Besök hos Almi

Idag ska jag till Almi på ett kort möte för att få de första råden om hur jag startar eget. Jag har haft tankarna på att starta eget under kanske sex års tid. Det har känts som mitt sista halmstrå, när allt annat känts osäkert, när jag känt mig rädd för att inte längre få vara sjukskriven, för att inte orka eller kunna få ett arbete, det är då som jag tänkt för mig själv att "då startar jag eget". I mina drömmar och fantasier har jag drivit ett litet pensionat, jag har drömt om att skriva, så klart, jag har drömt och fantiserat om att bli torgknalle, med mera, med mera. Tankarna, drömmarna och fantasierna har gjort mig glad, fått mig att skratta!

Men jag har inte orkat närma mig det i verkligheten förrän nu. Det är först nu som jag är tillräckligt stark för att kunna ta de första stegen för att göra verklighet av min dröm. Märkligt hur det då har sammanfallit med allt annat, med praktikplatsen som passade mig så bra, ja, till och med med utförsäkringen, rent ut sagt.

Det känns som att det finns ett samband, som att det inte är en slump. Utan en mening med det som sker mig just nu i mitt liv. Kanske att alltsammans började med min tanke för så många år sedan. Och att tanken tillsammans med bättre självkänsla, bättre självförtroende, bättre hälsa lett mig dit där jag är just nu.

Jag behöver se bakåt i backspegeln ibland för att se vem jag är idag, för att påminna mig själv om min resa. För att se styrkan i mig själv. Styrkan i människan.

Vi människor är så starka! Fast vi vet inte alltid om vår styrka. Små, små barn vet om sin styrka, de känner inga gränser, vågar allt och lite till, litar till sig själva och sin kropp, slänger sig handlöst ut i världen. Behöver dock vuxna som finns där som livräddare ibland.

Kanske att någon människa någon gång för länge, länge sedan tryckt ned kraften i dig, gjort dig svag. Som vuxen kan jag nästan alltid hitta tillbaka till kraften inifrån mig själv. Ibland av mig själv, ibland med hjälp av någon annan.

Efter besöket hos Almi:

"Så långt som du har kommit, det är bara att köra på". Sa han på Almi. Han kände igen företagen jag ska jobba för, han kände igen tidningar som jag har skrivit i. Han kom till och med ihåg några av artiklarna som jag skrivit, till min stora glädje.

Jag tänker göra det.

Jag tänker starta eget.

Och nu har jag fått vet hur jag ska göra det.

Skatteverket nästa.

Brevet om utförsäkringen

Idag fick jag brevet om min utförsäkring i brevlådan. Strax innan hade jag skrivit och skickat iväg artikeln från intervjun som jag gjorde idag.

Det skulle vara en lögn att påstå att jag är likgiltig inför brevet om utförsäkring. Jag kände mig ilsk när jag tog det i min hand. Jag fick en panikattack.

Men jag är tacksam att jag strax innan öppnat en dörr för mig själv genom att skriva och skicka iväg artikeln. Jag är lycklig att jag är så pass frisk idag att jag kan öppna en dörr av mig själv när en annan dörr stängs.

Men hur är det för de som inte kan det, som inte orkar? Vad händer med dem?

Det var allra, allra främst för deras skull som jag kände mig så ilsk där jag stod, med brevet om min utförsäkring från Försäkringskassan i handen.

Tänk om jag gör precis tvärtom

Jag fick nyligen veta att jag är utförsäkrad från Försäkringskassan. Jag kommer att få börja om och ansöka om att bli sjukskriven igen. Först nu känner jag att jag tagit in det på allvar.

Nu fick jag en tanke inifrån mig själv. Tänk om jag inte gör det. Tänk om jag låter bli att ansöka om att bli sjukskriven igen. Tänk om jag i stället bestämmer mig för att satsa allt jag har och allt jag är på mina starta-eget-planer i stället. Tänk... tänk om jag gör det. Rättar mun efter matsäcken, lever på det jag får in när jag får in pengar och snålar när jag har det fattigt. Jag har ju haft det riktigt fattigt förut i mitt liv och det skrämmer mig inte särskilt att vara fattig. Vad nu det är att vara fattig. Det finns så många varianter på det.

Tanken lockar mig. Den gör mig rent av glad! Tänk att slippa Försäkringskassan, alla blanketterna och alla regler och utredningar och möten där. Tänk om... jag är så modig att jag törs det.

Fast först... betänketid.

Utförsäkrad

Jag var på slutmöte i projektet genom AF och FK idag. Trodde jag och det trodde jag förra gången också. Och jo, det var slutmöte för projektet den här gången. Papper att skriva under. Information att lyssna på. Regler att följa. Folk att ringa. Brev som väntar. Brev om att jag är utförsäkrad får jag snart hem i min brevlåda, fick jag veta idag.

Sedan kommer jag att få andra brev om att jag får börja om från början igen. Med att vara sjukskriven. Fast det är svårare nu för tiden att få bli sjukskriven. Och så kommer jag att prövas om tre månader igen för att se om jag inte kan jobba mer än 25 % då. Hoppas att jag åtminstone har hunnit registrera mitt företag tills dess. Med julen och allt som väntar framöver.  

Men ett definitivt sista slutmöte för mig när det gäller FK och AF, det slutmötet känns det just nu i denna stund som att jag väl aldrig får uppleva i hela mitt liv. Om nu inte jag tillfrisknar till 100 %. Och så klart när jag blir ålderspensionär, då kommer jag ut ur det här systemet. Fast in i ett annat, troligen. Det känns som en enda rundgång alltsammans, tycker jag.

Det är märkligt hur lätt det var att komma in i det här sjukförsäkringssystemet och hur otroligt svårt det är att ta sig ur det. Jag är ingen myndighetsperson, helt enkelt. Jag har svårt att ta in att det ska behöva vara så krångligt allting. Så många regler, så många blanketter, så många frågor.

Ibland undrar jag ju, så mycket som man utreder varje sjukskriven människa nu, med all den hantering som det innebär, vad kostar det? Vad använder man pengarna till? Till en massa dyra utredningar som får många människor att känna sig pressade, oroliga och misstänkliggjorda. I stället för att använda de här pengarna till stöd för att man ska må bättre på något sätt. Nu finns det säkert sådana pengar också, men jag undrar ändå; vad är priset för alla dessa utredningar? Är det verkligen värt det, vad det kostar? Svaret finns väl någonstans i framtiden, kanske.

Jag får i alla fall pengar än så länge, det gick att lösa på något sätt som tur var. På villkor att jag deltar i möten, aktiviteter o s v. Och så arbetar jag ju 25 % också. Så jag slipper ligga vaken på nätterna av oro för att jag inte får pengar. Det känner jag mig mycket tacksam för.

Jag blev mycket vänligt bemött idag igen och jag känner att jag är på samma nivå som handläggarna jag talar med. Jag känner att vi respekterar varandra. Det känns bra. Vi är allesammans människor med samma värde. Antingen vi sitter bakom skrivbordet eller framför skrivbordet. Det är viktigt att man vet om det, som människa.

Möten, jobb och Almi Företagspartner

 Det är mycket nu. Idag har jag varit på möte och fått med mig en stor bunt jobb hem. Den här veckan får jag ringa många telefonsamtal och boka in intervjuer. Jag har också förhandlat om vad jag vill ha betalt för artiklarna jag ska sälja. Jag har kontaktat Almi Företagspartner och fått tid för ett möte där med en vänlig människa nästa vecka, som jag förväntar mig ska kunna svara mig på alla mina frågor om att starta eget. Bli min lots på vägen. Jag har också haft lite kontakt med Arbetsförmedlingen eftersom mitt projekt där inte är helt avslutat än. Jag ska dit på ett möte nästa vecka.

Jag har också bett en stilla bön för mig själv att allt ska gå vägen som jag har tänkt mig det. Jag känner tillit till mig själv och det jag gör. Jag har allt att vinna och inte mycket att förlora. Min "lön" är inte bara pengar utan också frihet att styra min tid, möjlighet att lära mig många nya saker, att få ha ett liv också utanför hemmet, att få många spännande möten med människor, att få vara med i en arbetsgemenskap och sist men inte minst att få ha roligt.

Jag känner mig stolt över mig själv och det jag har gjort idag. Nu tar jag en dag i taget, en sak i taget, så långt det är möjligt. Jag har ridit genom värre stormar än den här. Det är en styrka att veta det djupt därinne i mig själv.

Konsten att kunna lyssna

Människan har öron. På varsin sida om huvudet i höjd med kinderna sitter de. Nu ska jag inte skriva mer om det rent biologiska, för som kanske du vet så var jag befriad från biologin eftersom jag svimmade när man pratade om människokroppen. Så jag vet inte så mycket mer om öronen än var de sitter. Och att det finns något som heter örontrumpeten, visst gör det?

Öron har vi, de flesta av oss. De allra flesta av oss kan också höra med öronen. En del mer, andra mindre. Några behöver hörapparater.

Sedan finns det en annan sorts "öron". Sådana "öron" som hör det de vanliga öronen inte hör. "Öron" som lyssnar med hela kroppen och själen och hjärtat också. För mig som inte läst biologi, känns det som att jag förstår just de här "öronen" bättre än de som är synliga. Jag vet när jag stöter på en människa med sådana "öron". Då känner jag mig förstådd, bekräftad, synlig... älskad.

Det är små signaler från en människa till en annan som går genom de här "öronen". Små, små signaler som inte behöver vara ord eller saker eller något påtagligt alls. Det som sker mellan dessa "öron" är ofta osynligt och ohörbart.

Jag tror att människor med de här särskilda "öronen", förutom de vanliga öronen på varsin sida om kinderna, har en särskild uppgift i vår värld och vår tid. Jag tror att vi alla som människor kan träna upp våra själsöron. Öva oss i den stora konsten att lyssna på det som inte sägs, se det som sker bakom fasaden, känna av stämningar och känslor.

För att kunna göra det, tror jag att jag först behöver öva mig i konsten att glömma mig själv. Släppa taget om allt som är jag. Det kan kännas ovant i början, men ju mer man lär sig det, desto mer lär jag känna inte bara andra människor utan också mig själv. Och jag kan se att det finns något som förenar mig med alla de andra.

Vi är alla små länkar i en lång, lång kedja av liv. Osynliga eller synliga. Hörbara eller tysta.

Kan du höra mig? Kan jag höra dig? Så att vi når fram till varandra, så att jag får dig att känna dig sedd. Så att du får mig att känna mig sedd.

Kanske finns det det som är större än orden. Kanske finns det det, även om mina fingrar fortfarande pirrar av lust att få skriva just ord.

Första jobben till mitt företag

Nu har de första jobben till mitt företag ramlat in. Fast mitt företag existerar ju inte ännu. Jag har inte ens ett namn på det än. Undrar vad jag ska kalla det?

Jag har läst om vissa kvinnor som startat eget och som känt det som att de fått en liten bebis att ta hand om. Det ger mig en fin känsla. Jag har en företagsbebis.

Var sak får ta sin tid. Jag tar ett steg i sänder, en dag i taget. Jag ska kontakta Almi i Jönköping för att få råd där.

Det känns i alla fall helt rätt att börja med att få in uppdrag när jag ska starta eget. Det andra får lösa sig efterhand.

Och så vet jag hur man skriver fakturor. Det måste vara en bra kunskap när man ska vara sin egen, tänker jag.

Och jag växte minst 5 cm!

När dörren till Arbetsförmedlingen slår igen bakom mig och jag går ut därifrån mellan de köande människorna på väg in till AF, känner jag att jag säkert svävar en bit ovanför marken där jag går. På väg hem i bilen önskar jag att jag befann mig på motorvägen i stället för inne i stan. Jag känner lust att trycka foten i botten på gaspedalen och köra så fort jag får och så fort det går. Det jublar och sjunger inne i hela mig och jag vill hem. Jag vill hem och skrika ut min lyckokänsla här i min blogg. Och jag undrar hur jag ska kunna skriva så att andra förstår hur jag känner mig och varför jag känner mig som jag gör.

För mer än tio år sedan nu, när jag befann mig i en svag period som människa, sa "experter" till mig att jag inget dög till längre. Jag fick veta att jag aldrig mer skulle bli frisk, jag skulle aldrig mer kunna arbeta. Jag fråntogs möjligheten att ens försöka prova att arbeta. Jag tvingades till sjukskrivning, fast jag inte ville det, fast jag vägrade skriva under pappren.

I mer än tio år nu, har jag kämpat för att bli frisk och stark igen, för att skaffa mig ett så gott liv som jag kan trots det som skett. I mer än tio år nu, har jag varit beroende av bidrag, fast jag inget hellre önskat än att kunna vara så stark att jag skulle kunna försörja mig själv.

Jag minns ett samhälle där man som människa fick lov att vara svag, att vara missbrukare, att ha psykiska funktionshinder, att vara handikappad och ändå få vara med. Jag minns ett samhälle där företag överanställde därför att man räknade med att det kommer alltid att finnas perioder i en människas liv när man kanske är lite svag, när man inte orkar prestera maximalt.

Jag minns ett mänskligt samhälle, ett samhälle där människor fick lov att vara människor. Med sina styrkor och också med sina svagheter. Det samhället finns inte längre i Sverige. Vi har ett annat samhälle idag. Ett samhälle där man som anställd ska prestera maximalt precis hela tiden. Och helst lite till. Vi har ett samhälle där endast supermänniskor får plats. Supermänniska, det kan man vara ibland. Men ingen människa klarar att vara supermänniska hela tiden. Det löser man lätt i vårt samhälle idag. Man byter helt enkelt ut supermänniskan som inte orkar längre, mot en annan, ny supermänniska. Och använder henne så länge hon hänger med.

Från och med idag är jag friskförklarad till 25 %. Jag får stanna upp i skrivandet en stund nu och läsa den senaste raden en gång till. Jag är frisk till 25 %. .. Jag har själv vetat om att det varit så i ett par års tid nu. Jag har fått kämpa som bara den för att övertyga myndigheterna om att det är så. Jag har jobbat ideellt för att bevisa att jag kan. Jag har ringt och tjatat och varit grymt enveten. Jag tog risken att hoppa på projektet förra hösten, för att en gång för alla bevisa att jag kan jag också. Trots mina besvär med stressöverkänslighet, panikångestattacker. Jag kan ändå. Jag har något att ge i alla fall till samhället av mig själv. Jag har rätt att få vara med, jag också. Det ska finnas plats för alla i ett samhälle. Inte bara för mig den tid i livet som jag är en supermänniska. Jag ska få vara med också när jag inte är på topp. Jag tänker ta plats i det samhälle jag har rätt att få vara en del av, sådan som jag är.

Idag har jag själv fattat beslutet att starta eget. Jag har redan idag fått veta flera jobb som väntar på mig. Faktiskt så många att jag känner att jag kanske får sålla bort, säga nej. Jag ser många fördelar för just mig med att starta eget. Jag räknar med att kunna styra min egen tid på ett annat sätt än som anställd. En fördel med de besvär som jag trots allt har. Jag räknar med att kunna skriva i flera olika sammanhang. Jag räknar med att få lära mig massor av nya saker, jag räknar med att få det bättre ekonomiskt i stället för sämre.

Jag har blivit så självgående efter mer än tio år som sjukskriven så att starta eget, att få vara min egen chef, kändes som det allra bästa för just mig. Jag har blivit min egen allra bästa chef. Jag har ställt mig frågan "Vem vill jag ha som chef?". Och jag kom fram till svaret att det var mig själv jag ville ha till chef. Ingen annan. Så kan det gå, här i livet.

Nu blir det en del praktiska saker att fixa med, saker som jag aldrig gjort förut i mitt liv. Jag har förut funderat över att starta eget och frilansa i mitt liv, men min rädsla för att råka ut för samma sak som min pappa, att gå i konkurs och förlora hus och hem har skrämt mig så att jag inte vågat.

Också där har stora saker hänt inuti mig själv. Jag har vänt mina rädslotankar till raka motsatsen. I stället för att tänka att det som hände min pappa kan hända mig, tänker jag idag att det finns ingenting helst i världen som säger att det som hände min pappa kommer att hända mig. Kanske till och med att det är en fördel för mig idag, att jag kan vända det till en styrka, att eftersom jag vet hur det gick för min pappa, så kommer jag ibland att tänka till mer än en gång innan jag kastar mig in i något. Ta mig betänketid. Meditera. Följa mitt hjärta.

Jag följde mitt hjärta helt och hållet idag. Belöningen för det är att jag svävar fortfarande en bit ovanför marken. Det jublar inuti hela mig och jag känner fortfarande att jag vill ge mig ut på motorvägen, trycka foten på gaspedalen och bara skrika rakt ut i luften så hela världen hör det:

"YES!!! I did it!!!"

Ljungtider

Jag såg igår att krukan med timjan börjar se vissen ut och jag kände längtan efter att byta ut plantan mot ljung. Det är ljungtider nu. Sensommar. De allra sista dagarna i augusti. På morgonen var det sju plusgrader när jag gick upp.  Även om jag försöker att fokusera på det gröna i naturen, så smyger det sig in guldgult och gulbrunt i mina ögon alltmer. Det går inte att blunda för det. Hösten är på väg. Kvällarna är fortfarande ljusa länge, men det går inte heller att lura mig själv där; mörkret är på väg det också.

Jag ska plantera ljung. Tända stearinljus och värmeljus med doft av rosor, äpple och vanilj. Njuta av lugnet och vilan som hösten brukar betyda för mig.

Förra hösten vid den här tiden var det med stor förväntan och stor spänning som jag gav mig in i ett projekt via Arbetsförmedlingen/Försäkringskassan för att försöka hitta en lösning för mig, någon sysselsättning som passade mig och som jag skulle orka med. Allra helst ett arbete. En anställning. Min plan B var att starta eget.

Jag hade turen att få fatt i en praktikplats som passade mig som handen i handsken. Det kändes som en märklig slump, så märklig att jag tvivlar på att det var en slump. Det känns mer som att det var meningen att det som skedde skulle ske. Eller så grep jag slumpen, som en del säger. Jag hade i alla fall ögon och öron öppna just då, det vet jag. Öppna för alla möjligheter som jag kunde tänka mig.

Snart kommer jag att veta vad det senaste årets praktikarbete leder till för mig. Jag vet inte säkert än om det blir en anställning eller om jag kommer att starta eget. Jag vet inte om jag kommer att bli utförsäkrad eller om jag kommer att få en viss ersättning fortfarande från Försäkringskassan. Jag tillhör den grupp som riskerar utförsäkring. Jag vet att jag klarar att jobba 25 %. Jag vet att jag mådde bättre av att jobba 25 % än att gå hemma på heltid. Jag vet att mitt arbete behövs, det finns ett behov av det som jag skriver, det finns de som vill att jag skriver för dem.

En annan sak vet jag alldeles, alldeles säkert. Om jag nyper mig i armen, så gör det ont. Om jag blundar och lyssnar riktigt noga, kan jag höra att jag andas. Jag lever! Så länge jag lever är allting möjligt och ingenting omöjligt. Jag litar till att allt kommer att bli till det bästa för mig. Tillit till mig själv. Tillit till andra. Tillit till livet.

Om inte kärlek fanns

Tänk tanken att kärleken inte fanns. Att vi människor inte kunde känna kärlek till varandra eller till något som helst. Tänk tanken att aldrig någonsin ha fått uppleva känslan att vara älskad eller att älska.

Det är en ruskig tanke, i alla fall för mig.

Det har funnits perioder i mitt liv när jag levt i miljöer där jag inte fick känna mig älskad som den jag var både som barn och som vuxen. Det var fattiga och förvirrande perioder för mig. Jag tror att det som räddade mig och fick mig att ändå stå på mina egna ben, det var att jag själv älskade någon, något eller några. Att jag själv ändå kunde känna kärlek till andra levande varelser. Det kunde vara ett djur eller en annan människa.

Jag tror inte att det går att tala om vilken kärlek som är störst. Den att älska andra. Eller den att själv få vara älskad. Eller att älska sig själv. All kärlek har en mening, tror jag. För mig är meningen med kärleken att vi människor ska mjukna, bli mer ömsinta, mer toleranta, mer kärleksfulla mot varandra. Kärleken skapar en bättre värld för allt levande.

Jag tror att det finns en mening med all kärlek vi känner, oavsett om den är besvarad eller obesvarad.

Djupt inuti mig finns någon punkt, kanske som en kärna i ett plommon, som är det jag vill kalla kärleken. När jag gör yoga kan jag hamna i samma känsla som när jag är förälskad eller som när jag som nybliven mamma mötte mina barns ögon för allra första gången. Samma starka lyckorus av kärlek! Efter yogan går jag runt med smilbanden upp till öronen, jag ser människor jag möter med kärleksfulla ögon och tankar, jag känner djupt, djupt inifrån mig själv att jag vill alla de jag möter väl, jag kan inte tänka en ond tanke i det tillståndet. Jag har landat i kärnan kärleken. Den slår rot i mig och bär frukt.

Det sägs att för att kunna älska andra måste man först kunna älska sig själv. Visst kan det ligga en del i det, fast jag själv är inte fullkomligt övertygad om att det är så. Ibland har jag kunnat känna att det är genom att kunna älska andra som jag börjar älska mig själv. Den fungerar för mig åt båda hållen, kärleken.

Jag älskar mig och därmed en annan.

Jag älskar en annan och därmed mig själv.

Om inte kärlek fanns...

Skulle då jag finnas?