Snigelshopping med mamma

Igår var jag med min mamma och shoppade. I snigelfart. För min pyttelilla mamma går så långsamt med sin lilla, lilla käpp att det nästan känns som att vara ute och gå med en tvååring igen. Jag kan nästan inte gå så långsamt som min mamma kan. Så ibland gick jag före henne några steg. Hon vägrar att jag håller i henne, hon vill gå själv. 

Idag har jag nackspärr som gör så ont att jag vill gråta. För jag vände mig om så många gånger för att se efter så att hon inte trillat. Det är inte roligt när föräldrar blir äldre alltid, fast jag är glad att hon hänger med den här våren också. Hon köpte nya skor och hon köpte en present till min dotter som tar studenten i nästa vecka. Hon log hela tiden, lilla mammma, när hon gick där på trottoaren med sin lilla käpp, hon var så lycklig att vara ute på en promenad. Och hon tyckte inte alls att det gick långsamt. Det är konstigt det där med hastigheter. Kanske är det jag som har blivit fartblind, när jag promenerar?

När mina barn var små och jag jobbade för fullt, var min mamma ofta barnvakt. Ibland var de med henne i stan och de var det alltid om det var den dagen studenterna sprang ut från sina skolor. Då brukade mamma köpa ballonger till mina små ungar och så gick de tillsammans till Per Brahe-gymnasiet och tittade på när studenterna sjöng och hängde ut genom fönstren och sprang ut. Sedan gick de med och tittade på själva studenttåget med alla sjungande och skrikande studenter på lastbilsflaken som körde genom hela stan. 

Min mamma brukade säga att "så roligt det blir när mina barnbarn springer ut som studenter en dag". Den dagen kändes väldigt långt borta just då. Både för mig, min mamma och mina barn. Men nu är det dags att snart stå där på skolgården och se yngsta dottern och mammas barnbarn hänga ut genom fönstret och sjunga och skratta och skrika och vifta med sin vita studentmössa. Snart är studentens lyckliga dar här. 

Och min mamma lever och jag lever och mina barn lever och vi får vara med om alltsammans. Jag hoppas att mamma kommer att orka stå där på skolgården och ta emot sitt barnbarn. Hon tror själv att hon orkar så då orkar hon säkert. Jag får tårar i ögonen när jag skriver om det nu. För inget alls i livet är självklart. Inget alls i livet kan vi ta för givet. Allt i livet är något att känna tacksamhet över. Allt i livet är en stor gåva från någonstans. Varendaste liten sekund!

75-punkterslistan

Det här inlägget handlar om mig men idén har jag lånat från Cecilia Kärvegård.

1. Jag var djärv, vild, ovanligt glad, pratsam och fantasifull som barn. Fast rädd för läkare och tandläkare. 
2. Jag kan räkna till minst 10 på Passagen. 
3. Mitt första jobb var som fabriksarbetare när jag var 14 år gammal och där bestämde jag mig definitivt för att jag inte skulle jobba i industri.
4.  När jag var nyförlovad fick jag smeknamnet Anna av min killes släktingar. 
5. Jag flyttade hemifrån till Jönköping när jag var 19 år för att bl a studera språk, ekonomi och affärsjuridik. 
6. Jag är ofattbart rädd för att de jag älskar ska dö eller försvinna.
7. Jag älskar böcker och att läsa och att skriva. Tål hundöron i böcker.  Det ska synas att böcker är älskade.
   
8. Jag älskar att dansa och dansar för min katt ibland här hemma. 
9. Jag älskar att lära mig nya saker. 
10. Jag har byggt sandslott.
11. Jag älskar fåglar och vinkar hej och hej då till dem vår och höst.  
12. Sommaren är den årstid jag älskar för de ljumma och ljusa kvällarna vid Vättern och daggvåta morgonpromenader.
    
13. Som tonåring dansade jag två-tre gånger i veckan. Bugg, modern dans, disco, gammaldans och lite folkdans. Jag cyklade och promenerade varje dag och på sommaren simmade jag mycket. Jag var nästan alltid förälskad.
14. När min äldsta dotter var liten brukade jag läsa alla möjliga olika godnattsagor. Hennes favorit var den stora tunga boken om Misse och Dagge och Turtles.  
15. Jag träffade Ernst-Hugo Järegård när jag läste teater/drama på gymnasiet. Han berättade om sin scenskräck.
16. Jag gick en kurs i maskinskrivning som fritt valt arbete när jag var 13 år för att jag drömde om att bli journalist och författare. Jag kan touch-metoden och jag kan stenografera, har lärt mig både svensk och engelsk stenografi. Funderade en gång på att bli riksdagsstenograf. Jag har bronsmärket i svensk stenografi.
17. Jag älskar att släppa fram min passion och skriva och berätta.
18. Jag vill lära mig att prata spanska och italienska.
19. Jag vill lära mig att prata göteborgska.
20. Drömmer om att lära mig magdans.
21. Jag tycker mycket om att busa och att fantisera.
22. Samtidigt som jag registrerade mitt företag Skrivklådan hösten 2010 blev jag min egen chef när det gäller arbete.
23. Min make och jag träffades när jag var 18 år och vi har varit gifta i 26 år.
24. För några år sedan jobbade jag ideellt och det var lika roligt som att jobba för att tjäna pengar tyckte jag.
25. Jag har bland annat gått kurser i akvarellmålning, fransk, tysk och engelsk konversation och en matlagningskurs med nästan bara manliga deltagare.
26. Jag älskar att skriva, vara vid Vättern, havet eller i min trädgård, att resa och att möta nya människor.
27. Jag är mamma till två döttrar, mitt livs viktigaste och roligaste uppgift.
28. Jag är författare fast bara ännu inte utgiven. Fast jag har fått en pixi-bok publicerad "Pic-Pic söker en vän". Och så finns jag med i en diktantologi "13 poeter söker läsare" som finns att köpa på Vulkan. 
29. Mitt efternamn, Mattsson, kommer från min makes släkt. Jag är född med efternamnet Westinson. Fast det var så krångligt att heta Westinson, det blev ofta antingen Stenson eller Svensson, så jag känner det skönt att heta Mattsson.
30. Det finns en gata som heter Villagatan och det är min barndoms gata.
31. Jag spelade piano när jag var barn.
32. Jag kan konsten att bevara en hemlighet. Jag avskyr skvaller. Mina läppar är förseglade om  någon berättat något för mig i förtroende.
33. Jag är mentor åt min katt, ett mycket svårt uppdrag som jag tagit på mig själv.
34. Jag har gått en kurs i skrattyoga.
35. Jag har jobbat som lärare i franska för nybörjare, en kvällskurs. Då var jag 22 år gammal och alla kursdeltagarna var betydligt äldre än jag själv. 
36. Jag är fadder åt en pojke i Indonesien.
37. Jag har en två-årig högskoleexamen som sekreterare och har jobbat som sekreterare men också i tio år som journalist och redaktionssekreterare.
38. Det sägs att jag är expert på att berätta.
39. Jag tycker om att pyssla med blommor och att inreda vackra rum.
40. Jag älskar att gå barfota i gräs och i sand men inte på vassa stenar i Vättern.
41. Blir glad av att kramas var som helst.
42. Jag älskar att skriva fritt ur hjärtat.
43. Jag är en passionerad naturälskare.
44. Jag tycker om att skapa "rum" i trädgården.
45. Jag är en duktig lyssnare.
46. På vintern tycker jag om att någon bär in ved och tänder en brasa i kaminen åt mig. Då blir det varmt och mysigt.
47. Musik, skrivande och att läsa har en stor plats i mitt liv.
48. Jag blir lycklig när det går bra för andra människor.
49. Jag har aldrig brutit några ben i min kropp.
50. Jag är storasyster.
51. Min morfars brorsson omkom i Pearl Harbour när han var 19 år gammal. Jag har många släktingar som utvandrade till Amerika, en del kom hem igen, några dog utan att se Sverige och sina föräldrar igen, de flesta stannade kvar i Amerika, så jag har en hel del släktingar där.
52. Jag tycker om att leka. Gärna med barn, men också att leka med andra leksugna vuxna.
53. Jag tycker om att starta olika projekt, har svårt att låta bli att starta projekt.
54. Jag kan säga "Jag älskar dig" på franska, vad mer behöver man i livet?
55. Jag har jobbat med att översätta tekniska instruktioner och bruksanvisningar och undrar ibland om vad som hände när människor följde det jag skrivit.
56. Jag har en passion för allt som är vackert och roligt i livet.
57. Jag älskar stränder, människor och att sitta på café.
58. Jag skulle kunna bli cirkelledare i hur man hanterar aggressiva tonårsdöttrar.
59. Tycker mycket om runda fönster, gamla fönster, smårutade fönster, ovala fönster, kyrkfönster, blyinfattade fönster med flera fönster.
60. Drömmer om en semesterresa med de människor jag älskar.
61. Njuter av energin i möten med andra människor.
62. Jag är tacksam över de motgångar som livets hårda skola har gett mig genom åren. Det har gett mig ödmjukhet, visdom, stor empati och övat mig i förmågan att vända mörker till ljus.
63. Jag har sett ett fantastiskt norrsken för 20 år sedan och drömmer om att resa till Norrland för att få se flera.
64. Jag har vallonblod i mina ådror på min mammas sida.
65. Jag tillhör Långarydssläkten, världens äldsta dokumenterade släkt.
66. Jag ser fram mot att bli en ännu visare och starkare kvinna.
67. Jag är en stor Anti-Jante anhängare.
68. Jag tycker om utmaningar och går gärna utanför min trygghetszon för att testa mig själv.
69. Jag är väldigt duktig på att improvisera vilket jag har stor nytta av när jag intervjuar människor i mitt yrke som frilansjournalist. Jag har nyhetskänsla och är kreativ och självgående.
70. Jag har jobbat inom både försäljning, inköp och journalistik.
71. Jag har jobbat ideellt inom Röda Korset och Svenska Kyrkan. I Svenska Kyrkan hade jag hand om barngrupper och ansvarade för tidningen "Kyrkobladet". 
72. Jag gillar bilar som rullar utan problem.
73. Jag har mycket humor och väldigt lätt för att skratta. Också lätt för att skratta åt mig själv. Skrattar däremot aldrig åt andra, men väldigt gärna med andra.
74. Jag är bloggare och också poet eftersom jag skrivit hundratals dikter de senaste åren. Jag fotograferar.
75. När jag tävlar så tävlar jag mot mig själv och strävar efter att hela tiden lära nytt och bli bättre.

 (Den ursprungliga idén med 75-punkterslistan kommer frånJacqueline Kothbauer)

Nytt test

Nu har jag bytt till webbläsaren Goggle Chrome efter tips från kunniga Kojiki. Jag kan logga in igen och just nu skriver jag ett inlägg i min blogg här på BlogSpot. Det ser ut som att allt kommer att fungera. I alla fall så här långt.

Vilken tur att vi människor har olika intressen, gåvor och kunskaper. För ingen människa kan kunna allting alldeles själv.

Stort tack, Kojiki. Än en gång har du hjälpt mig med det som för mig är teknikens mysterier!

Så går en dag

Så går en dag ock från vår tid, och kommer ej igen... och ibland så känns det trist att den gör det och ibland känns det skönt att den gör det. Hur som helst så gör den det. Dagen som var kommer inte igen. Idag är en ny dag och allt ligger öppet och väntar, redo att ta emot för den som vill det.

Jag ska hämta studentskylten idag. Denna söta lilla unge på bild i jätteformat.. ja, det kan bli krokodiltårar i mamma-hjärtat och hjärtesnörp, så bäst att ta med stora näsduken.

Trädgården som varit stökig i nästan två år håller äntligen på att fixas till med hjälp av anläggarna som gjorde dräneringen. Det börjar se färdigt ut. Jag älskar när saker blir färdiga! Sedan kan jag börja med nytt. Jag ska plantera en stor grå korg full med rosa pelargoner och ställa på den färdiga uteplatsen framför huset, har jag tänkt.

Just nu är det ändå fokus på studentkalaset och det firandet i mitt liv. Planera mat, dukning, present. Det ska bli så roligt!

Idag är maken på jobbet halva dagen.

Jag tror alltsammans kommer att gå bra.

Studentbalen

Maskroskvinnans studentfest

Precis i den stunden när min dotter på väg in till studentbalen vänder sig om och ger alla människor omkring det vackraste leende ansikte hon kan ge, ramlar mina egna minnen från min studentfest en gång i tiden över mig.

Det var 70-tal och studentfesten var på hotellet i stan där jag bodde. Jag hade fått tag i en lång rea-klänning med bara axlar i ett kraftigt bomullstyg med stora rosa pioner och gröna blad. Jag älskade klänningen och kände mig så fin i den. Några av tjejerna hade lång klänning, några hade kort. De flesta killarna i klassen hade blazer och byxa, några hade kostym. Jag hade aldrig sett mina killkompisar så uppklädda förut. De hade ju till och med slips, en del av dem. Och de hade aldrig förut sett mig i lång klänning.

Bara någon vecka före min studentfest hade det varit en dramatisk brand under en studentfest på ett hotell i Borås. Jag tror att några av de studenterna där antingen dött eller blivit mycket svårt skadade. Det hade varit otäcka bilder i TV från branden och stora, svarta rubriker på löpsedlarna. Det fanns lite skräckstämning i kroppen på oss när vi gick iväg till vår egen studentfest, vi hade påverkats av det vi sett, hört och läst.

Men det glömde vi snart när vi väl kommit in på hotellet. Det blev mat. Ingen fem-rättersmeny, precis, men det var i alla fall någon varmrätt som vi åt. Hela klassen satt samlad vid samma bord och det var inte tal om att man skulle sitta i par. Vi satt huller om buller, kille vid kille, tjej vid tjej och ibland tjej vid kille. Det var mycket prat och skratt. Vi hade haft en förfest och sedan gick vi tillsammans till Stadshotellet med våra studentmössor på huvudet.

Hotellet hade levande musik, ett dansband. Och jag älskade att dansa, så det tog inte lång stund förrän jag buggat mig alldeles genomsvett efter maten. Jag satte mig vid bordet för att dricka lite och vila mina ben en stund. Jag minns att jag böjde mig ned för att ta upp något ur handväskan. Då upptäckte jag att min klänningsfåll hade gått upp. Jag frågade en servitris om de hade nål och tråd som jag kunde få låna för att sy upp den trasiga klänningsfållen så jag kunde dansa vidare i natten. "Följ med mig ut i köket, så ska vi fixa det", sa hon till mig. Och jag följde med.

I restaurangköket fick jag nål och tråd och jag fick sätta mig i ett hörn på en pall och sy upp klänningsfållen. Medan jag satt där och sydde märkte jag hur spänd stämningen var i köket. Det tisslades och tasslades. Jag hörde ord som "polisen" och jag hörde ord om "bomb". Till slut kunde jag inte hålla mig utan frågade en av personalen vad det var som hände egentligen. "Hotellet är bombhotat", sa hon till mig. "Men du får absolut inte berätta det för någon därute i hotellet för då kan det bli kaos".

Då blev det kaos i mig. Jag skyndade mig att sy klart klänningsfållen och sedan smög jag iväg ut till mina kompisar som skrattade och festade och inte hade den blekaste aning om att hotellet just nu var bombhotat. Jag minns att jag gick ut ensam en stund för att hämta luft och fundera över om jag skulle gå tillbaka in igen till festen. Jag minns att jag bestämde mig för att gå in på hotellet igen. Jag har inget minne av att jag berättade för någon annan därinne om bombhotet jag fått höra om inne hos kökspersonalen, jag höll mitt löfte. Om det nu var klokt eller inte, det vet jag inte så här efteråt. Men det blev aldrig någon explosion. När festen var slut vid ett-tiden, vandrade eller snubblade vi hemåt i natten åt olika håll och sjöng "Sjung om studentens lyckliga dar" och viftade vilt med våra studentmössor.

Dagen efter studentfesten kunde jag och alla andra läsa i lokaltidningen att Stadshotellet varit bombhotat, men att det varit ett "tomt" hot. Ett minne för livet blev det i alla fall för mig. Och en berättelse som inte varit densamma utan det där "tomma" bombhotet.

Linneas studentbal

Idag är ingen vanlig dag. Idag är Linneas studentbal. Igår kväll kom hennes kille hit och de provade sina kläder och det blev små kaos eftersom ett hårspänne fattades och killens färg på slipsen inte matchade Linneas ljuvliga balklänning. För dem stora saker just då. För mig mycket små saker med tanke på de senaste dagarnas händelser.

Jag såg på alltsammans som i en dimma, så trött kände jag mig. Så småningom somnade jag på soffan i gillestugan.

Idag ösregnar det just nu men jag hoppas att det lättar så småningom. Klänningen hänger framme. Jag kommer att vara chaufför idag. Först till frissan med dottern, sedan hem igen. Sedan när hon är klädd och färdig ska jag skjutsa henne till det ställe där hennes klass ska samlas. Sedan hem igen. Sedan ska jag själv, äldsta dottern och också min make så som det ser ut just nu i alla fall, åka till Stora Hotellet nere vid Vättern i god tid för att få en så bra plats som möjligt där. Sedan väntan. Förväntan.

Så småninom kommer den lånade svarta Mustangen med cab från 2003 att dyka upp. Min yngsta dotter och hennes kille kommer att kliva ur. Dottern i enormt höga klackar som inte syns under den sagolika klänningen i pastell. Killen i smoking och vad det nu blir han kommer att ha runt halsen som ska matcha klänningen. De kommmer att långsamt skrida fram ett varv runt hotellplan, vi kommer att fotografera och filma alltsammans. Och sedan är allt över för min del. Samtidigt börjar det för min dotter.

Egentligen tycker jag hela firandet är något överdrivet  här i stan. Men nu är det så här man firar studenten idag, om man vill det. För äldsta dottern blev det ett mycket roligt minne och en sagolik kväll. Det önskar jag att det kommer att bli för min yngsta dotter också. Hon har verkligen slitit som ett djur i skolan i hela tolv år. Varit skoltrött länge. Ändå kämpat på för att klara att nå fram dit där hon är idag, på väg att gå ut gymnasiet. Hon är värd varje stund av glädje, spänning och fest idag. Jag älskar henne så mycket. Jag är så himla stolt över att få vara hennes mamma!

Pusta ut

Nu är maken hemma och jag försöker pusta ut.

Troligen en mycket kraftig stressreaktion, alltså ingen stroke. Mediciner utskrivna + tankar kring kost och motion.

Jag är tacksam och önskar att han tar till sig det som hänt. Att han hittar sitt sätt att få mindre stress i sitt liv.

Tack alla som tänkt på oss.

Nu blir det fokus på dotterns bal och student.

Oro blir till tacksamhet som blir till glädje!

Kaos - en stund i taget

Idag ska jag skjutsa min mamma till hårfrisörskan. Det är första gången hon ska till frissan efter att hon var så nära att dö i våras.

Min man ska undersökas ytterligare idag, bland annat hjärtat.

Tonåringen jagar fortfarande efter skor till studentbalen i morgon eftermiddag.

Just nu är mitt liv verkligen en blandning av alla möjliga sorters tårar och skratt.

Jag har vaknat två gånger inatt och gråtit i sömnen.

Kaos. En stund i taget.

BRIS-priset 2011 till Maskrosbarn

Glad nyhet! Föreningen Maskrosbarn har fått BRIS-priset 2011.

Jag är själv medlem i Maskrosbarn och stöttar därmed barn och unga som har föräldrar med missbruk eller psykiska besvär. Årsavgiften är 100 kronor. Bli medlem du också!

För mig betyder det oerhört mycket att det finns en organisation som Maskrosbarn som verkligen ser de här barnen som annars inte blir sedda.

Så här skrev en deltagare på Maskrosbarns höstlovsläger förra  året:

"Ni lär mig att man får känna precis som man känner. Ni lär mig kärlek, på riktigt! Det finns inga tackord i världen som kan beskriva hur tacksam jag är över att ni alla finns här. För all kärlek och glädje ni sprider. Tack vare er finns jag, tack vare er kommer jag att  fortsätta finnas."