också.

Jag är lyckligt lottad som får bo så vackert som jag gör. Med naturen alldeles utanför knuten. Det betyder mycket för mig att ha nära till naturen. Där kan jag känna lugn och hämta kraft. Uppleva tystnad. Fast just nu är det inte särskilt tyst i skogen. Det var fullt av fågelsång där.

Ishockeyn har tagit på mina krafter den här veckan. Inte så att jag har spelat ishockey, men jag har tittat på det. På slutspelet. Och det är tydligen tillräckligt ansträngande för mig idag.

Jag är ju från Jönköping och hejar på vårt hemmalag HV71. Det finns stora chanser att de vinner guld imorgon och då blir det guldfest här i stan. Det brukar vara en så härlig stämning i stan då! Alla människor känns det som är ute och firar. Unga som gamla. En gemenskap som är något helt utanför det vardagliga här i Jönköping.

Ett litet födelsedagskalas ska jag ha i helgen också. Vi blir inte så många, bara några stycken. Men det känns skönt efter en sådan här vecka med ett litet kalas. Jag bryr mig inte om att städa även om här ligger katthår och dammtussar lite överallt. Kanske köper jag en liten smörgåstårta och bjuder på. Det tycker jag är gott och det är ju jag som har fyllt år. Så det är jag som får bestämma.

Födelsedagstårta till bloggvänner!

Idag fyller jag år och det är omöjligt för mig att låta bli att tänka på hur firad jag blev den här dagen för ett år sedan. Av alla mina bloggvänner, de flesta av er finns ju på Blogspot numera.

Så den här tårtan är till er. Var så goda! Jag hoppas att den smakar. Jag önskar er alla en riktigt härlig dag! Tack för alla glada skratt och all uppmuntran ni gav mig förra året vid den här tiden. Det kommer jag alltid att bära med mig.

Jag har fått fina kläder i present idag och ett vackert armband. Tonåringen har valt alltsammans, hon vet min smak så jag är helnöjd med det jag fått.

Annars är det en vanlig dag, jag jobbar ett par timmar idag också.

Ikväll ska jag se på ishockey. Slutspelet pågår för fullt. Och jag som är från Jönköping håller så klart på HV 71. Jag hoppas på att det blir guldfest här i stan snart. Allra helst redan imorgon. Vinner HV 71 både idag och imorgon, då är guldet klart.

Heja HV 71!

Planterat penséer i helgen

Det har varit en bra helg. Jag har varit ledig fredag-söndag. Fyra stora krukor fulla med lila penséer i olika nyanser har jag planterat. Både små penséer och stora. Sedan ställde jag dem på vår stenmur vid uteplatsen bakom garaget. Just den lilla plätten är sig lik också efter dräneringsarbetet.

Där har jag tänkt skapa mig en liten oas nu i sommar, i väntan på att min trädgård ska bli iordningsställd igen. Fullt av blommor ska jag ha där. Och en Baden-Baden att slappa i.

Jag älskar den där platsen! Där hämtar jag kraft och den ligger så till att de andra i familjen har svårt att hitta mig när jag sitter där. En sådan plats behöver vi nog alla i livet ibland. Där vi kan dra oss undan och bara få vara. Låta tankarna komma på plats. Landa i det levande. Landa i nuet.

Den här veckan kommer jag att fortsätta att ringa till många människor i mitt arbete. Jag håller på att uppdatera en turisttidning. Det är dead-line om en vecka, så jag får jobba på så gott jag orkar.

Sedan så fyller jag år den här veckan också. På onsdag. Det blir inte så mycket till firande, jämfört med förra året. Men fira ska jag. Jag tycker att varje år man har fått i sitt liv är värt att fira. Det är inte självklart att vara levande. Att ha fått uppleva ännu ett år. Jag är vid liv! Jag andas och mitt hjärta slår! DET ska jag fira på onsdag. Och lite till helgen också, har jag tänkt.

Nedräkningen har börjat!

Här, till vänster, är bland det käraste jag har på bild. Min äldsta dotter. Jag pratade med henne häromdagen. Nu vet jag när hon kommer hem för att fira sommar. Om ungefär två månader. Det känns underbart!

Helst av allt vill jag åka och möta henne och att vi åker hem tillsammans. Vi ska se om vi kan få ihop det så. Fast det är flera saker som ska fungera tillsammans för att vi ska kunna göra det.

Kanske åker vi och hälsar på henne en långhelg i stället, innan hon kommer hem. Vi har inte bestämt oss än, men vi behöver bestämma oss snart.

Jag längtar efter henne varje dag, inte hela tiden, men en stund varje dag. Det är ändå fantastiskt att jag kan fungera som jag gör utan att ha henne närmre mig.

Det är en märklig upplevelse att bli förälder. Först att vilja ha nära hela, hela tiden, sitt lilla barn. Och sedan få lära sig att släppa taget och också känna att det går ju faktiskt bra. Kunna njuta av att ens barn har vågat släppa taget också. Och klarar sig själv, inte minst. Jag är så stolt över henne! Över min andra dotter också, som jag är övertygad om också klarar sig själv om några år.

Älska dem, det kommer jag att göra resten av mitt liv, precis lika mycket som när jag bar dem under mitt hjärta. En gång under mitt hjärta. För alltid under mitt hjärta.

Laptop - älska eller avsky?

Just nu sitter vi tre personer i huset med varsin laptop framför oss. Jag själv, tonåringen och tonåringens kille. Jag undrar vad människor skulle tänkt för 20 år sedan om de kommit hem till oss just nu. Så mycket som har hänt genom den här nya tekniken.

Själv så tillhör jag dem som älskar min laptop. Jag har ju alltid älskat att skriva. Redan att få lämna en gammal skrivmaskin för att börja skriva på en elektronisk var en gång i tiden en stor sak för mig. Och sedan när datorerna kom, ja, då kunde jag ju slänga allt vad Tippex och kopieringspapper hette. Så underbart befriande att ha en delete-knapp på tangentbordet i stället! Om man nu klickade på den vid rätt tillfälle förstås. Plötsligt kändes det som att avståndet mellan mina tankar och orden jag fick ned framför mig blev kortare, med datorns hjälp. Mera "direktkoppling" på något sätt. Jag kunde skriva snabbare och mer direkt vad jag tänkte.

Sedan min laptop. Jag älskar den. Jag är smått beroende av att skriva. Det har alltid varit en del av mitt liv, mitt sätt att uttrycka mig på. Att kunna ta med sig min laptop till olika ställen, så att jag kan sitta ute i det fria och skriva när det blir vårvärme nog, det ser jag fram mot nu.

Astid Lindgren sa en gång; "När jag skrev glömde jag alla mina sorger". Så har det varit för mig också många gånger i mitt liv. Jag blir glad av att skriva, helt enkelt!