Julbord och julens huvudrätt

Julbord i hem kan se olika ut. Jag har sett ganska många nu. Från det där pyttelilla när vi fick mat från en välgörenhetsorganisation den mest fattiga julen i mitt liv. Till det största julbord jag någonsin sett dittills hos mina blivande svärföräldrar.

Där var själva maten i fokus på julafton. Julbordet i Emil i Lönnebergas Katthult var nog i samma klass som det hos mina blivande svärföräldrar. Jag kunde känna mig mätt bara av att titta på det. Det var så många goda olika rätter, ett sånt överflöd att det ibland nästan fick mig att må illa. Det var en sådan kontrast för mig som var van vid att julbord var ungefär julskinka, en god ost, köttbullar, prinskorv, julsenap, ett gott bröd och så dopp i grytan så klart. Hemma hos mina blivande svärföräldrar nästan hängde julmaten ut över bordet. I princip allt som fanns på bordet var hemlagat. Köttet i korvarna hade man malt själv. Varenda kaka var bakad med riktigt smör och sagolikt god.

Två ganska olika traditioner skulle bli en gemensam när jag bildade familj. Det blev mycket mat kring jul, mycket hemlagat, fast inget eget malt kött. Kakorna gjorde jag med riktigt smör. Jag tyckte att det var roligt att laga mat och baka och kände mig så rik över att kunna bjuda andra människor på  mat.

Men allt har sitt pris. Med åren började jag känna att allt detta fokus på julmaten tog fokus från annat. Särskilt sedan de små ungarna kom. Jag fick inte den tiden med dem som jag ville ha under julhelgen. Eftersom jag jobbade för fullt ville jag mest av allt ge dem tid när det blev jul och jag var ledig. Så jag började tänka nytt. Minska antalet rätter på julbordet, köpa en del färdiglagat. Baka måttligt och då helst tillsammans med mina små ungar.

Det var inte smärtfritt. Det blev diskussioner om vad som skulle vara med på julbordet. Alla har sina favoriter där och det var ett pussel att få ihop ett lagom stort julbord där alla kunde hitta sin favorit.

Sedan några år tillbaka känner jag att jag har hittat balansen kring julmaten och julbordet. Vi brukar bli mätta, fast inte övermätta. Vi har julmat så att det räcker över julhelgen och behöver sällan slänga något.

Som belöning för det måttliga julbordet har jag mer tid att njuta av julafton och dagarna före. Mer tid att öppna julklapparna förväntningsfullt långsamt. Men framförallt mer tid för det som är julens riktiga huvudrätt för mig: gemenskapen med andra människor.

Julstädning

Det snöar och yr och jag ska städa idag tills jag blir yr... njaeee kanske inte städa så att jag blir yr, men jag kunde bara inte låta bli att skriva yr.. ibland är det så med ord när jag skriver, jag kan inte låta bli att skriva dem. De tvingar sig fram från mitt huvud ut genom mina fingrar, det är bara att släppa ut dem.

Tänk om det var likadant för mig med att städa; att jag bara inte kunde låta bli. Men det kan jag. Jag är hur bra som helst på att kunna låta bli att städa. Jag är proffs på att kunna blunda för allt vad damm och katthår heter. Men idag ska jag göra huset rent i alla fall. Idag är det dags för julstädningen.

Det bästa med julstädningen är att det är inte så noga med den. Det syns ju inte i mörkret ändå hur städat eller ostädat det är. Om en vecka är det ändå fullt med små julklappssnörbitar och pepparkakssmulor och glöggspill och annat på golvet. Så varför överanstränga sig?

EFTER jul, däremot. Det är en helt annan sak. När alla helger är över, när ljuset kommer tillbaka, då städar jag grundligt. Kanske det nya årets inte bara första utan också största städning. Då kan det faktiskt hända att jag städar tills jag blir yr. Sedan köper jag rosa tulpaner och firar att våren är på väg.

Julklappsfnatt

Jag känner spänningen stiga. En vecka till julafton. I små vrår i huset står kassar med klappar. Inslagna. Oinslagna. I garderober och lådor ligger överraskningar.

Jag ska ta fram en tröja. Hittar en överraskning. Som jag ska överraska någon med. Undrar om han eller hon blir glad?

Jag vill se ögon skina! Jag vill se ögon glänsa! Jag vill höra mänskor bubbla till av skratt!

Jag tror, jag tror... att jag fått julklappsfnatt!

 

Om att återerövra

I mer än tio år har jag drömt om att bli så frisk att jag kan arbeta igen. Det känns ibland overkligt att jag är där idag, jag klarar att arbeta till 25 %. Igår fick jag betalt av min tredje kund. Jag satt länge, länge och bara tittade på min banksida. Jag har startat eget. Jag har arbetat 25 %. Jag har fått betalt för mitt arbete. Jag är sjukskriven, men till 75 % och inte till 100 % längre.

Jag känner så mycket tacksamhet att jag har fått tillbaka den hälsan som jag har. Jag känner hopp om att få tillbaka ännu mer. Jag känner mig så otroligt stolt över mig själv, över att jag aldrig gett upp helt under de här åren. Över att jag var stark nog att låta bli att ha ihjäl mig själv den där perioden när de tankarna var så starka inuti mig själv.

Jag är så stolt över mig själv... I min blogg finns ingen Jante. I min blogg finns bara "Jag kan".

Det som hände mig förra året kändes fantastiskt. Det som har hänt mig det här året, känns ännu mer fantastiskt. Hur man än lider och plågas som människa, vilka bördor man än bär, så händer det märkligt ofta nog att bördan en dag lättar, att portar öppnar sig och det som var omöjligt blir möjligt. Om man bara orkar hålla ut tillräckligt länge.

Jag sjunger med Peter Jöback i den så vackra texten. Från mitt hjärta sjunger jag. Halleluja.

Älska sig själv och andra

Genom att älska mig själv lär jag känna mig själv.

När jag känner mig själv kan jag känna igen det mänskliga i andra människor.

Där hittar jag kärlek till både mig själv och andra människor.

Kärleken till att vara människa.

Köpt julgran på Plantagen

Utanför Plantagen låg meterhöga travar med julgranar i nät, som att de var stora fiskar som någon fångat. Mellan raderna av julstjärnor, julgrupper, blomkrukor i alla möjliga färger fast fler röda än vanligt, knoppande amaryllis i olika höjder och med lappar om vit, röd, rosa, blommande hyacinter och knoppande hyacinter, julpynt, julgrisar, julbockar och konstgjorda julkransar eller äkta lingonkransar, kom jag äntligen ner till den delen av Plantagen där de riktiga julgranarna fanns.

Sedan kanske tre år tillbaka har tonåringen efter många års tjat fått sin önskan igenom att vi ska ha en Disney-gran under julen. En Disney-gran är en ädelgran, kraftigare än den vanliga svenska granen. Den allra största fördelen jag upptäckt med en Disney-gran är att den inte barrar. Precis samma fördel som med en plastgran. Jag har en plastgran i gillestugan, den är vacker och vi monterar ihop den till advent. Fast än har jag inte kommit dit att jag vill ha plastgran till jul, då vill jag att det ska dofta gran i huset.

När jag handlar gran är jag inte särskilt kräsen, tycker jag. Den ska ha tillräckligt stabila grenar så att inte pyntet ramlar av. Det ska vara så mycket grenar att de täcker stammen så mycket som möjligt. Den ska vara grön. Om det är kortare grenar på en sida, tycker jag att det är en fördel. Då kan jag ställa den sidan av granen mot väggen, så tar granen mindre plats i rummet.

Den tredje granen jag höll i uppfyllde mina krav, så den fick det bli. Vandrade med den utvalda granen genom de långa gångarna med ännu mera julpynt, trädgårdsjulpynt, sidenblommor, servetter, utemöbler, pyttesmå och jättestora ljuslyktor, mossa, vattenfontäner, kaminer, marschallhållare, godis och till sist var jag framme vid kassan och kunde betala.

Det finns nog fördelar med att åka till skogen och hugga sin egen gran, om man har en skog. Man slipper allt det andra runt omkring. Allt jultillbehören som vi människor har hittat på.

Nu står julgranen och väntar i garaget. In i huset kommer den inte förrän dagen före julafton. Det är en mycket sträng tradition hemma hos mig. Nåde den som nämner något om att granen ska komma in i huset innan dess.

Darin - sjöng som en ängel i Luciamorgon

Inatt sov jag gott igen. Vaknade och fick bråttom upp för det är ju lucia idag. Jag gjorde i ordning en bricka med lite frukost och så kaffe och pepparkakor från helgens pepparkaksbak. Satte mig i soffan för att vänta på luciamorgonen. Först såg jag ett samtal om självmordsbombaren i Stockholm, om hur vi alldeles särskilt just när sådant här händer, behöver värna om alla människors lika värde, låta bli att generalisera och inte låta rasismen få växa mer än den redan gjort. Jag instämmer.

Sedan blev klockan sju och jag bytte kanal. Hamnade i ljus, hopp, musik och luciastämning. Det var en ovanligt vacker luciamorgon från TV i år, tycker jag. Det kändes som att alla de vackra julsångerna fick rum. Sonja Aldén, Shirley Clamp och Sanna Nielsen, vilka kvinnor, vilka röster!

Och sen. Sen bara stod han där. I röda byxor och grå, stickad tröja. Darin. Att höra Darin sjunga "O Holy Night" à capella, ja, det kändes för mig som att det var en ängel som ramlat ned och sjöng så att stjärnorna föll som ett glitterregn ned till marken. Alldeles, alldeles underbart! Jag rös mig igenom hela den vackra sången.

Min katt verkar inte bry sig särskilt att det är lucia idag. Mer än att hon gillade att jag tittade på TV så tidigt på morgonen, så hon kunde sitta bredvid mig och värma sig och lukta på kaffedoften. Nu har hon sträckt ut sig och somnat på fönsterbrädan ovanför elementet igen. Vad hon gillade Darins sång idag, det har hon inte berättat för mig. Men jag tror hon gillade den hon också, för hon låg kvar i soffan bredvid mig hela tiden.

Tredje advent

Tredje advent vaknar jag till en strålande kall vinterdag med ljusblå himmel och lågt stående sol som får de isiga grenarna på lönnen att gnistra som att hela trädet var av glas. Bakom lönnen är himlen mörkt gråblå och får mig att undra om det är ännu mer snö på gång.

Min katt jagar en liten fluga och äter upp den. Nöjd med sitt arbete somnar hon med hakan på vattenskålen i fönstret. Min katt är alltid nöjd med sig själv, hon har lärt mig mycket om den stora konsten att gilla läget och att gilla sig själv, att jag duger så som jag är.

Jag vaknade tidigt i morse mitt i en mardröm och tårarna rann ur ögonen mellan dröm och vaket tillstånd. Jag somnade om och nästa gång jag vaknade var mardrömmen borta.

Mardrömmar går över. Drömmar kan ta vid.

Liv tar slut. Liv börjar på nytt.

Just nu är jag till. Det som varit är över.

Allting är som det ska vara. Acceptans.

Tredje advent.

Frid till världen.

Utmattad? - En sak i taget

När jag stiger ur sängen ser jag allt jag vill göra i huset. Plocka undan, städa toaletten, papper som ska sorteras, tvätthögarna, blommorna som väntar på vatten. Det snurrar i min skalle, det känns som att jag inte orkar. Helst av allt vill jag bara lägga mig och strunta i alltsammans. Somna.

I början hände det att jag gjorde det. Kraften fanns inte där i mig. Vare sig den psykiska eller den fysiska. Så småningom kom jag på knepet att "lura" mig själv att ta ett rum i taget. Jag gick till sovrummet, bestämde vad jag ville göra där. Sedan var jag klar med det. Ett rum till, vad ville jag fixa i köket? Göra det och känna mig klar med det.

Rum för rum betade jag av högar och annat. Jag tog pauser och hux flux hade det som först såg ut som ett oöverstigligt berg försvunnit.

Jag började förstå att det var klokt att göra en sak i taget och göra färdigt, i stället för att flänga hit och dit och ha hundra järn i elden samtidigt. Det var klokt, det var avstressande och det var effektivt. Men inte så lätt att lära om för en människa som i hela sitt liv dittills betett sig som spindeln i nätet precis överallt. Alltid haft händerna fulla, alltid burit på saker och flyttat runt dem åt både sig själv och andra. Inte lätt att ställa om till att ibland ha tomma händer, ibland låta händerna vila i knät mellan aktiviteterna.

Det här använder jag mig fortfarande av som ett knep de där dagarna som är tyngre än vissa andra. De där morgnarna som jag vaknar utan lust att göra något alls. Då tänker jag för mig själv: "OK; jag fixar i sovrummet idag i alla fall". Sedan brukar det blir mer än sovrummet, bara jag har satt i gång mig själv. Det ger också en stark tillfredsställelse att känna att man är färdig. Åtminstone en stund. Helt färdig blir man ju aldrig, hoppas jag. Den dagen är väl livet slut.

Man kan se på livet som ett hus med massor av olika rum, tänker jag. Tar jag in allt på samma gång kan det kännas oöverstigligt. Men delar jag upp det i olika rum blir det hanterligt. Både i knoppen och i kroppen. Det går för mig att använda samma tankar om livet som om huset när det är kaos. Jag tar en bit i taget, gör något åt det och sedan fortsätter jag med nästa. Det är lättare att leva ett rum i taget än hela huset på en gång. Det är lättare att ta in en del av världen än hela på en gång. Det är lättare att leva fokuserat än ofokuserat.

Lägga lutfisken i blöt

Jag är en lutfiskälskare! När andra pratar om hur illa den luktar, förstår jag inte. Jag tycker att lutfisk luktar gott. Kanske är det för att jag som riktigt liten fick vara med om att "sköta" lutfisken.

Jag fick hjälpa pappa. Följa med honom ned i källaren och stoppa ned den där torra mystiska lutfisken i vattnet, som pappa sa skulle bli fisk som vi skulle äta på julafton.

Pappa och jag tog hand om lutfisken varje dag. Det var mörkt i källarrummet där hinken med lutfisken stod. Det var spännande med den torra fisken som växte för varje dag. Blev mjukare. Förvandlingen.

Ibland tror jag att det var mer spännande med lutfisken än min adventskalender med paket. Ibland tror jag till och med att lutfisken var mer spännande än mina julklappar. Just för att jag har så starka minnen av det. Starkare minnen än av mina julklappar.

Undrar hur många som lägger lutfisk i blöt nu för tiden? Vad är det som gör att vi har så svårt att få tiden att räcka till?

Jag och pappa, vi hann ju. Trots att pappa hade företag och massor att göra. Vad är det som har förändrats, egentligen? Vad gör vi med vår tid nu för tiden? Bloggar?