Linneas studentbal

Idag är ingen vanlig dag. Idag är Linneas studentbal. Igår kväll kom hennes kille hit och de provade sina kläder och det blev små kaos eftersom ett hårspänne fattades och killens färg på slipsen inte matchade Linneas ljuvliga balklänning. För dem stora saker just då. För mig mycket små saker med tanke på de senaste dagarnas händelser.

Jag såg på alltsammans som i en dimma, så trött kände jag mig. Så småningom somnade jag på soffan i gillestugan.

Idag ösregnar det just nu men jag hoppas att det lättar så småningom. Klänningen hänger framme. Jag kommer att vara chaufför idag. Först till frissan med dottern, sedan hem igen. Sedan när hon är klädd och färdig ska jag skjutsa henne till det ställe där hennes klass ska samlas. Sedan hem igen. Sedan ska jag själv, äldsta dottern och också min make så som det ser ut just nu i alla fall, åka till Stora Hotellet nere vid Vättern i god tid för att få en så bra plats som möjligt där. Sedan väntan. Förväntan.

Så småninom kommer den lånade svarta Mustangen med cab från 2003 att dyka upp. Min yngsta dotter och hennes kille kommer att kliva ur. Dottern i enormt höga klackar som inte syns under den sagolika klänningen i pastell. Killen i smoking och vad det nu blir han kommer att ha runt halsen som ska matcha klänningen. De kommmer att långsamt skrida fram ett varv runt hotellplan, vi kommer att fotografera och filma alltsammans. Och sedan är allt över för min del. Samtidigt börjar det för min dotter.

Egentligen tycker jag hela firandet är något överdrivet  här i stan. Men nu är det så här man firar studenten idag, om man vill det. För äldsta dottern blev det ett mycket roligt minne och en sagolik kväll. Det önskar jag att det kommer att bli för min yngsta dotter också. Hon har verkligen slitit som ett djur i skolan i hela tolv år. Varit skoltrött länge. Ändå kämpat på för att klara att nå fram dit där hon är idag, på väg att gå ut gymnasiet. Hon är värd varje stund av glädje, spänning och fest idag. Jag älskar henne så mycket. Jag är så himla stolt över att få vara hennes mamma!

Pusta ut

Nu är maken hemma och jag försöker pusta ut.

Troligen en mycket kraftig stressreaktion, alltså ingen stroke. Mediciner utskrivna + tankar kring kost och motion.

Jag är tacksam och önskar att han tar till sig det som hänt. Att han hittar sitt sätt att få mindre stress i sitt liv.

Tack alla som tänkt på oss.

Nu blir det fokus på dotterns bal och student.

Oro blir till tacksamhet som blir till glädje!

Kaos - en stund i taget

Idag ska jag skjutsa min mamma till hårfrisörskan. Det är första gången hon ska till frissan efter att hon var så nära att dö i våras.

Min man ska undersökas ytterligare idag, bland annat hjärtat.

Tonåringen jagar fortfarande efter skor till studentbalen i morgon eftermiddag.

Just nu är mitt liv verkligen en blandning av alla möjliga sorters tårar och skratt.

Jag har vaknat två gånger inatt och gråtit i sömnen.

Kaos. En stund i taget.

BRIS-priset 2011 till Maskrosbarn

Glad nyhet! Föreningen Maskrosbarn har fått BRIS-priset 2011.

Jag är själv medlem i Maskrosbarn och stöttar därmed barn och unga som har föräldrar med missbruk eller psykiska besvär. Årsavgiften är 100 kronor. Bli medlem du också!

För mig betyder det oerhört mycket att det finns en organisation som Maskrosbarn som verkligen ser de här barnen som annars inte blir sedda.

Så här skrev en deltagare på Maskrosbarns höstlovsläger förra  året:

"Ni lär mig att man får känna precis som man känner. Ni lär mig kärlek, på riktigt! Det finns inga tackord i världen som kan beskriva hur tacksam jag är över att ni alla finns här. För all kärlek och glädje ni sprider. Tack vare er finns jag, tack vare er kommer jag att  fortsätta finnas."

Plötsligt händer det

Plötsligt händer det... och det är inte alltid roliga saker som händer.

Min man vill inte att jag skriver om honom här i cyberrymden. Men idag gör jag ett undantag.

Sent igår kväll fick jag ringa efter ambulans eftersom min man mycket hastigt drabbades av svår yrsel och kräkningar. Idag ligger han på stroke-enheten på sjukhuset.

Så om jag inte syns till här på ett tag så vet ni varför.

Ta väl hand om er, alla mina fina vänner i cyberrymden.

Kram!

Om kärlek är en trädgård

Om kärlek är en trädgård finns där vår, sommar, höst och vinter. Först det nya friska, förväntansfulla. Sedan det blommande, hettan. Det skörderika, färgsprakande men samtidigt mörkret som kommer smygande. Mörkret och kylan som släcker det en gång friska och förväntansfulla.

Om kärlek är en trädgård... finns där plats att plantera en liten planta. Ömt ta hand om den varje dag. Ge den näring. Njuta av att se den växa. Känna glädje varje morgon att den finns där. Att ingen kommit och ätit upp den. Eller att vinden ryckt bort den.

Om kärlek är en trädgård... kan en storm precis lika mycket som en alltför regnfattig sommar ödelägga den. Torka ut marken, göra den hård och omöjlig att plantera i. Trasa sönder. Knäcka blommande kvistar och grenar fulla av bär. Dra med sig rötterna. Ödelägga. Döda.

Om kärlek är en trädgård... kan man börja på nytt. Förbereda jorden. Så ett frö. Så flera. Vattna varsamt varje dag, helst i skymningen. Hoppas och tro. Rensa bort det som förstör, det som i stället för att ge kraft tar kraft. Vattna. Vårda. Varje dag.

Om kärlek är en trädgård... kan man planta för planta se den mörka jorden täckas av grönska, doftvioler, förgätmigej, blåklockor, rosor, lavendel, kaprifol, syrener och jasmin. Börja om igen. Skapa nytt ur det som raserats och var dött.

Om nu kärlek är en trädgård...

Åh, vilken härlig dag! Heja Skrivklådan!

Det första jag gjorde när jag gått upp var att logga in mig på mitt bankkonto och jo, minsann, nu har jag fått betalt för det jag jobbat med i Skrivklådan de senaste månaderna. Det kändes så gott i mig att se siffran som stod där! Jag satt länge och bara tittade på den. Sög i mig känslan.

För hur det än är, även om jag är utförsäkrad så har jag i alla fall Skrivklådan. Och hade jag inte vågat mig på att starta den i höstas så hade jag inte haft de pengarna som finns på mitt konto just idag. Då hade alltsammans varit ännu värre.

Jag känner mig så lycklig att jag kan arbeta det jag kan idag, och jag känner mig så stolt över det jag har gjort.

Ingen i världen ska få stoppa mig när det gäller Skrivklådan. Jag har drömmar om hur jag kan utveckla mitt skrivande och jag tänker att Skrivklådan kan jag ha kvar så länge i mitt liv som jag har lust att ha den.

Ingen ska kunna ta ifrån mig det arbetet om inte jag själv vill det.

Det är en härlig känsla att vara min egen chef!

Jag kanske rent av ska ge mig själv en liten bonus idag... en glass?

Sanningen

När jag var liten tyckte jag att vi skulle byta saker med varandra i stället för att ha pengar. Jag tänkte mycket när jag var liten flicka. Jag minns hur jag satt vid mitt skrivbord där ljuset mjukt föll in från vänster och skrev med min lilla högra hand mina tankar i en skrivbok med vackra blommiga pärmar eller pärmar med hjärtan. Jag var en liten filosof, så som barn ofta är. Jag filosoferade om livet, om kärleken, om att vara människa.

Jag tyckte att alla människor skulle få vara glada, friska och äta sig mätta. Jag tyckte att världen skulle vara rättvis, att alla människor skulle ha det bra. Jag skrev "Fred i världen" väldigt ofta i min skrivbok. Jag ritade hjärtan och jag skrev kärlek, kärlek, kärlek. Jag placerade mig själv på kartan när jag skrev Anna-Karin Mattsson, Forsheda, Värnamo, Jönköpings län, Småland, Sverige, Norden, Europa, Världen, Universum i min skrivbok. Jag trodde på Gud och jag älskade Jesus. Jag läste psalmer och jag skrev egna psalmer. Jag ville bli präst, journalist, författare eller nunna när jag blev stor.

Jag minns att jag skrev att när jag blev stor skulle jag berätta sanningen för människorna. Berätta sanningen om livet. Berätta sanningen om det jag såg runt omkring mig. Sanningen om det jag såg hände med min familj.

Sanningen... för jag trodde att när jag blev stor skulle jag veta vad sanningen var. Jag skulle förstå precis allt. Fast så enkelt är det inte. Det upptäckte jag när jag blev stor. Sanning är inte enkel alls. Det som är sanning för mig kan vara lögn för en annan människa. Att jag skulle kunna berätta sanningen för en annan människa, det tror jag inte på längre. Jag tycker att det är stort om jag kan berätta sanningen om mig själv. Kanske är min sanning också någon annans sanning. Kanske är min sanning bara min egen sanning.

FK i Jönköping hör inte av sig

Den 15 mars fick jag mitt brev om att jag är utförsäkrad från Försäkringskassan. Från och med den 1 juli 2011 tar man bort min ersättning, cirka 6.000 kronor i månaden försvinner för mig. I brevet från Försäkringskassan står det att min personliga handläggare ska kontakta mig inom de närmaste veckorna för att boka ett möte med Arbetsförmedlingen. Jag har inte hört ett enda ord från FK om något möte än. Idag är det den 16 maj.  Brevet om min utförsäkring från FK är undertecknat "Med vänlig hälsning, Försäkringskassan". Det finns inget namn på någon person att kontakta i det brevet.

I samband med att jag utförsäkrades fick jag en ny handläggare. Jag skickade ett mail till henne den 28 mars med en enkel fråga. Frågan handlade om min sjukpenninggrundande inkomst. Jag har fortfarade inte fått svar på min fråga från min handläggare på FK.

Jag har ringt ett par gånger utan att kunna komma i kontakt med min handläggare.

Det finns inget jag hellre önskar än att jag hade hälsa till 100 % och att jag kunde lämna Försäkringskassan för gott. Jag är så trött på att ha det så här. Det har varit väntan på samtal, kontakt, ersättning och besked genom alla de tretton åren jag varit sjukskriven. De senaste åren med den handläggaren jag hade då, fungerade det ändå tillfredsställande, tycker jag. Men idag...

Jag har ett viktigt val framför mig att göra. Ska jag bestämma mig för att leva på den lilla inkomst jag har från Skrivklådan och göra mig från Försäkringskassan? Eller ska jag stanna kvar i det här systemet som ändå inte fungerar? Inget av valen innebär någon trygghet. Valet att göra mig fri från Försäkringskassan har den fördelen att jag får mer egenmakt än om jag är kvar i sjukförsäkringssystemet.

Jag funderar. Jag fortsätter att vänta på svar från Försäkringskassan i Jönköping under tiden. Undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag får tid för ett möte med Arbetsförmedlingen för att slussas vidare in i Arbetslivsintroduktion? Undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag får en ersättning igen? Undrar om jag får någon ersättning överhuvudtaget någonsin? Det är många frågor i mitt huvud. Och ett stort beslut som jag själv ska fatta.

Jag har skickat ett mail till Försäkringskassans huvudkontor och berättat om hur jag får vänta på mitt möte med Arbetsförmedlingen och hur svårt jag har att få kontakt med min handläggare.

Utmattad? Förlora och få igen

Det bästa med att ha förlorat allt, utom just själva livet, var att jag inte längre hade något att förlora. Inte ens förståndet.

Då föll rädslan platt till marken, jag blev modig, vågade det jag inte vågat förut.

Allt jag sedan fått är gåvor att känna tacksamhet över.

Varje liten bokstav jag skriver är idag en gåva för mig som en gång förlorade förmågan att skriva och tala, att ens förstå det andra sa.