Köpt julgran på Plantagen

Utanför Plantagen låg meterhöga travar med julgranar i nät, som att de var stora fiskar som någon fångat. Mellan raderna av julstjärnor, julgrupper, blomkrukor i alla möjliga färger fast fler röda än vanligt, knoppande amaryllis i olika höjder och med lappar om vit, röd, rosa, blommande hyacinter och knoppande hyacinter, julpynt, julgrisar, julbockar och konstgjorda julkransar eller äkta lingonkransar, kom jag äntligen ner till den delen av Plantagen där de riktiga julgranarna fanns.

Sedan kanske tre år tillbaka har tonåringen efter många års tjat fått sin önskan igenom att vi ska ha en Disney-gran under julen. En Disney-gran är en ädelgran, kraftigare än den vanliga svenska granen. Den allra största fördelen jag upptäckt med en Disney-gran är att den inte barrar. Precis samma fördel som med en plastgran. Jag har en plastgran i gillestugan, den är vacker och vi monterar ihop den till advent. Fast än har jag inte kommit dit att jag vill ha plastgran till jul, då vill jag att det ska dofta gran i huset.

När jag handlar gran är jag inte särskilt kräsen, tycker jag. Den ska ha tillräckligt stabila grenar så att inte pyntet ramlar av. Det ska vara så mycket grenar att de täcker stammen så mycket som möjligt. Den ska vara grön. Om det är kortare grenar på en sida, tycker jag att det är en fördel. Då kan jag ställa den sidan av granen mot väggen, så tar granen mindre plats i rummet.

Den tredje granen jag höll i uppfyllde mina krav, så den fick det bli. Vandrade med den utvalda granen genom de långa gångarna med ännu mera julpynt, trädgårdsjulpynt, sidenblommor, servetter, utemöbler, pyttesmå och jättestora ljuslyktor, mossa, vattenfontäner, kaminer, marschallhållare, godis och till sist var jag framme vid kassan och kunde betala.

Det finns nog fördelar med att åka till skogen och hugga sin egen gran, om man har en skog. Man slipper allt det andra runt omkring. Allt jultillbehören som vi människor har hittat på.

Nu står julgranen och väntar i garaget. In i huset kommer den inte förrän dagen före julafton. Det är en mycket sträng tradition hemma hos mig. Nåde den som nämner något om att granen ska komma in i huset innan dess.

Darin - sjöng som en ängel i Luciamorgon

Inatt sov jag gott igen. Vaknade och fick bråttom upp för det är ju lucia idag. Jag gjorde i ordning en bricka med lite frukost och så kaffe och pepparkakor från helgens pepparkaksbak. Satte mig i soffan för att vänta på luciamorgonen. Först såg jag ett samtal om självmordsbombaren i Stockholm, om hur vi alldeles särskilt just när sådant här händer, behöver värna om alla människors lika värde, låta bli att generalisera och inte låta rasismen få växa mer än den redan gjort. Jag instämmer.

Sedan blev klockan sju och jag bytte kanal. Hamnade i ljus, hopp, musik och luciastämning. Det var en ovanligt vacker luciamorgon från TV i år, tycker jag. Det kändes som att alla de vackra julsångerna fick rum. Sonja Aldén, Shirley Clamp och Sanna Nielsen, vilka kvinnor, vilka röster!

Och sen. Sen bara stod han där. I röda byxor och grå, stickad tröja. Darin. Att höra Darin sjunga "O Holy Night" à capella, ja, det kändes för mig som att det var en ängel som ramlat ned och sjöng så att stjärnorna föll som ett glitterregn ned till marken. Alldeles, alldeles underbart! Jag rös mig igenom hela den vackra sången.

Min katt verkar inte bry sig särskilt att det är lucia idag. Mer än att hon gillade att jag tittade på TV så tidigt på morgonen, så hon kunde sitta bredvid mig och värma sig och lukta på kaffedoften. Nu har hon sträckt ut sig och somnat på fönsterbrädan ovanför elementet igen. Vad hon gillade Darins sång idag, det har hon inte berättat för mig. Men jag tror hon gillade den hon också, för hon låg kvar i soffan bredvid mig hela tiden.

Tredje advent

Tredje advent vaknar jag till en strålande kall vinterdag med ljusblå himmel och lågt stående sol som får de isiga grenarna på lönnen att gnistra som att hela trädet var av glas. Bakom lönnen är himlen mörkt gråblå och får mig att undra om det är ännu mer snö på gång.

Min katt jagar en liten fluga och äter upp den. Nöjd med sitt arbete somnar hon med hakan på vattenskålen i fönstret. Min katt är alltid nöjd med sig själv, hon har lärt mig mycket om den stora konsten att gilla läget och att gilla sig själv, att jag duger så som jag är.

Jag vaknade tidigt i morse mitt i en mardröm och tårarna rann ur ögonen mellan dröm och vaket tillstånd. Jag somnade om och nästa gång jag vaknade var mardrömmen borta.

Mardrömmar går över. Drömmar kan ta vid.

Liv tar slut. Liv börjar på nytt.

Just nu är jag till. Det som varit är över.

Allting är som det ska vara. Acceptans.

Tredje advent.

Frid till världen.

Utmattad? - En sak i taget

När jag stiger ur sängen ser jag allt jag vill göra i huset. Plocka undan, städa toaletten, papper som ska sorteras, tvätthögarna, blommorna som väntar på vatten. Det snurrar i min skalle, det känns som att jag inte orkar. Helst av allt vill jag bara lägga mig och strunta i alltsammans. Somna.

I början hände det att jag gjorde det. Kraften fanns inte där i mig. Vare sig den psykiska eller den fysiska. Så småningom kom jag på knepet att "lura" mig själv att ta ett rum i taget. Jag gick till sovrummet, bestämde vad jag ville göra där. Sedan var jag klar med det. Ett rum till, vad ville jag fixa i köket? Göra det och känna mig klar med det.

Rum för rum betade jag av högar och annat. Jag tog pauser och hux flux hade det som först såg ut som ett oöverstigligt berg försvunnit.

Jag började förstå att det var klokt att göra en sak i taget och göra färdigt, i stället för att flänga hit och dit och ha hundra järn i elden samtidigt. Det var klokt, det var avstressande och det var effektivt. Men inte så lätt att lära om för en människa som i hela sitt liv dittills betett sig som spindeln i nätet precis överallt. Alltid haft händerna fulla, alltid burit på saker och flyttat runt dem åt både sig själv och andra. Inte lätt att ställa om till att ibland ha tomma händer, ibland låta händerna vila i knät mellan aktiviteterna.

Det här använder jag mig fortfarande av som ett knep de där dagarna som är tyngre än vissa andra. De där morgnarna som jag vaknar utan lust att göra något alls. Då tänker jag för mig själv: "OK; jag fixar i sovrummet idag i alla fall". Sedan brukar det blir mer än sovrummet, bara jag har satt i gång mig själv. Det ger också en stark tillfredsställelse att känna att man är färdig. Åtminstone en stund. Helt färdig blir man ju aldrig, hoppas jag. Den dagen är väl livet slut.

Man kan se på livet som ett hus med massor av olika rum, tänker jag. Tar jag in allt på samma gång kan det kännas oöverstigligt. Men delar jag upp det i olika rum blir det hanterligt. Både i knoppen och i kroppen. Det går för mig att använda samma tankar om livet som om huset när det är kaos. Jag tar en bit i taget, gör något åt det och sedan fortsätter jag med nästa. Det är lättare att leva ett rum i taget än hela huset på en gång. Det är lättare att ta in en del av världen än hela på en gång. Det är lättare att leva fokuserat än ofokuserat.

Lägga lutfisken i blöt

Jag är en lutfiskälskare! När andra pratar om hur illa den luktar, förstår jag inte. Jag tycker att lutfisk luktar gott. Kanske är det för att jag som riktigt liten fick vara med om att "sköta" lutfisken.

Jag fick hjälpa pappa. Följa med honom ned i källaren och stoppa ned den där torra mystiska lutfisken i vattnet, som pappa sa skulle bli fisk som vi skulle äta på julafton.

Pappa och jag tog hand om lutfisken varje dag. Det var mörkt i källarrummet där hinken med lutfisken stod. Det var spännande med den torra fisken som växte för varje dag. Blev mjukare. Förvandlingen.

Ibland tror jag att det var mer spännande med lutfisken än min adventskalender med paket. Ibland tror jag till och med att lutfisken var mer spännande än mina julklappar. Just för att jag har så starka minnen av det. Starkare minnen än av mina julklappar.

Undrar hur många som lägger lutfisk i blöt nu för tiden? Vad är det som gör att vi har så svårt att få tiden att räcka till?

Jag och pappa, vi hann ju. Trots att pappa hade företag och massor att göra. Vad är det som har förändrats, egentligen? Vad gör vi med vår tid nu för tiden? Bloggar?

Tomteland i Borås

Hela Borås city kryllade av snötyngda granar, vackra festklänningar och ljusslingor. Jag och min dotter hade en heldag tillsammans. Jag tog bussen till Borås, det var så vilsamt att jag höll på att somna och missa att kliva av i Borås.

Vi började med en fika på det mysiga caféet Viskan alldeles intill Viskan med den vackra parken på andra sidan vattnet. Utsikt över snötyngda träd. Sedan tittade vi in i Borås affärer. Där finns en inredningsbutik för fransk lantstil som heter Hjärterum och som känns som att kliva in i en saga. Jag kunde inte räkna alla de vita hyacinter som fanns där inne i olika grupper. Skimrande julgranskulor den ena mer glittrande och vackrare än den andra. Små glasskålar på fot med lite mossa i sig. Så enkelt, så vackert.

Jag gick runt där, njöt och tog med mig idéer hem. Mycket känns för dyrt att handla i den affären för mig, men att titta, njuta och att få med sig idéer kostar inget alls.

På torget mitt inne i stan hade man byggt upp ett Tomteland. En stor vacker gran i mitten med belysning och konstgjorda lysande istappar. Runt den stora granen fullt av små mindre granar med belysning. Där fanns små hus som hette allt från Tomtens Verkstad till Tomtens scen och Tomtens dass som var upptaget. En kåta där man kan fika vissa dagar.

Längs med Tomtelandet fullt med små röda stugor som sålde allt möjligt som har med julen att göra; lax, lingonkransar och julsenap. Från två små stugor luktade det särskilt gott; rostade mandlar och färska munkar.

Lunchen blev på Harrys; en hel lunchbuffé med tre olika rätter plus kaffe och kaka för 79 kronor. Jag åt raggmunkar med stekt fläsk, lingon och sallad. Gott! Länge sedan jag åt raggmunkar. Fläsket var riktigt knaperstekt.

Ännu mer titt in i de små mysiga affärerna. Klädaffärerna hade många festkläder mest i svart just nu. Jag hittade en affär där man sålde gammaldags mamelucker i riktigt bomullstyg med spetsar längst ned på benen. Ett par sådana har jag drömt om att äga ända sedan jag var tonåring. Så efter en del funderande klippte jag till och köpte mig ett par linnefärgade. De kan bli fina att ha under alla mina tunikor, känner jag. Eller så kan jag ha dem till pyjamasbyxor, eller hänga dem på väggen att titta på bara för att de är så vackra!

Fika på det prisvärda caféet Orion ville vi inte missa. Dit in ringlar kön lång precis hela tiden. Där är människor i alla åldrar, och ett härligt surr av prat, liv och rörelse. Fikabrödet är hembakt, minst sagt generöst och dessutom billigt. Det var inte lätt att välja bland jultårtebitar, mjuk pepparkakscheesecake och pajer. Till sist bestämde jag mig för hallonpaj med vit choklad och vaniljsås. Jag fick en så stor portion att det var omöjligt för mig att äta upp den. Gott var bara förnamnet.

Sedan behövde vi inte äta mer den dagen. Jag nästan rullade fram på Borås gator, så proppmätt var jag. Och så glad! Mörkret sänkte sig och de vackra ljusslingorna lyste upp gatorna. Balkongerna på de äldre husen var dekorerade med granris och ljusslingor. I parken var en del träd helt inklädda med lampor. Hela staden var täckt av ett vitt gnistrande täcke snö. Som ett sagolandskap.

En sista kram och så bussresa hem till Jönköping igen. Jag var så nöjd! I min kasse hade jag ett doftljus med doft av ros och lavendel och så mina nya mamelucker. Men det bästa av allt var att få ha en så lång dag med upplevelser och samtal med min älskade dotter. Vilken lyx att bo så nära varandra just nu! Efter att ha haft Nordsjön mellan oss i ett och ett halvt år.

Hudlös

Vissa dagar känner jag mig hudlös. Allt går in i mig utan något som helst filter. Det är dagar som kan vara både härliga och jobbiga. Ord kan svida. Känslor kan bränna.

Hudlösa dagar behöver jag ta väl hand om mig. Unna mig. Vara i lugn och ro. Tycka särskilt mycket om mig själv. Peppa mig. Älska mig. Vårda mig.

Jag har haft ordet "hudlös" i min vokabulär lång tid i mitt liv. Men det är skillnad på att ha ett ord i sin vokabulär och på att verkligen känna att man förstår vad det innebär. Idag vet jag i mig själv vad det är att vara hudlös. Jag kan använda mig av mina hudlösa dagar på ett sätt som gör att jag får med mig nya insikter om mig själv och om andra människor.

Hudlöshet och känslighet är något att vara tacksam för, även om det ibland är smärtsamt. Ur smärtan kommer något gott så småningom. Hudlösheten har jag fått med mig i livet på något sätt och kanske kommer den alltid att finnas där. Kanske är det en gåva i stället för en "svit" efter allt som hänt?

Hellre är jag hudlös vissa dagar än alltid hårdhudad.

Till en utmattad - Tankarna

När jag blivit vän med min andning upptäckte jag att jag andades olika beroende på vad jag gjorde och hur jag tänkte. Var jag med vissa människor kunde jag känna att andningen nästan ströp mig. Med andra människor kände jag hur andningen gick så lätt och jag mådde gott. Det var en  märklig upptäckt för mig.

När jag plockade ur diskmaskinen var det trögt men när jag bloggade var det lätt!

Min guide på resan lärde mig den stora konsten att vända tankar. Genom att skriva ned tanken jag hade när det kändes tungt och skriva om den till en annan tanke, vända på orden, vända det mörka till ljus, kunde jag känna hur jag med mina ord och tankar påverkade också min andning.

Det var en häftig upplevelse! Det var alltså inte bara så att jag medvetet kunde välja att själv växla mellan att stressandas högt uppe i bröstet eller andas lugnt djupt nere i magen. Utan andningen kunde förändras också med hjälp av mina tankar och vad jag gjorde!

Jag tränade länge, länge på att vända tankar. Min guide på resan peppade mig och sa att han tyckte att jag hade en säregen förmåga att vända mörker till ljus. Det gjorde mig glad och gav mig hopp!

Jag hade stor hjälp av att ställa mig frågorna "Måste jag? Vill jag?" när jag skulle vända mina tankar. De två frågorna till mig själv fick mig att upptäcka, att det är faktiskt inte särskilt många saker i livet jag "måste" som människa. Det handlar i stället om vad jag VILL med mitt liv. Det gör stor skillnad att byta ut ordet "måste" mot "vill" i olika sammanhang för mig själv och mina känslor. "Måste" suger kraft ur mig. "Vill" ger mig energi och lust!

Här är lite exempel på att vända tankar:

1. "Usch, så dammigt här är, nu måste jag städa."

Ny tanke: "Här är så dammigt. Jag vill att det ska vara rent, så jag städar".


2. "Jag är livrädd för att gå till tandläkaren. Jag kommer säkert att svimma."

Ny tanke: "Jag är livrädd för att gå till tandläkaren, men jag vill gå dit ändå för jag vill hålla mina tänder friska och få så få hål som möjligt. Jag är modig, jag går dit fast jag är rädd."


3. "Jag kommer aldrig mer att bli frisk i hela mitt liv."

Ny tanke: " Jag kanske aldrig mer blir som jag var förut i mitt liv. Men det betyder inte att jag är sämre som människa. Jag kanske till och med får ett bättre liv än jag hade förut. Jag är övertygad om att jag kommer att bli bättre. Jag ska skaffa mig ett bra liv, trots allt."


Jag lärde mig känna igen olika tankar. Katastroftankar. Oro. Rädsla. Sorg. Ledsenhet. Vanmakt. Hjälplöshet. Otrygghet. Jag tillät mig känna alla mina tankar, men jag såg till att jag inte fastnade i dem.

Jag började också söka mig mer till det som kändes lätt, det som gav mig glädje. Jag begränsade allt mer det som kändes tungt och gjorde mig nedstämd. Jag sökte medvetet efter det som fick mig att må bra och gjorde ännu mer av det.

För mig fungerade det här allt bättre. Jag kände mig gladare, jag mådde bättre och livet ljusnade alltmer. Jag hade fått något att ta till när mörkret belägrade mig, något som hjälpte mig att orka tills det lättade igen.

Att vara utmattad är som att vandra i en lång, lång ojämnt kuperad mark där man ibland går ner sig i ett kärr. Men om man bara traskar på upptäcker man att kärret tog slut en dag och man är på väg upp ur det igen.

Och precis hela tiden när man går där så är man på väg uppåt, även om det inte känns så, därför att stigningen är så långsam. För varje gång man ramlar ner i ett hål går det lite, lite snabbare att återhämta sig. I början kan det ta lång tid, beroende på hur djupt man föll den första gången. Men jag vet att jag återhämtar mig igen. Om jag bara ger mig själv den tiden och håller fast vid hoppet om att det blir bättre igen.

Till en utmattad - Andningen

Jag mötte en läkare på Vårdcentralen för att få veta vad det egentligen var med mig. Jag hade yrsel, ibland kändes det som att jag försvann, fingrarna och fötterna domnade och ibland kändes det som att mitt huvud växte till en stor boll. Jag hade svårt att koncentrera mig, jag hade tunnelseende, jag fick panikattacker, fruktansvärd huvudvärk och en enorm trötthet. Något måste ju vara fel, tänkte jag. Någon måste kunna ge mig medicin eller berätta vad det är med mig. Hade jag blivit tokig, eller?

Den indiske läkaren på Vårdcentralen tittade mig djupt in i ögonen med sina milda bruna ögon efter att han undersökt mig. Han log mot mig och sa: "Du har glömt hur man andas".

Det var allt. Jag förstod ingenting... glömt hur man andas. Med de orden gick jag hem, lika oförstående som när jag kom dit. Inget recept, ingen remiss till någon specialist. Ingenting. Mer än alla dessa frågor inuti mig själv. Och jag kände ännu mer hur mina fingrar domnade, jag försvann bort. Jag svimmade därhemma i min ensamhet. Jag svimmade mer än en gång när jag var ensam hemma. Som tur var gjorde jag mig aldrig illa. Jag måste haft någon som vakat över mig, den tiden, tänker jag.

Jag gick på massage. Massören berättade för mig, att när man är stressad eller riktigt trött hypterventilerar man. Hyperventilerar... jag kunde nästan inte ta in ordet, jag var bara så trött. Massören frågade mig om jag tog hand om mig, om jag duschade. Duschade.. ja, det hände. Det hände att jag orkade göra det någon gång ibland. Jag kom inte ens på tanken den där första tiden. Det kändes som att jag duschade för första gången i mitt liv när jag ställde mig i duschen, som att jag tappat minnet av livet före kollapsen.

"Smörj in dig", sa massören. "Smörj in dig med sköna hudkrämer så får du både fart på cirkulationen och du får rörelsen också."

Jag hade behövt något som hade hjälpt mig att duscha, just då. Jag orkade inte lyfta mina armar upp till huvudet själv för att tvätta mitt hår. Jag hade behövt något som hjälpt mig att smörja in mig. Jag lyssnade i alla fall på massören, jag började duscha, smörja in mig, ta hand om min egen kropp. Jag började med fötterna. Med en fot. Sedan var kraften den dagen slut. Samma sak med duschandet. En dusch, sedan fick jag lägga mig, totalt utmattad i flera timmar.

Andningen... någonstans i en bok eller en tidning hittade jag en artikel om andningen. Jag läste om att man kan andas med magen. Att det gör att man blir lugn. Jag gick en kurs i avspänning och där upptäckte jag att jag, faktiskt, kunde andas med magen. Känslan var så skön att jag njöt! Ett lugn spred sig i hela mig och jag lärde mig känna skillnaden mellan att andas högt upp i bröstet som vid stress, trötthet, oro, rädsla och att andas i magen som när jag känner mig trygg, är stark och glad. Jag lärde mig att medvetet kunna växla mellan de olika sätten att andas. Jag tränade andningsövningar regelbundet, tre-fyra gånger per dag en lång, lång tid.

Den starkaste andningsövningen av dem alla var när jag hittade till en yoga-grupp på Friskis & Svettis för fem-sex år sedan. Där lärde jag mig att få ihop andningen med kroppens rörelser. Jag lärde mig känna igen stressens signaler innan de gått för långt. Jag lärde mig hur en lugn och jämn andning fick mig att känna mig lugn, stabil, stark, lycklig och full av kärlek till både mig själv och andra!

Det gick inte snabbt. Det tog lång tid innan min kropp lärde sig andas med magen igen efter att ha hyperventilerat i många år. Vissa saker i livet får ta tid. Så småningom kunde jag lägga handen på min mage och känna att den rörde sig upp och ned när jag andades. Jag kunde känna andningens rörelser allt längre ned i magen och jag mådde allt bättre, fick energi och lugn.

Idag hyperventilerar jag fortfarande, men inte hela tiden. Jag kanske är trött, blir skrämd av något, kanske är jag förkyld, kanske stressad, då hyperventilerar jag, det är naturligt. Ibland får jag panikattacker. Men jag blir inte längre rädd för de känslor som det framkallar när jag hyperventilerar eller när jag får en panikattack. Idag låter jag bara det vara. Jag tar det lite lugnt. Oftast kan jag hitta en förklaring till varför jag hyperventilar. Jag gjorde något ansträngande dagen innan. Jag är förkyld. Jag kanske väcktes av telefonen mitt i natten. "Skit samma", kan jag tänka när jag får en panikattack. Trött kan jag bli efteråt fortfarande, men paniken äger inte mig längre, den äger inte mitt handlande. Den fungerar mer som en väckerklocka till mig om att jag behöver varva ned.

Jag lyssnar till min andning idag. Den talar till mig, hjälper mig att förstå hur min kropp och själ mår. Håller mig vid liv.

Jag är otroligt tacksam och glad att jag blivit vän med min andning och lärt mig lyssna till den! Det har varit en av de mest viktiga sakerna för min kropp och själs läkning de här tio åren. Undrar hur mitt liv skulle sett ut idag om jag inte lärt mig betydelsen av att kunna andas lugnt? Undrar om jag levt överhuvudtaget?

Det finns massor av olika andningsövningar man kan prova. Tanken är att jag i ett annat inlägg kommer att ge ett eller ett par enkla andningsövningar som den som vill kan prova.

Till en utmattad - Pauser

"Egentligen är det inte så svårt. Det är bara att sätta sig och ta en paus en gång i timmen". Sa han, min guide som höll mig i handen när jag satt där ute på havet med höga vågor runt omkring och inte kunde se någon möjlighet till att det oroliga havet i mig skulle stilla sig. Stilla sig så att jag skulle kunna hitta en ö att segla mot, lägga an och till och med kanske gå i land. På stadiga ben. Det kändes omöjligt att jag skulle nå dit igen.

"Egentligen är det inte så svårt. Det är bara att sätta sig och ta en paus en gång i timmen". På något sätt nådde ändå hans ord in till mig. Trots att jag var så uppe i varv att jag, faktiskt, inte ens klarade att sitta ned under hela tiden jag var där för att få hjälp. Rastlös vandrade jag runt i rummet, full av oro och stress.

Jag ville bli frisk till varje pris. Jag hade viljan. Så jag ställde äggklockan på 60 minuter när jag kom hem. Varje gång den ringde gick jag och satte mig. Jag vågade inte blunda då. Jag bara satt där en stund på stolen eller i fåtöljen. En gång i timmen landade jag. Sedan reste jag mig, satte äggklockan på 60 minuter och körde på för fullt igen med den kraft jag hade.

Och där, på ett så enkelt sätt, kan jag tänka nu, tio år senare. Där, precis där, började min landning. Eller min väg till den där ön som jag skulle gå i land på med stadiga ben och lämna mitt stormiga hav.

Varje gång jag får bakslag på min väg idag, så hittar jag tillbaka till de här orden: "Egentligen är det inte så svårt. Det är bara att sätta sig och ta en paus en gång i timmen". De där orden fick mitt liv att mycket långsamt börja vända, från stress, oro och svåra sömnstörningar till lugn, tillit och den läkande sömnen.