Jag är företagare!

"Hej! Välkommen som företagare!" Stod det i brevet med FA-skattesedeln från Skatteverket som jag fick idag.

Jag är företagare. Jag?

Pappa skulle ha varit stolt över mig. Jag är själv stolt över mig, idag. Och jag vänjer mig säkert. Jag lär mig.

Jag tycker att jag är modig.

Nu är jag frilansjournalist och egen företagare. Jag ville det redan för 15 år sedan. Fast då vågade jag inte det.

Idag vågar jag.

Tack livet, för att jag får vara med fortfarande!

Tack för att jag får fortsätta att pröva mina vingar!

Tack för att jag andas fortfarande!

Farmor Edith

Jag älskade den mörkt röda färgen i hallen hos min farmor och farfar! När jag gick in där, då var det fest på slottet och jag var prinsessan! Först den långa gången fram till huset, kantad av breda perennrabatter med doftande höstflox i alla de färger. Sedan uppför den breda trappan och så fick vi kliva in, till farmor och farfar. Jag fick ta i hand och niga och ta av mig min kappa och farfar skojade med mig och pappa fick mig att skratta och så sprang jag iväg in i huset.

Det var stort. I hallen, som låg innanför kapprummet, fanns en bred, svängd trappa som gick upp till ovanvåningen. Den trappan kunde man åka nedför på rumpan. I sina strumpbyxor. Det var roligt, lika roligt som ett nöjesfält. Bara att springa upp och nedför den breda trappan var roligt. Så roligt så att man inte fick göra det för de vuxna. Fast jag gjorde det tills jag inte fick göra det. En liten stund hann jag alltid med.

Hade jag väldigt mycket spring i benen, så sa de vuxna till mig att jag fick gå ut och springa i trädgården. Det gjorde jag gärna. Jag sprang alldeles särskilt gärna i det som inte var trädgården utan var en lång skogsbacke bakom huset alldeles full av enar och lövträd och vitsippor och blåsippor och stenar och en porlande bäck när det var vår.

Sedan ropade farmor på mig och så fick jag gå in köksingången för maten var klar. Det var söndagsstek med potatis och farmors goda sås och gelé och inlagd gurka och jag slukade alltsammans på nästan en enda gång. Man blir hungrig av att springa i skogsbackar.

Efter middagen hade farmor kanske lite tid över. Kanske, kanske att hon ibland då frågade mig om jag ville följa upp till ovanvåningen. Och ja, ja, det ville jag, jag hoppade av glädje för nu visste jag vad farmor skulle göra. Jag följde tätt efter henne i trappan, mitt hjärta bultade. Farmors klänning gick nästan ända ned till fötterna och jag minns fortfarande hur hennes ben såg ut där nedanför klänningskanten.

Där uppe fanns en hall stor som ett rum och precis till höger om trappan stod det en guldbrun och mörkbrun sekretär med ett lock som man kunde fälla ned. När farmor fällde ned locket såg jag alla de små lådorna där. Och mitt emellan alla lådorna fanns som en tavla i trä med madonnan och barnet.

Farmor tog fram en liten ask ur sekretären. Långsamt öppnade hon den medan hon berättade för mig om det som låg i den lilla asken. Hon berättade om att en gång hade hon en kaffeplanta.och hon fick kaffeplantan att blomma, min farmor. Sedan blev det riktiga kaffebönor på plantan och min farmor plockade av varenda böna och sparade dem i asken. Jag var lika fascinerad varje gång farmor visade kaffebönorna. Jag tittade länge på dem och fick hålla i dem och lukta på dem. Sedan fick farmor bråttom för det började bli kaffedags. Hon la tillbaka kaffebönorna i den lilla asken, stoppade ned asken i lådan och låste sekretären med nyckel.

Jag följde med farmor ned i köket igen och där malde hon andra kaffebönor i sin kaffekvarn. Sedan kokade hon kaffe på spisen och började plocka fram bullar, sockerkaka och minst sju sorters småkakor. Jag gillade farmors hembakta schackrutor allra mest.

I det stora öppna finrummet med fönster både åt skogsbacken och åt framsidan med perennrabatterna serverade farmor kaffet. De vuxna fick små, tunna kaffekoppar med blommor på och barnen fick små, små glas till läsken. Jag älskade de små glasen! Varje glas hade sin egen färg, rosa, gul, grön eller blå. Helst av allt ville jag ha det rosa glaset. Och mitt på de små söta glasen var där en guldrand. Säkert var det riktigt guld, i alla fall för mig. Jag fick ärva de små glasen efter farmor när hon dött. Jag älskar dem fortfarande, jag blir en liten flicka igen, som dricker hallonläsk, när jag tittar på glasen. Farmors kaffeservetter var risservetter. Jag brukade samla servetterna för jag tyckte de var så vackra och så tunna att de nästan var genomskinliga. Kanten var uddig och mönstren blommiga.

Det var mycket prat i rummet när det var kaffe. Ibland var alla mina kusiner där och vi lekte och ibland skulle vi sjunga eller spela för de vuxna.

Min farmor tyckte mycket om att handarbeta. Hon var noggrann och energisk, näst intill pedant. Hon krusade örngottsbanden och det fick inte vara den minsta rynka på dukar, lakan eller örngott. Precis allt luktade nystruket hemma hos min farmor. Sitt linneskåp var hon mycket stolt över.

När min familj kraschade slutade besöken för mig tvärt hos farmor och farfar. Jag var inte många gånger i det stora huset sen. Men jag har tagit bilder på huset på avstånd utifrån som vuxen.

Min farmor levde länge. Hon var änka länge också. Hon var en stark kvinna. Som vuxen hälsade jag på henne så ofta jag kunde. Jag tyckte om att prata med min farmor. Hon var intresserad av det mesta. Hon ställde många frågor och tyckte om att diskutera. Hon följde med i vad som hände i världen. Hon var alltid noga med att vara välklädd, att bjuda på kaffe och kakor. Ofta stack hon en peng i min hand innan jag lämnade henne och så sa hon "Köp dig något som du blir glad för".

Min farmor tyckte inte om att vara ensam sedan hon blivit änka. Hon vantrivdes. Inte ens en liten hund hjälpte mot ensamheten. Så när farmor fick flytta till ett ålderdomshem och fick människor omkring sig och fick vara delaktig i aktiviteterna där, till exempel fick hon ansvaret för att göra lutfisken vid jul, då blev min farmor tio år yngre i ett nafs. Jag tror att hade hon inte hamnat på ålderdomshemmet, hade hon aldrig blivit så gammal som hon blev.

Farmor fick uppleva min första dotter. Hon dog någon vecka strax innan jag födde min andra dotter. En av hennes sista frågor i livet handlade om hur det var med mig, om jag hade fött någon liten unge än. Hon längtade efter att få se sitt fjortonde barnbarnsbarn. Jag gav min andra dotter namnet Edith efter min farmor. Det kändes självklart när hon föddes bara någon vecka efter att min farmor dött.

Farmor fick leva i 92 år. Ju äldre hon blev, desto mer öppnade hon sig för mig, desto mjukare blev hon som människa. De sista åren hände det att hon fällde tårar när hon pratade med mig. Särskilt när hon pratade om min pappa. När hon berättade om hur trött hon varit när hon fött honom och hans tvillingsyster. Så trött att hon känt att hon inte orkade med dem som hon skulle, då grät min farmor och hon böjde ned sitt huvud och sjönk ihop i rullstolen där hon satt.

Min farmor födde först en flicka. Och inte långt efter det efter min pappa och hans tvillingsyster. Tvillingfödseln höll på att kosta både min farmor och de små barnen livet. Men de överlevde, även om de små tvillingbebisarna var mycket, mycket små när de föddes. De var små men livskraftiga. Små vildar, tyckte folket runt omkring. Två små söta tvillingvildar, min pappa och hans tvillingsyster. Som deras mamma, min farmor, inte riktigt kände att hon orkade med. Sedan födde min farmor en dödfödd liten fullgången flicka som min farmor så klart sörjde.

Jag minns min farmor med glädje, kärlek och saknad! Jag minns henne som en intelligent och stark kvinna med stark vilja och stort människointresse. Hon tyckte om kafferep, att diskutera och att vara delaktig i samhället. Hon var kreativ och älskade att odla växter. Jag minns fortfarande det stora fyra fönster breda blomfönstret i finrummet. Fullt av engelska pelargoner, hennes stolthet.

Men allra, allra mest minns jag farmor när hon visade mig sina kaffebönor i den lilla asken i sekretären på våningen däruppe. Hennes lysande ögon när hon berättade för mig om kaffeplantan som hon drivit upp och fått att blomma, alldeles, alldeles själv.

Min mamma 84 år idag

Idag för 84 år sedan föddes min mamma. Hon blev den tredje flickan i familjen. Samtidigt som hon var i puberteten var det världskrig. Hon fick hjälpa till att mörklägga fönstren om kvällarna, se efter att inte det syntes det allra minsta ljus utifrån. För då kunde kanske ett flygplan släppa en bomb på huset där hon bodde.

Hon hade utedass. Dit brukade hon smyga sig med en bok eller tidning och låsa inifrån när hon ville vara ifred. När hon var liten fick hon hjälpa till med att bära stora vattenhinkar, hämta potatis och äpplen i jordkällaren, passa sin lillasyster och mata henne. Hon växte upp med djur, en mjölkko, höns, katt och hund. Säkert möss också.

Till jul bonade man golven. En jul hade min morfar bonat golvet i sista stund. Så på julaftons morgon, när min mormor skulle lägga på de splitter nyvävda trasmattorna som min mormor vävt alldeles själv, då var inte det nybonade golvet torrt. Det klibbade. Den gången var min mormor arg på min morfar.

En gång fick min mamma hög feber när hon var barn. Hennes mamma och pappa hade inte råd att hämta doktorn utan de bad till Gud att min mamma skulle överleva. Det gjorde min mamma.

Min mamma gick sex år i folkskolan. Hon tyckte det roligaste i skolan var att skriva berättelser och att sjunga. När hon var 14 år gammal började hon jobba i en industri. Då var det krig. Hon trivdes inte alls med att jobba i industrin. Så fort det var lunchdags gav hon sig ut i friska luften. Min mamma var så flink i fingrarna att hon förstörde ackordet för de andra. Så hennes jobbarkompisar blev sura på henne. Då blev min mamma ledsen.

När min mamma var tonåring drömde hon och hennes tjejkompisar om att gifta sig. För att bli försörjda och kunna flytta hemifrån. Min mamma drömde också om att få utbilda sig till fotograf. Hon brukade hjälpa min morfar att framkalla bilder, för han hade det som stor hobby och extrainkomst. Han fotograferade människor vid begravningar, brölllop och högtidsdagar.

Min mamma fick erbjudande om en praktikplats hos en fotograf. Men lönen var så dålig, att den räckte inte för att hyra ett rum i staden och min mamma bodde för långt bort från staden. Så hon fick tacka nej till praktikplatsen. I stället blev hon kär. I min pappa. De möttes på en dansplats. Min pappa spelade trummor i en orkester och han kom från en förmögen familj. Min mamma dansade och hade tjockt, lockigt, vackert hår, stora, känsliga blå ögon, vacker hållning och den smalaste av midjor och kom från en fattig familj. Det sa "klick" när min mamma och min pappa möttes den allra första gången. Min pappa var 16 år då och min mamma var 18 år.

Min pappa var så kär att han cyklade i ösregn sex mil fram och tillbaka för att få träffa min mamma ett par timmar. Hans mamma tyckte att han var värd något bättre än en flicka från en fattig familj. Men min pappa ville inte ha någon annan än min mamma. Så de gifte sig, min mamma och min pappa. De bröt de där fåniga klassgränserna. Kärlek kan vara så stark!

Min mamma fick ofta känna av att hon inte kom från samma klass som min pappa. Hon tog stryk av det. Hon försökte vara så duktig som möjligt för att kompensera att hon inte var förmögen. Hon slet ut sig. Precis som jag gjorde. Bröt ihop. Fick ett sammanbrott. 26 år gammal. Hamnade på mentalsjukhus.

Det var skamligt. Riktigt, riktigt skamligt. Det var så skamligt att varken hennes egen mamma eller pappa eller någon av hennes tre systrar ens ville åka och hälsa på henne på mentalsjukhuset. Det var bara en enda människa som åkte och hälsade på henne de långa månaderna som hon var inlagd på mentalsjukhuset. Det var min pappa. Kärlek kan vara så stark!

Min mamma kan berätta om mentalsjukhuset. Om elchockerna som fick henne att glömma hur hon själv såg ut. Om hur hon blev fastbunden i sängen innan elchockerna och vilken ångest hon fick av det. Om insulinbehandlingarna. Om hur hon hörde människor skrika i ångest runt omkring. Om de stränga och elaka sjuksköterskorna. Om hur hon tvingades att duscha i omväxlande iskallt och varmt vatten. Om hur hon tyckte om att få promenera i naturen utanför mentalsjukhuset när min pappa kom på besök. Om att hon inte vet riktigt hur länge hon var där, mer än att hon minns att det var vår och det var sommar och det var höst. Om att hon fick massor av vitaminer men inga som helst mediciner, för de fanns inte helt enkelt, de var inte uppfunna. Om att läkarna berättade för henne och min pappa att de aldrig skulle kunna få barn, för min mamma hade tagit sådan stryk i kroppen av sitt sammanbrott.

När min mamma berättar om mentalsjukhuset ber jag henne ibland att sluta. Jag orkar inte höra det, det gör så ont i mig. Jag tänker på alla stackars människor som fick lida där, för att man inte förstod bättre. För att man inte förstod hur man skulle hantera människor med olika psykiska besvär. För att man stängde in dem som djur. För att man behandlade dem som boskap. För att man såg ned så på dem. För att man skämdes så för dem att man inte ens hälsade på dem ibland.

Min mamma gick i alla fall upp i vikt av att vara på mentalsjukhus. Hon blev starkare, fick komma hem igen. Men var ordinerad av läkaren att skaffa ett eget hem tillsammans med min pappa i stället för att bo hos sin svärmor och svärfar. För att slippa pressen där. Så mamma och pappa byggde sig ett hus.

Min pappa byggde drömmar hos min mamma. Om att få barn. Och en vacker dag var min mamma gravid med mig. Trots det läkarna sagt. Hon fick ett barn till, min lillebror. Lyckan var fullkomlig för min mamma och min pappa!

Det var 60-tal och livet lekte. Min mamma var hemmafru och hade det bra på alla sätt. Lite svag fortfarande, ja, men allt starkare för varje år som gick.

Sedan kom allt det andra. Min pappas konkurs. Det ekonomiska sammanfallet för min familj. När vi fick lämna vårt hem. Flytta till en annan stad. När min pappa blev dömd för ekonomisk brottslighet. När han hamnade i fängelse. Skilsmässan när hans tid i fängelset var slut. Min mammas nya sammanbrott gång på gång. Kärlek kan vara stark. Också en stark kärlek kan gå sönder.

En vacker dag var mamma frisk igen. Hade samlat kraft. Började läsa på Kom-Vux. Läste till undersköterska. Ryggen orkade inte, så hon hamnade i industriarbete igen. Var lycklig över att kunna försörja sig själv och mig och min bror. Sedan fick hon en arbetsskada. Blev förtidspensionär. Blev världens lyckligaste mormor. Flyttade en gång till i sitt liv, bröt upp från det gamla, vågade nytt.

Det var lyckliga år för min mamma med två små barnbarn. Bland de lyckligaste i hennes liv, brukar hon säga. Och då var hon i 60-årsåldern.

Idag fyller min mamma 84 år. Hon promenerar nästan varje dag. Hon äter inte en enda medicin. Hon äter många äpplen, apelsiner och morötter. Lite kött och lite fisk. Inte så mycket socker. Hon har inte massor av pengar, men hon dansar en stund varje dag för sig själv. Då ler hon. Hon läser många böcker, särskilt diktböcker. Hon bor i ett rum och kök i ett vackert gammalt hus med djupa fönsternischer. Hon gör avslappning varje dag. Hon älskar pelargoner och andra blommor också. Hon lyssnar mycket på musik. Ibland tittar hon på TV. Hon pratar ofta i telefon med någon av sina tre systrar som fortfarande lever allesammans. Min mamma är den enda av de fyra systrarna som inte har vare sig högt blodtryck eller diabetes. Hon är inte det minsta senil. Hon kan bli lite trött ibland. Hon klarar att ta hand om både sig själv och sitt hem. Hon har slutat att klättra på stegar och höga stolar efter att hon ramlade för något år sedan och efter att jag tjatat mycket på henne om att sluta klättra som hon gjorde förut.

Idag ska jag gratulera min mamma på födelsedagen. Hon önskar sig en blomma, en Svärmors Tunga. Och en bilutflykt. Hon ska få det och en liten överraskning också, ett paket.

Kärlek kan vara stark. Människan är stark.

Jag har en stark mamma.

Jag älskar henne.

Älskad

Jag tänkte egentligen skriva om hösten. Om flyttfåglarna som jag hör nerifrån sjön sent på kvällarna nu. Om Barnarpsgatan som kantas av gyllene trädkronor, så att det känns som att åka genom en förgylld tunnel där. Om de röda lönnarna och den friska höstluften.

Men mina tankar gled iväg på ett sidospår när jag tänkte på hösten och alla färgerna.

Jag tänker på hur jag som människa längtar efter att få känna mig älskad. Det är kanske den största längtan vi har gemensamt som människor. Få känna att vi är älskade för den vi är, inte så mycket för vad vi gör.

Älskade för att vi har en liten rynka i pannan mellan ögonbrynen. Älskade för att vi är närsynta, går utåt eller inåt med våra fötter. Älskade för att vi har dåligt tålamod, för att vi är avundsjuka och sura. Älskade för att vi är klumpiga, svaga, sårbara. Älskade för att vi bränner vid såsen, för att vi tappar mjölkförpackningen, för att vi körde på en bil så vi fick en stor buckla i bilen, för att vi glömde gå till tandläkaren på den inbokade tiden.

Älskade. Med alla brister som vi kan ha som människor, alla defekter, våra olika funktionshinder, för ingen människa kan fungera precis överallt. Älskade för vår otillräcklighet.

Det fina jag fått med mig genom åren är att kunna älska mig själv just så. Älska mig själv så som ett barn älskar sin förälder och föräldern sitt barn när kärleken är som störst.

Älska mig själv förutsättningslöst, kravlöst och fullkomligt hämningslöst!

Sedan.

Går jag ut och älskar världen!

Vem äger min tid?

Bilen behöver fixas till. I källaren i huset är det översvämning. Inte av vatten, men av prylar.

Allt jag äger som människa har ett pris. Huset, bilen, kläderna, trädgården, sommarstugan. Allt ska tas om hand. För att ta om hand behöver jag tid. Det finns en gräns någonstans, säkert olika för olika människor, när gränsen för vem/vilket som äger vad passeras.

En dag upptäcker jag att det är inte längre jag som äger mitt liv, min tid. Det är prylarna.

Det var när jag tog hand om ett dödsbo som jag insåg att det finns en gräns för mig när det handlar om vem som äger min tid; jag själv eller prylarna, mina ägodelar.


Ju mindre jag äger som människa, desto mer tid får jag. Det kan kännas skrämmande, för vad ska jag då göra med all min nyvunna tid? Kanske kryper det fram tankar och känslor som jag länge dolt för mig själv genom att hela tiden hålla mig sysselsatt med att ta hand om och vårda.

Sedan några år tillbaka har jag känt mig så pryltrött. Det jag framförallt längtar efter i mitt liv är att ha gott om tid. Tid som jag vill lägga på att läsa böcker, meditera, motionera, lära mig saker, vara i naturen, resa, umgås med människor. Också tid att arbeta med den kraft jag har.

Tiden har blivit alltmer viktig för mig som människa. Prylar och ägodelar allt mindre viktiga.

Men jag gillar fortfarande att köpa nya kläder. Blommor, doftljus, smycken. Och saker som jag kan ge bort. Jag är ju människa, trots allt. Ibland längtar jag helt enkelt efter något nytt.

Men varje gång jag köper mig något nytt idag, slänger jag något gammalt. Jag har bestämt mig för att hellre minska än öka ägodelarna i mitt liv. Frigöra mig. Ge mig själv luft att andas. Andrum.

Spontan söndag

Och då var det söndag idag och jag skulle egentligen vara i duschen just nu men jag har inte kommit så långt än. Jag tog på mig fleecemorgonrocken direkt och den var så varm och skön för nu har det blivit kallare ute igen. Sedan sov jag så länge att jag var riktigt hungrig när jag vaknade och gjorde mig frukost i stället för att gå direkt till duschen. Så här sitter jag nu. Varm, mätt och oduschad.

Men det är väl precis så som man ska ha det en riktigt ledig dag, tänker jag. Gå på känslan av lust och spontanitet, lägga alla sina måsten och rutiner åt sidan en stund. Öppna upp för känslorna, det jag känner att jag vill göra. Göra det just NÄR jag känner att jag vill göra det, inte därför att jag SKA göra det.

För mig ligger det en stor frihetskänsla i att få leva så ibland. Det kan räcka med en enda sådan lust- och spontanitetsdag för att jag ska få ny kraft flera dagar framåt.

Jag funderade igår över hur jag känner mig nu när jag kommit igång med en lagom dos jobb utanför hemmet igen. Över hur jag mår inuti mig nu så här efteråt, när jag bestämt mig för att starta eget.

Jag mår så härligt gott, känner jag! Jag har fått så mycket energi, jag känner mig så glad och jag är kreativ och har en känsla av "flow" inuti mig. Just jag där jag befinner mig nu i livet, mår mycket bra av att få känna mig självstyrande. Jag har relativt stor möjlighet att planera min tid nu så som det passar mig. Jag mår också bra av att träffa fler människor än jag gjort normalt under min tid som sjukskriven. Därför att nu orkar jag det igen. Det var inte så de första tunga åren, men idag är det så.

Det känns också bra med vissheten nu. Hela sommaren gick jag i ovisshet om hur det skulle bli. Skulle jag bli anställd? Skulle jag bli utförsäkrad? Det var jobbigt. Även om jag försökte hålla modet uppe, känna tillit.

Jag blev inte anställd. Jag blev utförsäkrad. Nu vet jag. Och jag fastnade inte i det, tack och lov. Jag bestämde mig för att starta eget. När det gäller utförsäkringen tänker jag att jag kan inte göra så mycket mer än att acceptera att så är reglerna just nu.

Jag får se om jag väljer att sjukskriva mig igen eller om jag tror så starkt på det jag gett mig in i och på min egen kraft idag, att jag väljer att lägga min tid och energi på mitt arbete i stället för att lägga min tid och energi på det nya programmet "Arbetslivsintroduktion" hos Arbetsförmedlingen som jag ska hamna i under vintern. Jag ska ta ett halvår i taget, har jag tänkt. Jobba med den kraft jag har, känna efter hur jag mår och tänka efter vart jag vill gå i mitt liv. MItt liv är mitt liv, ingen annans.

Alla tankar i en enda röra

Idag har jag ingenting alls att skriva om, fast jag skriver i alla fall. Och så lägger jag in en riktigt vacker bild. Det är ett bra sätt att få igång hjärnan på morgonen att skriva, i alla fall för mig. Jag sov så gott, så gott inatt också och jag sov så många timmar att jag känner mig lätt trögstartad. Då är det bra att skriva igång hjärnan, tycker jag.

Det åskade hos mig igår kväll. Det var ett par kraftiga blixtrar och rejält mullrande och regnsmatter mot rutan. Men sedan försvann det och natten har varit lugn.

Jag köpte nya gröna inomhusväxter igår, fyra paraplyaralior, och satte dem i det stora fönstret i vardagsrummet. Vi behöver många gröna växter inomhus nu när det går mot mörkare tider. Ännu mera sedan när löven faller därute. Då försöker jag skapa mig grönskan inomhus i stället. Benjaminfikusar, paraplyaralior, tusenåriga eken, så mycket grönt som möjligt. Och en och annan blommande växt också, fast mest gröna växter inomhus under hösten/vintern för mig.

Jag köpte mig ett vackert grönt blockljus igår också. Jo, jag lyxade till det ordentligt igår. Det var länge sedan jag köpte så mycket, jag har mest jobbat och hushållsarbetat och sprungit hos AF och FK och ALMI den senaste tiden. Knappt att jag minns hur pengar ser ut nu för tiden. Jag tittade länge på 100-lappen när jag tog upp den ur plånboken igår, "aha, är det så här den ser ut, en hundralapp".

Så jag tände levande ljus igår kväll när det åskade och bläddrade i tidningar som jag inte hunnit göra på jag vet inte när. Det var mitt allra första höstmys 2010, värt att notera.

Jag ringde äldsta dottern som inte alls var i Borås där hon bor nu utan på konsert i Göteborg när jag ringde. Det var ett sådant liv, prat och musik, att det inte gick att prata. Men jag hörde på hennes röst hur glad hon var och då var min lycka fullkomlig.

Idag är det mulet därute. Jag ska hushållsarbeta i min egen takt, göra sånt som jag blir glad av, fixa lite ärenden, hälsa på min mamma.

Genom mitt fönster ser jag att plommonträdet har fått guldgula blad nu. Skogslönnens blad blir alltmer mångfärgade för varje dag som går. När skogslönnen därute i min trädgård förvandlats till en enorm glödande färgexplosion, då är den det allra vackraste trädet i hela området där jag bor. Det är inte jag som säger det. Det är mina grannar som brukar säga det. Och jag kan inte annat än hålla med dem.

Nu känns det som att jag fått igång min hjärna. Tack min blogg för att du finns!

Jag mår så gott!

Jag ser ut som jag fått stryk. Jag fick som ett blåmärke under högra ögat i förrgår. Vad jag vet har jag inte varit i slagsmål med någon. I så fall måste det ha hänt under natten, när jag sovit. Jag har inte bestämt mig än om jag bara ska låta det vara där och sminka över det blå, eller om jag ska ringa till Vårdcentralen.

Jag är förkyld och jag är stel och öm i ryggen. Det blir sämre när jag promenerar, fast jag tar små promenader i alla fall, för jag har ju inte feber i alla fall.

Det var min kropp det. I själen är det precis tvärtom.

Jag sover gott. Vaknar utsövd. Jag känner mig väldigt glad och så där fnissigt busig idag, trots valresultat och allt.

Jag känner mig så glad så jag skulle vilja skriva något riktigt, riktigt roligt här i min blogg just nu. Fast jag kommer inte på vad jag ska skriva om. Jag letar och letar bland mina minnen genom livet efter något riktigt, riktigt roligt. Jag menar, jag har ju varit med om precis hur mycket roligt som helst i mitt liv. Där skulle jag ju kunna få en idé, tänker jag.

Men den delen av hjärnan har visst inte vaknat än. Det är bara att invänta att den gör det, då. Vissa saker kan man inte tvinga fram. De kommer när man minst väntar dem. Som märkliga blåmärken under ögonen, till exempel.

 

Reinfeldts vallöfte och vad hände sen?

För fyra år sedan ville jag som långtidssjukskriven inget hellre än att få jobba med den kraft jag hade. Jag minns debatterna i TV inför valet som jag följde noga. Jag minns när Reinfeldt med sina så bruna ögon, sa att varendaste en av de långstidssjukskrivna som skulle och ville arbeta, om så bara en timme varje dag, skulle få göra det om han fick förtroendet att regera.

Det var nästan att jag föll för hans bruna ögon. Det var, nästan, att jag röstade på honom den gången. Men bara nästan.

Reinfeldt fick makten av folket. I början av de fyra åren som följde trodde jag på det han lovat oss långtidssjukskrivna. Jag ringde själv Försäkringskassan gång på gång på gång. Bad dem om hjälp. Fick ibland ett litet skratt tillbaka, att nej, följa det statsministern lovat, det kunde man inte göra, då skulle vi ju ha ministerstyre i Sverige.

Jag envisades med att tro på det Reinfeldt sagt där i TV-rutan. Jag tänkte, att då får jag väl göra något själv då, med hans löfte i ryggen. Jag tog själv kontakt med Svenska Kyrkan och jobbade ideellt där ett och ett halvt år trots protester från Försäkringskassan i början, arbeta, det fick jag ju inte göra. Jag gjorde det i alla fall och efter ett tag tystnade protesterna från Försäkringskassan.

När jag fått beskedet att det ideella arbetet inte skulle kunna leda vidare till en anställning, man hade inte råd, sa man, trots att jag som anställd skulle vara "nästan gratis" tack vare alla bidrag från staten, bestämde jag mig själv för att lämna Svenska Kyrkan som arbetsplats. Jag hade fått bekräftat för mig själv att jag hade en viss arbetsförmåga. Jag ville få använda mig av den i ett "riktigt" arbete. Med möjlighet att kunna försörja mig själv till viss del och också kunna bidra med något till samhället.

Jag mediterade och funderade sedan ett bra tag över nästa steg. För det var jag själv som fick ta stegen, vartendaste ett. Jag fick ringa Försäkringskassan gång på gång på gång. Sitta i telefonköer. Någon gång lyckas få tag i en handläggare som förklarade att tyvärr var han/hon inte längre min handläggare längre utan jag hade fått en ny. En gång fick jag till svar att jag hade ingen handläggare alls längre. Därför att från Försäkringskassans sida var jag "ute ur rullarna" som den här handläggaren så "varsamt" uttryckte sig till mig där i telefonluren.

Jag fick kämpa för att få en handläggare. Det tog ett par månader, kanske ett halvår, så hade jag en handläggare igen. Då minns jag att jag var glad. Ett steg närmre ett jobb, tänkte blåögda jag. Som fortfarande drömde så starkt om att få bidra till samhället med den kraft jag hade, få vara del i en arbetsgemenskap igen, trots att jag inte var en "perfekt" människa. Trots att jag var en alldeles vanlig människa som slitit ut sig både på arbetet och därhemma men som ändå faktiskt ville arbeta, trots panikångesten, trots den ständiga smärtan. Om så bara en timme om dagen... Jag menar, Reinfeldt hade ju faktiskt sagt det, där i TV-rutan, precis innan han fick makten, att jag skulle få jobba.

En dag läste jag i tidningen att det fanns ett projekt för just sådana sjukskrivna som mig. De med tidsbegränsad ersättning. Jag ringde blixtsnabbt upp min handläggare. Men, nej, han hade inte hört talas om att det fanns ett sådant projekt. Han fick läsa tidningen och sedan skulle han återkomma till mig. När han undersökt om det fanns ett sådant projekt.

Han återkom inte. Jag fick ringa upp honom. Inte bara en gång utan ett par gånger. Till sist hittade han projektet det handlade om. Sedan blev det väntan på om jag skulle få lov att delta i projektet. Åren gick.

I mitten av våren 2009 hade jag väntat färdigt. Jag ringde upp handläggaren igen. Han skulle leta i sina papper och sedan återkomma till mig. Den här gången ringde han faktiskt upp mig, efter någon månad. Han bad om ursäkt, jag hade blivit bortglömd, som han sa. NU skulle han ta tag i mitt ärende. Den här gången gick processen förvånansvärt snabbt.

Förra hösten fick jag vara med i det projekt jag läst om som min handläggare först inte ens visste fanns. Jag fick, på egen begäran vilket man noterade i pappren, möjligheten till utredning av min arbetsförmåga idag. Slumpen, eller vad det nu var, gjorde att jag själv kunde ordna en praktikplats på ett riktigt företag på bara två veckor. Jag jobbade där under cirka ett års tid. Hela tiden hoppades jag på att få bli anställd. Jag kände att jag hade viss arbetsförmåga. Jag var ju också nästan "gratis" att anställa. Under hela fem år. Ändå kände jag visst tvivel om att få bli anställd. Därför hade jag som plan B att starta eget.

Projektet jag var med i tog nyligen slut. Resultatet blev att läkare, Arbetsförmedling, Försäkringskassa och också jag själv konstaterade att jag idag klarar att arbeta 25 %. Jag fick ingen anställning, trots att jag är nästan "gratis". Däremot fick jag erbjudande från företaget jag praktiserat hos om att arbeta, om att skriva artiklar och få betalt för dem. Om jag hade ett eget företag.

Jag kände där i den stunden att det var dags för mig att ta den chansen. Jag bestämde mig definitivt precis där och då. Därför är jag idag på väg att starta eget. Jag arbetar idag. Med den kraft jag har. Jag kommer att få betalt för det jag gör. Inte på grund av Reinfeldts bruna ögon eller vallöften. Utan därför att jag är en enveten rackare som aldrig någonsin ger upp. Mer än den enda gången jag gjorde det, därför att min kropp la av, helt utanför min kontroll, så utmattad och överansträngd som jag var då, för drygt tio år sedan, när jag bröt samman.

Ungefär två veckor efter att jag bestämt mig för att starta eget blev jag kallad till Arbetsförmedlingen igen för ett nytt möte där också Försäkringskassan skulle delta. På det här mötet fick jag veta om att jag hade blivit utförsäkrad. Jag fick information om vad som skulle ske med mig, att eftersom jag redan fått ett beslut på ersättning året ut skulle jag få det. Efter nyår kommer jag att utredas en gång till. Jag kommer att få delta i ett nytt program hos Arbetsförmedlingen. Jag kommer att få börja om från början, där jag var för drygt tio år sedan. Börja om från början med att sjukskriva mig som om att det var för allra första gången. Jag fick veta att det idag är mycket svårare att få bli sjukskriven än det var för drygt tio år sedan.

Jag hörde det man sa på mötet mycket tydligt, men jag tog inte in det känslomässigt på fullt allvar förrän den dagen jag fick brevet om utförsäkringen i min hand. Det var då jag förstod.

Jag är glad att jag redan innan inifrån mig själv hade fattat beslutet om att starta eget. De mycket svarta tankar som började dyka upp i mitt huvud när jag fick brevet om utförsäkring, kunde jag därför slå bort med att börja ta tag i mitt liv, börja göra ett litet arbete, ta ett litet steg i en konstruktiv riktning för mig själv. Jag hade ändå hoppet kvar! Jag hade min arbetsförmåga på 25 %. Jag har en positiv diagnos, jag kan bli ännu friskare än jag är idag.

Det här var berättelsen om Fredrik Reinfelds vallöfte till mig som långtidssjukskriven före förra valet. Det började med ett löfte om att alla långtidssjukskrivna som ville och kunde arbeta, om så bara en enda timme, skulle få göra det.

Det slutade med ett brev om utförsäkring i min brevlåda för drygt en vecka sedan.

Besök hos Almi

Idag ska jag till Almi på ett kort möte för att få de första råden om hur jag startar eget. Jag har haft tankarna på att starta eget under kanske sex års tid. Det har känts som mitt sista halmstrå, när allt annat känts osäkert, när jag känt mig rädd för att inte längre få vara sjukskriven, för att inte orka eller kunna få ett arbete, det är då som jag tänkt för mig själv att "då startar jag eget". I mina drömmar och fantasier har jag drivit ett litet pensionat, jag har drömt om att skriva, så klart, jag har drömt och fantiserat om att bli torgknalle, med mera, med mera. Tankarna, drömmarna och fantasierna har gjort mig glad, fått mig att skratta!

Men jag har inte orkat närma mig det i verkligheten förrän nu. Det är först nu som jag är tillräckligt stark för att kunna ta de första stegen för att göra verklighet av min dröm. Märkligt hur det då har sammanfallit med allt annat, med praktikplatsen som passade mig så bra, ja, till och med med utförsäkringen, rent ut sagt.

Det känns som att det finns ett samband, som att det inte är en slump. Utan en mening med det som sker mig just nu i mitt liv. Kanske att alltsammans började med min tanke för så många år sedan. Och att tanken tillsammans med bättre självkänsla, bättre självförtroende, bättre hälsa lett mig dit där jag är just nu.

Jag behöver se bakåt i backspegeln ibland för att se vem jag är idag, för att påminna mig själv om min resa. För att se styrkan i mig själv. Styrkan i människan.

Vi människor är så starka! Fast vi vet inte alltid om vår styrka. Små, små barn vet om sin styrka, de känner inga gränser, vågar allt och lite till, litar till sig själva och sin kropp, slänger sig handlöst ut i världen. Behöver dock vuxna som finns där som livräddare ibland.

Kanske att någon människa någon gång för länge, länge sedan tryckt ned kraften i dig, gjort dig svag. Som vuxen kan jag nästan alltid hitta tillbaka till kraften inifrån mig själv. Ibland av mig själv, ibland med hjälp av någon annan.

Efter besöket hos Almi:

"Så långt som du har kommit, det är bara att köra på". Sa han på Almi. Han kände igen företagen jag ska jobba för, han kände igen tidningar som jag har skrivit i. Han kom till och med ihåg några av artiklarna som jag skrivit, till min stora glädje.

Jag tänker göra det.

Jag tänker starta eget.

Och nu har jag fått vet hur jag ska göra det.

Skatteverket nästa.