God Jul!

En riktigt God Jul önskar jag till er alla!

Tack för att ni finns, bloggare och läsare av bloggar!

Tack för allt ni delar med er av!

Jag önskar att den här julen ska ge er mycket frid, vila och glädje!

Dan före dopparedan

Imorgon är det julafton och idag är finputset kvar. Sista matinköpen före jul. Skinkan ska griljeras (viktigt, jag älskar griljeringen på skinkan!). Julgransmattan ska fram. Julgranen sättas på fot och tas in i huset. Jag ska sätta i fyra nya kronljus i adventsljusstaken.

Lite, lite fix med två små julklappar. Juldukarna till köket och det stora matbordet ska manglas. Kanske att vi hinner med att göra ischoklad eller pepparkakskola.

Sent i eftermiddag klär vi julgranen. Eller mera stylar granen nu för tiden. För två år sedan bytte granen skepnad totalt. Från halmfigurer och röda tomtar och kulor klädde vi den på tonåringens förslag i helt nya kläder. Kulor i lila, kopparbrunt och lite grönt. Konstgjorda istappar. Glittrande silvriga glitterslingor! Det blev en sagolikt vacker och vilsam gran att titta på! De kläderna hänger med i år också på granen.

Höjdpunkten blir ikväll när allt är klart. Granen är tänd. Vi äter den allra första smörgåsen med den nykokta, lite varma skinkan med julsenap och dricker julmust. Medan julmusiken väller ut ur högtalarna.

Om jag orkar rimmar jag på några julklappar innan jag varvar ned för natten.

När alla sover och bara jag är vaken, smyger jag omkring i huset, fyller döttrarnas två julstrumpor med överraskningar, hänger dem på dörrhandtagen till deras rum. Men lova, lova att inte berätta att det är jag som gör det. För de tror fortfarande (tror jag) att det är jultomten som ligger bakom alltsammans.

Mitt liv i en låda julpynt

Jag packar upp julpyntet och för varje tomte eller ängel jag tar fram ur lådan så minns jag och känner. Det är som att hela mitt liv ligger där inbäddat i silkespapper. Det är känslor av glädje, sorg, saknad, lycka, skratt, tårar. Allt i en lika salig röra som alla sakerna i själva lådan.

Där är den lilla tomten i gummi med en bebis på ryggen som min mamma fick av min mormor den julen innan jag föddes. Som en föraning om mig, om den lilla bebis som var jag, men ännu inte född.

De gamla halmtomtarna från min farmor som jag minns i hennes stora fönster från när jag var barn.

Den vackra vita julängeln med guldvingar som var mitt finaste julpynt i mitt rum när jag var tonåring.

Den pyttelilla snögubben i porslin och den pyttelilla tomten i porslin som jag köpte i en second-hand-affär första gången jag julpyntade i min första alldeles egna lya på 23 kvm.

Den stora fina dyra jultomten från NK i Stockholm med skägg i äkta grått fårskinn som jag köpte som nyförälskad när jag drömde om att förlova mig och gifta mig. Så småningom fick just den tomten en liten tomtefru. Med en kjol med en kant av äkta grått fårskinn.

Den lilla söta tomten på gungan som går att hänga i en lampa och som påminner mig om när vi hade flyttat in i vårt hus och julpyntade där den allra första julen. Jag minns hur jag som småbarnsmamma brukade bära mina små ungar i famnen och låta dem slå på tomten så att den började gunga. Jag minns hur de skrattade när de fick göra det. Jag minns hur lycklig jag var när jag höll de små barnen i min famn. Först en liten flicka. Sedan en till.

Allt det lite slitna pyntet från när mina barn var små och kom hem med påse efter påse med tomtar, ljuslyktor och ibland sånt som skulle vara julpynt fast bara barnen kunde berätta vad det egentligen föreställde.

Tomtar och änglar som jag antingen fått av släktingar som inte längre lever eller som jag ärvt efter dem. Minnena trängs och känns. Saknad.

Där finns en liten Goebel-ängel med himmelsblå klänning och guldgult hår. Den är kanske inte mer än 13 cm hög, men så mycket minnen den lockar fram. Jag köpte den just den julen när jag var på rehabilitering för tio år sedan. Jag minns hur jag valde den för att den skulle hjälpa mig att orka mitt liv, för att jag skulle överleva och inte göra slut på mig själv. Jag minns att jag tänkte att jag ville ha med mig något som var vackert hem från min mardrömsupplevelse. Därför köpte jag den lilla ängeln. Jag minns hur svag jag kände mig. Hjärntröttheten.

Där är tomten som min mamma gett mig och som hon köpte till mig för att hon själv tyckte att den var lik henne. Den är lik henne. Den har lika runda kinder som min mamma. Tomten håller en domherre i sina händer och det har min mamma också gjort. Den ler, precis som min mamma också gjort så många gånger i sitt liv. Lika ofta som hon gråtit.

Min låda med julpynt är mer än en låda med julpynt.

Min låda med julpynt är en låda full av minnen.

Min låda med julpynt ger mig en hel massa känslor och tankar.

Min låda med julpynt fyller mig med både viss bävan och stor glädje.

Min låda med julpynt är min egen låda.

Ingen annans låda med julpynt kan innehålla minnena från mitt eget liv och alla känslor de lockar fram ur mig.

Dan före dan före dan före dopparedan

Det snöar idag igen. Tårarna rinner när jag städar toaletten. Jag har så ont i ryggen. Jag bar tungt igår, följde med mamma för att hon skulle kunna handla innan jul. Hon klarar inte det själv nu med all den snön som kommit. Jag tycker att snön är vacker nu till jul. Men samtidigt är jag arg på den för mycket praktiskt i mitt liv blir så mycket tyngre.

Jag har ofta burit åt min mamma genom åren. Periodvis mer, periodvis nästan inte alls. Först var det den där tiden när jag var tonåring och hon nästan alltid var deprimerad. Det var flera år som jag bar åt henne. Men jag var ung och stark och det var inget problem för mig, som jag upplevde det. Jag var lycklig att kunna hjälpa henne.

Sedan var det den perioden när hon fått sin arbetsskada i ryggen och jag hade småbarn och jobbade heltid. Jag minns hur jag handlade mat och bar åt henne efter att jag slutat jobbet och innan jag åkte hem för att hämta mina ungar på dagis. Jag var fortfarande stark och det var inget problem för mig. Jag var lycklig att kunna hjälpa henne.

Nu är det en sådan period igen i mitt liv. Mamma orkar inte bära som förut längre. Så jag försöker bära åt henne med den kraft jag har. Skillnaden är att jag inte längre har den kraften som jag hade förut, hur gärna jag än vill, så finns den inte där. Jag känner mig ledsen att jag inte orkar hjälpa henne som jag gjorde förut. Men jag är glad att hon lever, jag är glad att det finns de runt omkring mig som också kan bära åt henne ibland. Jag är glad att jag själv lever, att jag orkar bära det jag orkar, även om det gör ont efteråt.

Det finns en skillnad till för mig. Förut när jag burit åt min mamma har jag alltid tänkt att hon kommer att resa sig igen. Den här gången vet jag inte. Mamma åldras. Det gör så ont i mig att se det. Jag vet ibland inte hur jag ska orka. Idag tvättar jag åt henne, hjälper henne att handla tillsammans med de andra i familjen. Mer kan jag inte ta på mig, då har jag ingen kraft att ha ett eget liv, som jag också har rätt till som människa.

Jag valde medvetet att ge henne dagen igår, att vara den som bar åt henne och skjutsade henne dit hon ville. Idag får jag ta hand om mig och ge åt mig själv. Jag gör avslappning och det lindrar smärtan i ryggen.

En sak kommer att få mig att må så gott, så gott idag. Jag får min kanske bästa julklapp redan ikväll. Min äldsta dotter kommer hem för att fira jul. Jag fick en tidig julklapp igår kväll också. En av de människor som jag håller mest av i hela världen överraskade mig med ett långt telefonsamtal.

Inga prylar i världen går upp mot att få vara nära eller höra från människor som man älskar. Så, tack, snälla jultomten, för de fina julklappar som jag får så här redan före själva julafton!

Dan före dan före dan före dan före dan

Det närmar sig. Fyra dagar. Sen är det julafton. Julklapparna är inte längre överraskningar i påsar i garderoben. De är inslagna paket. Huset är tillräckligt städat. Granen väntar i garaget. Nya vita hyacinter väntar på att slå ut.

Nu är det maten som ska handlas in. Jag ska baka en liten tårta också. Den heter Lilla Chokladtårtan. Det är ett enkelt recept med ingredienser som man oftast har hemma, en smet som man lätt rör ihop i en gryta på spisen. Det är kokosflingor i smeten och tårtan blir riktigt god. Den är enkel att garnera. Jag klickar på grädde som små snöhögar där jag sätter dit små marsipantomtar. Sedan strör jag över kokosflingor över alltsammans, som att det precis snöat över tårtan.

Tomtarna och lite annat julpynt ska upp ur stora jullådan. Julskinkan kokas. Granen kläs. Kanske hinner jag med ett och annat julklappsrim. Eller så struntar jag i det. Det beror på vad jag har lust med. Jul blir det hur som helst, det är det bästa av allt med julen.

Att det blir jul hur som helst, lärde jag mig på riktigt det året jag ramlade ihop precis vid den här tiden. När jag kom hem från den flera veckor långa "rehabiliteringen" som jag tvingats iväg på under "hotet" från FK att annars bli av med min sjukersättning, precis två-tre dagar före julafton, skakade jag som ett asplöv i hela kroppen och orkade inte vara upprätt, inte tala, bara vara i mörker. Ångesten hade tagit sitt grepp om mig på fullt allvar, den bröt ut som att diabetes eller högt blodtryck kan bryta ut hos en människa som blir satt under stark stress eller press. Gränsen för vad jag orkade som människa hade passerats.

Att nästan inte orka med att se eller höra sina egna små älskade ungar den julen var det tyngsta av allt för mig. Men det var jul i alla fall. Bara en mycket ovanlig jul. Jag påminns om den julen vid den här tiden, det surrar omkring ibland i mitt undermedvetna. Först kan det kännas så starkt inuti mig som en mardröm. Men efter ett tag vänds känslan av mardröm till stark lycka i mig. Lycka, därför att igår är igår. Idag är idag. Jag lever idag och allt som var då är borta. Bara ett minne finns kvar från igår. Ett litet ärr i min själ som krymper för varje jul som går.

"Tomten, jag vill ha en riktig jul! En sån som man har, när man är liten..."

Julbord och julens huvudrätt

Julbord i hem kan se olika ut. Jag har sett ganska många nu. Från det där pyttelilla när vi fick mat från en välgörenhetsorganisation den mest fattiga julen i mitt liv. Till det största julbord jag någonsin sett dittills hos mina blivande svärföräldrar.

Där var själva maten i fokus på julafton. Julbordet i Emil i Lönnebergas Katthult var nog i samma klass som det hos mina blivande svärföräldrar. Jag kunde känna mig mätt bara av att titta på det. Det var så många goda olika rätter, ett sånt överflöd att det ibland nästan fick mig att må illa. Det var en sådan kontrast för mig som var van vid att julbord var ungefär julskinka, en god ost, köttbullar, prinskorv, julsenap, ett gott bröd och så dopp i grytan så klart. Hemma hos mina blivande svärföräldrar nästan hängde julmaten ut över bordet. I princip allt som fanns på bordet var hemlagat. Köttet i korvarna hade man malt själv. Varenda kaka var bakad med riktigt smör och sagolikt god.

Två ganska olika traditioner skulle bli en gemensam när jag bildade familj. Det blev mycket mat kring jul, mycket hemlagat, fast inget eget malt kött. Kakorna gjorde jag med riktigt smör. Jag tyckte att det var roligt att laga mat och baka och kände mig så rik över att kunna bjuda andra människor på  mat.

Men allt har sitt pris. Med åren började jag känna att allt detta fokus på julmaten tog fokus från annat. Särskilt sedan de små ungarna kom. Jag fick inte den tiden med dem som jag ville ha under julhelgen. Eftersom jag jobbade för fullt ville jag mest av allt ge dem tid när det blev jul och jag var ledig. Så jag började tänka nytt. Minska antalet rätter på julbordet, köpa en del färdiglagat. Baka måttligt och då helst tillsammans med mina små ungar.

Det var inte smärtfritt. Det blev diskussioner om vad som skulle vara med på julbordet. Alla har sina favoriter där och det var ett pussel att få ihop ett lagom stort julbord där alla kunde hitta sin favorit.

Sedan några år tillbaka känner jag att jag har hittat balansen kring julmaten och julbordet. Vi brukar bli mätta, fast inte övermätta. Vi har julmat så att det räcker över julhelgen och behöver sällan slänga något.

Som belöning för det måttliga julbordet har jag mer tid att njuta av julafton och dagarna före. Mer tid att öppna julklapparna förväntningsfullt långsamt. Men framförallt mer tid för det som är julens riktiga huvudrätt för mig: gemenskapen med andra människor.

Julstädning

Det snöar och yr och jag ska städa idag tills jag blir yr... njaeee kanske inte städa så att jag blir yr, men jag kunde bara inte låta bli att skriva yr.. ibland är det så med ord när jag skriver, jag kan inte låta bli att skriva dem. De tvingar sig fram från mitt huvud ut genom mina fingrar, det är bara att släppa ut dem.

Tänk om det var likadant för mig med att städa; att jag bara inte kunde låta bli. Men det kan jag. Jag är hur bra som helst på att kunna låta bli att städa. Jag är proffs på att kunna blunda för allt vad damm och katthår heter. Men idag ska jag göra huset rent i alla fall. Idag är det dags för julstädningen.

Det bästa med julstädningen är att det är inte så noga med den. Det syns ju inte i mörkret ändå hur städat eller ostädat det är. Om en vecka är det ändå fullt med små julklappssnörbitar och pepparkakssmulor och glöggspill och annat på golvet. Så varför överanstränga sig?

EFTER jul, däremot. Det är en helt annan sak. När alla helger är över, när ljuset kommer tillbaka, då städar jag grundligt. Kanske det nya årets inte bara första utan också största städning. Då kan det faktiskt hända att jag städar tills jag blir yr. Sedan köper jag rosa tulpaner och firar att våren är på väg.

Julklappsfnatt

Jag känner spänningen stiga. En vecka till julafton. I små vrår i huset står kassar med klappar. Inslagna. Oinslagna. I garderober och lådor ligger överraskningar.

Jag ska ta fram en tröja. Hittar en överraskning. Som jag ska överraska någon med. Undrar om han eller hon blir glad?

Jag vill se ögon skina! Jag vill se ögon glänsa! Jag vill höra mänskor bubbla till av skratt!

Jag tror, jag tror... att jag fått julklappsfnatt!

 

Om att återerövra

I mer än tio år har jag drömt om att bli så frisk att jag kan arbeta igen. Det känns ibland overkligt att jag är där idag, jag klarar att arbeta till 25 %. Igår fick jag betalt av min tredje kund. Jag satt länge, länge och bara tittade på min banksida. Jag har startat eget. Jag har arbetat 25 %. Jag har fått betalt för mitt arbete. Jag är sjukskriven, men till 75 % och inte till 100 % längre.

Jag känner så mycket tacksamhet att jag har fått tillbaka den hälsan som jag har. Jag känner hopp om att få tillbaka ännu mer. Jag känner mig så otroligt stolt över mig själv, över att jag aldrig gett upp helt under de här åren. Över att jag var stark nog att låta bli att ha ihjäl mig själv den där perioden när de tankarna var så starka inuti mig själv.

Jag är så stolt över mig själv... I min blogg finns ingen Jante. I min blogg finns bara "Jag kan".

Det som hände mig förra året kändes fantastiskt. Det som har hänt mig det här året, känns ännu mer fantastiskt. Hur man än lider och plågas som människa, vilka bördor man än bär, så händer det märkligt ofta nog att bördan en dag lättar, att portar öppnar sig och det som var omöjligt blir möjligt. Om man bara orkar hålla ut tillräckligt länge.

Jag sjunger med Peter Jöback i den så vackra texten. Från mitt hjärta sjunger jag. Halleluja.

Älska sig själv och andra

Genom att älska mig själv lär jag känna mig själv.

När jag känner mig själv kan jag känna igen det mänskliga i andra människor.

Där hittar jag kärlek till både mig själv och andra människor.

Kärleken till att vara människa.